Inget löppass är det andra likt – del 2

Nyheter  

Trygga rundan, kallar min löparkompis Kompressions-Pelle den milrunda jag gärna springer, om och om igen. Jag borde ha en mer äventyrlig inställning till löpningen, verkar han tycka, men dels ger upprepningen ett bra mått på ens dagsform, och dels händer ju, som jag även tidigare har hävdat, oväntade saker oavsett graden av upprepning. Eller, som den gamle greken Herakleitos uttryckte det: du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger. Nya djur, människor, väder och årstider uppenbarar sig varje gång, och det gäller bara att hålla ögonen öppna.

Ta till exempel djuren: häromdagen roade jag mig med att lista olika arter jag sett på rundan, och det var ett ansenligt antal:

DJUR JAG MÖTT PÅ MIN VANLIGA MILRUNDA (INSEKTER OCH FÅGLAR UNDANTAGNA)

Älg
Rådjur
Räv
Får
Hare
Grävling (död)
Mus
Råtta
Igelkott
Groda
Elefant

Som synes toppar älgen listan. Det var en häftig upplevelse som slog elefanten, som bara finns med på undantag eftersom den tillhörde en cirkus som fanns i området. (En vild elefant skulle definitivt ha hamnat i toppstriden!) 

Älgen, eller älgarna, rättare sagt, var däremot vilda så det räckte. (Mitt första älgmöte har jag avhandlat tidigare, så det lämnar jag därhän och går direkt på möte nummer två.) Innan jag sett skymten av den hejdades jag på stigen av en man med oroligt flackande blick.
– HAR DU SETT DEN? ropade han.
– Sett vadå?
– ÄLGEN!
– Nej, svarade jag sanningsenligt, och troligen med en viss förvåning i blicken eftersom han lät så skärrad.
– Älgar är inget att leka med, fortsatte han, och det kunde jag för all del hålla med om. Jag har aldrig haft för avsikt att leka med älgar, men inte heller har jag varit särskilt rädd för dem. Nu fick jag dock höra en historia om en man som var nära att bli dömd för mord på sin hustru. De hittade henne i trädgården, så illa tilltygad att de trodde han hade kört över henne med motorgräsklipparen. Det visade sig att hon hade blivit dödad av en älg.
Jag lovade att vara försiktig och sprang vidare medan skymningen lade sig över Änggårdsbergen. Jag tittade lite oroligt omkring mig och på den sista sträckan innan villabebyggelsen såg jag älgen. Den sprang också. Inne i skogen. Parallellt med mig.
Jag ville definitivt inte se ut som om jag blivit överkörd av en motorgräsklippare, så jag ökade tempot och fick ett nytt personbästa på sträckan.

Man ska dock inte tro sig vara trygg bara för att man lämnat den skogbeklädda delen av rundan. Det allra mest rafflande mötet inom rundans radie hade jag mitt i stadstrafiken. Den här gången var Kompressions-Pelle med, och för den som är bekant med Göteborgskartan kan jag berätta att vi sprang på cykelbanan längsmed Dag Hammarskjöldsleden på väg mot Linnéplatsen. Plötsligt, på den sidan av leden som vetter mot Slottsskogen, kommer en polisbil med sirener och blåljus påslagna. Den jagar en ung mopedist som nu välter, varpå en av poliserna hoppar ur bilen och tar upp jakten till fots. Men ynglingen lyckas ta sig upp på mopeden igen och svänger in på gång- och cykelviadukten som korsar leden.
Han är med andra ord på väg mot vår sida. Med några raska kliv uppför en backe står vi mitt emot ynglingen, som dock inte visar några tecken till att sänka tempot framför den mänskliga mur vi försöker bilda.
Några krossade löparben vågar vi inte riskera, så vi hoppar åt sidan och ser honom försvinna upp mot Annedalskyrkan med blåljusen efter sig.
Trygga Rundan? Jag skulle inte tro det.

Nu kanske det verkar som om jag ALDRIG vågar improvisera på mina löprundor, men det stämmer förstås inte. Senast jag beträdde okänd mark var på ett långpass inför Lidingöloppet. Jag sprang söderut från ”trygga” Linnéstaden, men istället för att som vanligt svänga vänster efter Botaniska och ge mig upp i Änggårdsbergen (eller Älggårdsbergen, som jag numera föredrar att säga) fortsatte jag rakt söderut för att slutligen hamna i Sisjöns naturreservat. Ditintills hade det gått bra, men på väg ut ur reservatet hamnade jag på en smal grusväg som såg ut att leda mot trafikleden tillbaka till stan.
Jag borde ha anat oråd. Jag borde ha dragit en slutsats av att jag varken såg bilar eller människor, samt av att vägen omgavs av hästgårdar. Och när jag slutligen möttes av en häst som släpade på en sulky med en kusk borde polletten ha ramlat ner. Men han sa inget utan log och nickade. Så jag fortsatte.
Sedan, efter en knapp kilometer, mynnade den smala grusvägen ut i en bred grusväg som gick runt, runt, runt – i en stor cirkel. Det var bara en slump att jag inte hamnade på tv som högoddsare i kvällens V75:a.

Så vad vill jag ha sagt med de här raderna? Inget förutom att upprepa mitt mantra om att löpning aldrig blir tråkigt, vilket vissa icke löpare ibland hävdar.
Ibland skulle jag nästan önska att de hade rätt. Efter älgar, mopedmarodörer och irrfärder på travbanor önskar jag mig nu en riktigt tråkig löptur där allt som händer händer inuti mitt eget huvud. Det skulle ha varit outsägligt skönt.

trav

 Dela på Facebook