Inställd debut

Eskil  

Jag lyckades ju ducka den där sjukdomskulan inför Lidingö men nu träffades jag av rikoschetten. Har väl slarvat med återhämtningen. Ligger i soffan med halsont och Barry White-röst och kollar på Team Ingebrigtsen på youtube. Önskar att jag också hade en coach som sa åt mig när det var dags att vila, springa snabbare eller äta en banan.

Veckan började annars bra med Kennedys makalösa frispark i måndags (jag har sett den säkert hundra gånger nu) och jag hade tänkt att avsluta den i grönvit stil genom att debutera i Bajenlinnet på terräng-DM imorgon: Tullingeloppet 10 km. Jag sprang det loppet förra året. Då räckte 35.33 till ett brons. Nu när det även är DM lär det krävas betydligt snabbare tider än så för medalj. Trots att jag minns banan som ganska trist och trots att jag inte skulle ha haft chans på vare sig medalj eller pers på milen så hade jag sett fram emot den här tävlingen, och att få debutera för Hammarby.

Men inget svårt beslut att ställa in. Även om jag inte känner mig alltför sjuk i övrigt så tjafsar man inte med halsont. Det är svårare att ta beslutet när symptomen är otydligare, en vag känning nånstans i gränslandet bara. Nu får jag blicka framåt istället och se till att bli frisk till nästa helg för då hade jag tänkt springa Å-stadsloppet i Örebro, halvmaran. Det är den distans jag har kvar att persa på i år och det borde inte vara några problem under normala omständigheter. Jag har haft förhoppningar om att göra det rejält dessutom, kanske till och med ner mot 1.15. Men då krävs det ett snabbt tillfrisknande, några bra pass i benen nästa vecka och att jag har en bra dag. Kan gå. Inshallah. 

Kittad och klar. Poserar passande nog framför min fondtapet över söderort. Frågan är om det kommer vara för kallt för linne när jag väl är frisk?

 

 Dela på Facebook