Inget löppass är det andra likt

Ove Haugen  

Förra veckan bjöd för min del på tre löppass som sinsemellan var väldigt olika:
Först provsprang jag finalloppsspåret i Skatås – 19-kilometersvarianten – tillsamman med löparkompisarna Ingvar och Arne Kjell. Det var en söndag med sol och minusgrader och trots myrlänt terräng kändes underlaget ungefär lika fast och fint som Musses benmuskler. Inte för att våra egna benmuskler skulle vara särskilt slappa, men Musse passerade oss där uppe i skogen, och det räcker att se honom susa förbi i sitt vanliga träningstempo för att inse att vältränad är ett relativt begrepp.
Men vi kutade vidare med glatt humör. Det blev en osedvanligt lättsprungen runda med tanke på de kuperade omgivningarna.

Fyra dagar senare var det dags för lite stadslöpning. Efter mörkrets inbrott gav jag mig ut på en uppvärmningsrunda inför lördagens lopp, och mitt i stan uppenbarade sig något som jag snarare hade förväntat mig att få se i Skatås:
Mellan hyreshus, spårvagnsspår och parkerade bilar promenerade en räv i regnet. Den strosade makligt över rondellen på Djurgårdsplatsen, som vore det dess självklara biotop. Det var en rondellräv!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen – löpning blir aldrig tråkigt, Det finns ständigt nya saker att se och förvånas över.

Veckans tredje pass var förstås Finalloppet. Förra helgens minusgrader hade övergått till regnskurar och åtta plus, och att beskriva loppet som geggigt är en underdrift.
Men det var kul! Det gav en ytterligare dimension till löpningen, och slutbetyget för oss som tog oss igenom det nitton kilometer långa gyttjebadet kan inte bli annat än MVG, oavsett placering.

 Nu undrar jag bara om lerinpackning, som lär vara så bra för kroppen, är lika bra för löparskorna. Den som har följt ”Titta han springer” vet att de stackars trotjänarna skulle behöva en spabehandling. Avspolade och fyllda av tidningspapper har de stått i en vrå och torkat,  och kunde de tänka skulle de förmodligen ha frågat sig om det inte snart var dags att pensioneras. Om det inte snart var dags för en maklig tillvaro där man på sin höjd behöver gå ut med soporna.
Men nej. Så lätt slipper de inte. Idag ska de ta mig uppför Änggårdsbergens backar, i dag är det dags för nya saker att förvånas över, nya underlag att känna på.
Man vet aldrig vad som finns bakom nästa kurva, men så länge benen bär mig tänker jag ta reda på det…

 smutsigaskor

 Dela på Facebook