Isac Åkerberg, ny bloggare på vår sajt..

Aktuellt  

Men jämna mellanrum fyller vi på med bloggare, elitlöpare eller motionslöpare spelar ingen roll, ambitionen är att kunna inspirera andra. Isac sprang sin första mara tidigare i år, ni får idag hans story runt den och en presentation. Maran ett skönt minne som jag tror många kan läsa och längta tillbaka till, Stockholm Marathon. Håll sedan utkik för framtida inlägg

Vem är Isac Åkerberg?

– Jag är 32år, sambo med Hanna och två grabbar som är 3.5 och snart 1år. Är en ”före detta” orienterare som under studietiden i Kalmar kom i kontakt med Högby IF och det var där som löpningen fick fart ordentligt, men det var en sisådär tio år sedan. Jobbar som driftingenjör inom energibranschen. Född och uppvuxen i Örebro, sedan har jag bott i Kalmar, Mölndal och Stockholm och har nu flyttat ned till ett hus strax norr om Kalmar och gått med i Högby IF igen.

 

Vem är löparen Isac?

– Han är en person som älskar att upptäcka nya miljöer, springa intervaller i grupp och springa ett och annat lopp.

Vad betyder löpningen för dig?

Löpningen betyder väldigt mycket för mig, då det är en väldigt stor del av mitt liv. Uppleva naturens skiftningar på ett år samtidigt som man får jobba med kroppen och får en möjlighet till att ventilera tankar och idéer.

Hur mycket satsar du på löpningen, vad är dina ambitioner?

– Satsar är inget ordval som jag skulle använda, den tiden känns förbi. Men jag har en liten tävlingsdjävul på min ena axel som pushar mig att vilja träna och tävla, så är det. En ambition jag har är att så länge jag bara kan kunna springa milen under 40min. Jag har haft svårt med det i några år pga skador och brist på motivation, men nu verkar det kunna ha löst sig. 

Hur ser en typisk träningsvecka ut?

-Jag kör med ett verktyg som heter Running.Coach och målbilden är ett distanspass på måndag, intervallpass på tisdag, återhämtning på onsdag, torsdagarna ser lite olika ut just nu. Jag vilar alltid fredagar och så blir det ett distans och ett långpass på helgen. Jag brukar även byta ut löppass mot pass på min landsvägscykel för att få lite skonsammare träning när jag känner mig trött i kroppen.

Beskriv ditt favoritpass?

– Det måste vara 2 el 3 set med 10st 70/20. Gärna på någon grusväg i skogen en sådan där frisk höstdag.

 

Har du något pass du är mindre förtjust i men gör ändå?

– Just nu är det dessa återhämtnjngspass, just för att de ska gå så otroligt långsamt. Jag har väldigt svårt för att hålla igen. Men det finns ett syfte med det med, så jag försöker lära mig det att se till helheten och inte fokusera på att varje pass är ett mästerskap…

Hur har året varit? Några kul lopp/prestationer?

-Året har varit superbra. Har precis flyttat ned mot Kalmar från Älta utanför Stockholm. I Älta så drog jag i höstas igång en löpargrupp och vi blev några stycken som blev väldigt bra vänner och peppade varandra. Tror det var tre stycken som skulle springa Stockholm marathon sedan innan, men vi var tre till som anmälde oss av bara farten! Fick en jobbig men fantastisk upplevelse på min maratonpremiär! Nu lever jag på att jag sprang Kalmarmilen klart under 40min igen. Ska rida på den vågen till Lidingöloppet 15km tänkte jag.

Vilka är dina utmaningar under 2017 och framåt, vad är det egentligen för resa du ska ta med oss på?

– Det är en spännande höst som kommer. Husägare, nytt jobb, två barn på förskola, nya träningskamrater i Högby och en dröm om att springa Lidingöloppet 15km under 60min. Så det blir en kombination av familjeliv och träningsliv, tänker att det är väl så som många har det och kanske någon kommer att känna igen sig. Sneglar även på Köpenhamn Marathon i vår.

Så vad kommer vi få läsa i din blogg?

-Som jag skrev ovan. Men jag älskar att komponera tävlingsrapporter så ju mer jag tävlar desto mer kommer tangentbordet att glöda. Sedan blir det lite om sånt där som man tänker på när man är ute och springer, dvs allt mellan himmel och jord.

Tack Isac och lycka till. Här följer Isacs rapport från Stockholm marathon:

Marathonpremiären avklarad Del 1

Maj 2016. Jag känner mig nere, trött och hängig. Träningen känns jobbig, jag får liksom inget kvitto. Går på läkarundersökningar och gör tester. Det visar inget. Har gjort en tävling, Ältasjön Runt med ett helt ok resultat 3:46min/km över den 7km långa banan, det är nu problemen börjar, ”springer” Stockholms Brantaste och stupar över mållinjen. Trots detta så åker jag till Finland i mitten på juni för att springa en sistasträcka på Jukola, världens största orienteringsstafett, och råkar ut för något av det märkligaste jag varit med om som orienterare. Med bara några kilometer kvar efter ca 2h löpning i skogen så står den där, väggen. Blir snurrig och yr och söker mig till en förstahjälpen-station ute i skogen. Tas omhand av två finska damer. Sitter under filtar och huttrar. Känner att nu får det nog vara nog, the botten is nådd.

Lägger löparskorna på hyllan, tränar sporadiskt under resten av sommaren. Under hösten lyser träningen med sin frånvaro. Jag smider på en plan för hur jag skall hitta motivation. I oktober bestämmer jag mig efter att ha läst en tråd på Facebook gällande löpning i Älta, där jag bor. Jag skall starta en löpargrupp. Sagt och gjort, det får bli start i november. Smyger igång med träningen under oktober och sedan är det dags för första passet med löpargruppen. Torsdagspassen rullar på och jag tror det kommer någon eller några och springer varje torsdag mellan november och april. Jag hittar nya vänner, och varje torsdag så ökar min motivation och inspiration till löpningen.

Bestämmer ganska tidigt att årets mål skall vara Lidingöloppet 15km och med Vårmilen som seedningsgrundande. Träningen rullar på fint hela våren, endast fyra sjukdagar och när en kompis postar en bild på Instagram om att Västerbron är motivet på Stockholm Marathons medalj får jag en tanke.

Skall jag springa maran så kan jag lika gärna bränna av det, grundträningen finns ju, dock kanske inte de där riktigt långa passen som är så välbehövliga.

Hur som helst, inspirerad av vänner på Instagram och löparvännerna i Älta så slänger jag in en anmälan. Nu jäklar. I samband med det så ballar höger hålfot ut, plantar fascialgi (förstadiet till hälsporre). Jag börjar göra prehabövningar och går och får behandlingar. Vissa dagar känns det toppen andra dagar botten. Springer Vårmilen 10km på 39:59 och får efter det ett riktigt bakslag med foten. Får ta ett steg tillbaka med löpningen, missar en del nyckelpass inför maran, som jag nu efter Vårmilen riktat in mig på. Längsta passen blir uppåt 20km. Maratonpremiären närmar sig och jag känner mig väl en aning stressad gällande träningen, men tänker att jag skall ha en bra plan och springa förståndigt så skall det nog gå vägen.

Jag SKALL bli ägare av den där medaljen och jag SKALL komma därifrån med en positiv känsla…

Maratonpremiären avklarad. Del 2

Två veckor kvar till Stockholm marathon och jag befinner mig på en charterresa. Tänker att jag får vara glad om det blir någon träning alls. Men med en förstående fästmö så får jag till fem pass, två löppass 5km och 15km, två dyngsvettiga pass på crosstrainern på hotellets gym och ett MTB pass över 3h. Ändå hyfsat på familjesemestern. Det gäller att passa på när de andra sover och det är svalt ute…

En vecka kvar, bara några viktiga pass kvar nu. Det blir ett pass över 19k @ 4:41min/km på lördagen med en mycket bra känsla trots de 20-25graderna. Tänker att om det blir såhär på maran så lär det bli riktigt jobbigt. Jag vilar på söndagen och på måndagen kör jag ett tröskelpass 2*20min @ 4:15min/km med Tobbe som farthållare, grym känsla och det känns dansande lätt. Härligt. Nu VILA VILA VILA

Det är nog framåt onsdagen som det börjar hända något, den där känslan att något speciellt är på gång. Det där sköna pirret. jag börjar bli mer medveten om vad och när jag äter och dricker. Jag blir fokuserad. Det känns riktigt kul. Löparkompisarna i Älta är alla lika taggade och vi inspirerar varandra och det kommer tips och trix från höger och vänster.

Jobbar halvdag på fredagen och sticker sedan till ÖIP för pastalunch med Kristian och hämta nummerlapp. Skön stämning om än lite hög volym från underhållningen på scenen. Nu är det nära. Pirr i magen. Åker hem för att köra det sista ”väckabenentillivpasset”. Solen skiner och jag väljer noga ut en inspirerande runda över 5km som passerar två sjöar, Flaten och Ältasjön, känns lite tungt, men det är väl så det ska kännas efter att ha vilat i tre dagar, avslutar med ett gäng stegringslopp för att få igång benen och det känns lättare och lättare för varje stegring, precis som jag vill ha det.

Avnjuter en god middag och ett glas vin med familjen för att sedan bara ta det lugnt och avrunda kvällen innan läggning  med en kvällspromenad för att komma till ro och få frisk luft. Går ned till Ältasjön och tittar på solnedgången och tänker igenom min ”gameplan” som jag skall hålla mig till.

Nu finns det inte mycket mer att göra, imorgon skall jag springa mitt första maraton… allt känns så bra som et kan göra.

Maratonpremiären avklarad. Del 3:3

Då var dagen kommen. Äntligen.

Vaknar utvilad äter en helt vanlig frukost, inga konstiga tokladdningar med mat etc som kan sätta magen ur spel. Utför alla förberedelser som någon slags ritual. Smörja in fötter, sätta på nummerlappen på det nya Högbylinnet. (Comeback!) Monterar chipet på skon osv osv.

Drar mig mot bussen där jag träffar Kristian, han känns laddad, härligt! Nästa station kliver Anders på, han känns fokuserad, bra. Några stationer senare stiger Anne på hon känns pirrig, bra tecken! Och efter ytterligare någon station så stiger Klas på, han är den enda som sprungit maran förut, hans känns lugn, gott. Det behövs för att vi andra inte skall spåra ur.  Hur känner jag mig då, jo jag känner mig priviligierad av att få omges av dessa härliga vänner och självklart taggad och nervös, en härlig känsla. Vi åker till slussen, byter till röda linjen mot Mörby, knökfullt redan och värre blir det vid T-centralen. Hoppar av vid stadion som typ 99.7% av alla andra på tuben. Konstaterar att det skulle behövas lite toaletter och pissoarer redan utanför spärrarna…

Vi närmar oss stadion och stämningen är bra, vädret är gött. 15grader, vindstilla, kanske en aning kvalmigt. Men bättre förhållanden är svårt att få. Vi möter upp med Camilla som har plats i elitfållan för att ta en obligatorisk groupie och ha lite pepptalk. Alla är taggade och alla känner sig i bra form. Dags för de sista förberedelserna… toakö, knyta skorna, knyta om skorna, lätta på trycket, uppvärmning, lätta på trycket, dricka vatten, stretcha, fokusera… förvånas över hur mycket folk det är och sedan smäller startskottet och jag tar mina första steg på mitt första maraton, vilken ball känsla!

Jag och Kristian står bredvid varandra och har samma mål, att gå under 3:30. Ett tufft men ändå ett realistiskt mål känner vi båda. Vi rullar igång och allt känns bra kilometrarna känns lätta, en efter en jobbar vi oss fram. Någonstans vid Kungsan så kommer Anders ikapp som startat i gruppen efter, bra inledning på den mannen! Jag påpekar att vi flera gånger gör kilometrarna under 4:50, till och med nedåt 4:30. Jag blir lite orolig för att det går för fort och att jag kommer få sota för det, jag tar ett beslut att inte gå med farthållarna och vid 12km, vid vätskan efter Västerbron så tappar jag Kristian och Anders ryggtavlor. Tuggar på förbi Stadshuset, Centralen, Torsgatan och sedan mot Karlaplan där Hanna och grabbarna står, det ger mig motivation att få se dem och få lite lagning inför andra varvet. Nu beger vi oss ut på Djurgården, vilket jag upplevde som väldigt skönt, det blir tystare och jag känner ett lugn vilket är väldigt skönt. Vid Gröna lund börjar publiken hopa sig igen och efter Djurgårdsbron en bit in på Strandvägen står Hanna och grabbarna igen, superkul! :-) Bara några kilometer till jag får lagning av brorsan, bara tugga på mot Mariatorget.

Blir glatt överraskad efter Gamla stan, när Tobbe kommer springande bredvid med en vattenflaska och kör lite pepptalk, jag tackar och bockar när Tobbe slår av på takten och återgår till att vara publik och hejarklack.

Backen upp mot Mariatorget är tuff, väl där uppe står brosan med energi, jag passar på att kasta kepsen. Less is more. Får några hejarop innan det är dags för nästa backe mot Högalid, där står ”Skyltmannen” och skriker för fulla muggar, inspirerande. Men nu börjar det snart gå utför och det börjar kännas jäkligt illa i framsida lår. Kämpar mig ned mot vätskan, fyller på och tuggar vidare mot Västerbron. Uppför går bra, nedför är en katastrof. Blir tvungen att stanna och stretcha flera gånger, försöker springa men kan inte, börjar gå, stretchar lite till. Försöker springa men kroppen säger nej… hjärnan säger ja! Jag och en man från Hossmo springer och går om varandra om vart annat, innan vi bestämmer oss för att gå ihop istället för att samla oss lite. Det visar sig att vi har gemensamma bekanta, hur stor är den sannolikheten? Men hade jag inte haft Högbylinnet hade det aldrig hänt förmodligen. Vi tar oss varsin pepsi och kaffe. Blir sedan påhejad av Elin och någonstans vid centralen börjar jag på något sätt ta mig framåt med något som kan kallas ett löpsteg, här minns jag inte så mycket mer än att jag har tunnelseende och fokuserar mig endast på mig själv och för att peppa mig själv och andra så börjar jag dunka de jag springer förbi och säger något positivt. Räddar det inte min dag så kanske det räddar någon annans.

Borta vid humlegården står Hanna och grabbarna igen, jag tar mig tid att stanna och krama dem. Det är nog nu jag fattar att jag kommer klara det och att jag kommer bärga min medalj. En helt otrolig känsla.

Stapplar vidare mot stadion, försöker ta in stämningen och njuta inne på station men fokus är på att ta mig framåt. Passerar mållinjen på 3:43:25. JA, jag klarade det och jag höll ihop det under 3:45:00.

Får äntligen medaljen runt halsen. Tar mig mot ÖIP hämtar ut väskan, ringer Hanna, säger att jag älskar henne och bryter sedan ihop, är totalt utmattad….

Nästa maraton blir i Köpenhamn, maj 2018. Då ska det bli PB-slakt.

 

 Dela på Facebook