Invictus

Andreas Almgren  

Hallå hallå!

Ca en månad har gått sedan jag senast bloggade. Känns både som att en del har hänt under den tiden, och att jag knappt har gjort någonting. Tycker även att tiden har gått fort, samtidigt som den har släpat sig fram långsamt. Förmodligen min vagaste och otydligaste inledning någonsin men det blir kanske bättre senare under läsningens gång.

Vad har jag då haft för mig under denna tid? Vad har jag tränat? Hur har jag mått? När kommer jag tillbaka? Hur många burgare har jag ätit? Några av dessa frågor ska jag svara på nu i.a.f. Till att burga med (pun intended) så har det nog blivit ca åtta burgare, strax under 2 i veckan. Rätt normala siffror alltså. Tillbaka till allvaret då. Jag har helt enkelt försökt att göra lite grejer som jag inte hade gjort om jag hade varit skadefri och under tävlingssäsong. Jag har framför allt umgåtts mycket med vänner, något som jag har värderat oerhört högt under denna period. Det har varit mycket skit men mina vänner har funnits där för mig hela tiden och fått mig på bättre tankar. Det är något jag är väldigt tacksam för. I vanliga fall brukar jag vara lite tveksam till att träffa alltför mycket folk på grund av sjukdomsrisken, men så är inte fallet nu. Istället tränar jag immunförsvaret för fulla muggar så att jag är väl förberedd när träningen kan dra igång ordentligt! Närkontakt, trånga folkmassor, slicka på räcken i tunnelbanan, you name it! Okej, den sista är en lögn men det är lite skönt att slippa oroa sig för sjukdomar konstant.

Träningsmässigt är jag fortfarande ganska begränsad. Jag började köra vattenlöpning ett tag (trodde att jag längtade efter det, men oj så fel jag hade), men det började kännas lite i foten efter några pass så jag avvaktar med det tills vidare. Känner hellre att jag kommer tillbaka i helt värdelös form relativt ”tidigt” än sliter på onödigt hårt med alternativträningen och förlänger rehabtiden. Kommer ändå inte vara bättre än ”kass” när jag väl börjar springa igen, men det går ganska fort att jobba upp det igen. Det vi fokuserar på nu är lätt fotstyrka och rörlighet, men framför allt att få kroppen helt i balans. Ända sedan min ”fotbollskarriär” har jag haft en relativt sned styrkefördelning i kroppen, men den ska förbättras och jag känner redan nu att stabiliteten börjar bli mycket bättre. Dessutom öser jag på ordentligt med bålstyrka nu så att jag ska vara styrkemässigt förberedd när jag väl kommer tillbaka. Dessutom vill man ju inte skämmas under strandsäsongen heller. Snart ska jag dock få börja smyga igång med vattenlöpningen igen. Röntgenbilderna idag, d.v.s. knappt sju veckor efter operationen, visar att läkningsprocessen är i full gång så jag följer tidsschemat om man säger så. Det är lite svårt att säga exakt när man kan börja jogga igen men förhoppningsvis är det drygt 2 månader kvar. Oavsett så är det gott om tid till nästa utomhussäsong och framför allt OS! I Tokyo 2020 det vill säga. Rio lär jag följa ganska begränsat.

Humöret har i.a.f. börjat stiga lite igen. I början av sommaren var det svårt att känna någon riktig glädje, men det är klart bättre nu. Fortfarande får man vissa dippar, men när man har accepterat situationen och håller sig sysselsatt är det rätt okej ändå. De senaste, och framför allt de kommande, veckornas största utmaning är att försöka undvika så mycket reklam, notiser, inlägg o.s.v. om OS som möjligt. Det är nämligen ingen humörhöjare just nu. Utöver det så hanterar jag livet ganska bra för tillfället.

Avslutningsvis tänkte jag avsluta med en dikt som har varit en favorit sen länge. Min gamla fotbollstränare (Peter Wennberg, för tillfället en assisterande tränare i AIK:s A-lag) visade den för ett antal år sedan och jag fastnade direkt. Dikten har samma namn som det här inläggets rubrik och jag känner att den har hjälpt mig att se framåt under den här perioden.

invictus001

 

I am the master of my fate

I am the captain of my soul

 Dela på Facebook