JA till Tiveden Trail!

Löparglädje  

På väg mot varvning för sista varvet och Coca-Cola. Och allt annat som jag hade kvar att dricka! Foto: Lars Wallin

Tisdags morse på landet. En kaffe i solen och slölyssnande på lokala Radio P4 Örebro. Tiveden-special. Och helt plötsligt blir mitt slölyssnande väldigt aktivt. Reportern nämner att nästa inslag ska handla om att Tiveden Trail anordnas på lördag. Tävlingsledaren Per Emion från arrangerande OK Tiveden intervjuas och det var som om  han bokstavligen gick rakt ut ur radion och fångade fröken Wallins uppmärksamhet och engagemang. Och hennes förmåga att få snabba infall. I direkt anslutning till inslaget ringde jag upp denne Per. Jag ville kolla anmälningsmöjligheten, det lät som att den stängts dagen innan, och jag som just nu använder Internet och mail så lite som möjligt ringde alltså för att få veta. Direkt. Och kom också så nära direktsändning det gick och fick prata med både Per och radioreportern. ☺️ Och det visade sig att jag missuppfattat det – det var visst möjligt att anmäla sig. Till ett varv på banan, två varv, fem varv, stafett. Fem varv motsvarade 22 km. Fem varv kändes som min distans.

Jag agerade på känslan och gjorde det. Anmälde mig till 22 km. Jag anmälde mig alltså återigen spontant till ett krävande lopp. För både detta och Stockholm Marathon får väl klassas som krävande? Sedan kom alla tankar och frågor.

Jag ska inte tjata om det, men jag är sedan tre månader sjukskriven. Handleder och tumleder på både vänster och höger sida är inflammerade. På grund av för idogt skrivande på dator med urkass arbetsställning. Jag är mycket bättre. Jag kommer att bli bra. Siktet inställt på att vara tillbaka om en dryg månad. Men det tar tid, eftersom jag inte vill köra någon genväg eller ”quick fix” med kortison, utan vill att det ska läka ordentligt. Och löpningen har visat sig läkande och smärtlindrande. Så det är den, ihop med akupunktur – i kombination med klok guidning av läkare och handterapeut – som har gjort framstegen på så att säga mer naturlig väg möjliga. Och att vila från skrivande.

Detta inlägg, precis som mitt förra om Stockholm Marathon får jag alltså hjälp med att skriva ned. Vill bara förtydliga det. Mitt senaste inlägg avslutades ju förresten i eufori efter mitt ”mot alla odds” genomförda Stockholm Marathon. Det har gått en dryg månad sedan dess och mycket har hänt. Men jag sitter faktiskt med exakt samma känsla nu som då. Och anledningen nu? Jo, just smått sagolika Tiveden Trail 22 km, som jag faktiskt lyckades genomföra igår. Två små tånaglar kommer säkert lossna efter att jag slog i en sten, men annars inga skador. Grattis och hurra till mig! Och, precis som på Stockholm Stadion i juni, återigen en glad spurt i mål och känslan i målområdet att jag kunnat springa mer och längre. Jag ställde i förra inlägget frågan om jag som sjukskriven ”fick” springa ett maraton. Jag kan ju ställa en liknande fråga nu.

Om jag som sjukskriven ”får” springa 22 km teknisk vildmarks-Trail? Med denna banprofil? Svaret blir samma. JA! Jag har ju löpningen i mig och min kropp älskar den. Men Trail? Risk att ramla? Absolut. Om du inte har koll. Om du inte har respekt för hur tufft det är. Men jag satsade och chansade inte igår. Jag hade på mig mina mest stabila handledsskydd, satte alltid säkerheten först –  och kände av kroppen hela tiden. Och hade kul. Jäklar vad jag saknat att använda min kära Trail-teknik som jag ju nött och nött i vulkanbergen på Fuerteventura och tillsammans med grymme löpteknikspecialisten Fredrik Zillén hemma i Stockholm. Och även bevisat att jag behärskar i skarpt läge i gassande sol i maratontävlingen Haría Extreme Lanzarote Maratón. Jag är helt enkelt en Trail-älskare. Asfalt och grus är liksom inte samma löparglädje för mig.

Och som jag saknat att använda mina Brooks PureGrit. Sko-kärlek. ❤️

Med andra ord. JA till löpning. På asfalt. På grus. På gräs. I vildmark. Så länge jag mår bra av det, så länge min kropp blir bättre och värken i handlederna minskar. Och det var den fantastiska respons jag också fick av alla som tog del av det jag skrev i förra inlägget om Stockholm Marathon. ”Klart du ska springa, Marie!” Tusen tack för det! Och det är även för kännedom vad läkaren fortsatt säger. Jag lyder såklart hennes ordination. Och det är saker som att skriva som jag fortfarande ska vara försiktig med. Och att sms:a och fota. Och att föna håret med tung hårtork. Sådant där jag brukar ta för givet att göra. Nog om det.

OK! En sak att anmäla sig. En annan att genomföra. Steg 1: Läste om banan. Steg 2: Kollade banan, eftersom det jag läste om banan i Steg 1 fick mig att bli tyst. ”Veritabel bergochdalbana.” ”Ständigt backar upp och ner.” ”Tekniskt mest krävande traillopp jag sprungit.”

Onsdag och på plats för att se vad det var som väntade.

Absolut tekniskt.

Men, alltså.

Också absolut helt oemotståndligt.

 

Jag joggade runt och kollade de värsta branterna och kom fram till att det skulle gå. Om jag vågade lita på mig själv, mitt omdöme och min teknik. Och glädjen att känna det – att jag skulle få springa Trail igen! Fem månader sedan sist.

 

Och så kom den – Race Day! Så fint fixat i Granvik. Startplats vid Vandrarhemmet. Och sådan trevlig och avspänd stämning. Och så varmt!

En förväntansfull Marie i sköna omgivningar för uppladdning. Sommar-Sverige i sitt absolut bästa.

 

Så gick starten. Klockan 15.00 för oss som skulle springa fem, respektive två varv. Klockan 15.05 för de andra. Inte ett moln.

Jag tog det, enligt plan, lugnt från början. Och jag bekymrade mig inte om den trängsel som blev under framför allt varv ett och två med olika fart på alla från olika klasser. Som alla skulle samsas på samma vildmarksstig. Jag steg åt sidan och hade ingen brådska med det, utan hejade istället på alla grymma och starka ben som klev förbi. Så inspirerande. Och alla så tacksamma för att jag gav fri väg. Så bra stämning i spåret och många positiva och glada kommentarer om min klubbtillhörighet. ”Kommer du ända från Stockholm för att springa?” Ja, Norra Stockholm Endurance var representerat. Men inte i någon jakt på placering, som sagt. Jag hade varvtiderna 37, 35, 38, 40 och 40. Och med tanke på att det var ca 4,3 km per varv och haha..minst sagt uppochner är jag väldigt nöjd att jag var så jämn. Och känslan av att jag hade kunnat fortsätta ett varv till. Minst. Ingen känning i någon del av kroppen. Det här med att inte förbereda sig så mycket fungerar uppenbarligen för mig, så länge jag håller mitt långsamma tempo.

Och händerna? Smärtfria som vanligt när jag springer. Även när jag enligt min Garmin tar 674 meter stigning och 674 meter höjdminskning under 22 km och 3 timmar och 12 minuter. Kunde till och med fixa finmotoriken utan värk och plocka blåbär under de värsta stigningarna och unna mig lite naturlig påfyllning av energi då. Så mysigt att mitt i ett lopp kunna göra en sådan sak.

I övrigt hade jag specialfixad langning av snälla pappa som stod vid varje varvning. Enligt tydlig instruktion om när jag ville ha vad av Resorb, Enervit, Chiagel med vatten och Coca-Cola servade han perfekt. Eftersom jag har svårt med just skruvkorkar och att greppa saker med händerna var det en förutsättning för att kunna genomföra. Det var som sagt varmt. Solen låg på hela tiden och den letade sig ner i skogen. Och att bara köra på vatten, som var det som ingick i loppet, hade jag inte klarat. Men nu fick jag påfyllning och mental energi av pappa varje varv. Guld!

Ja, det här var minuter av fantastisk energi, sagolik natur, härliga funktionärer, glada medtävlare och även tapper publik som letat sig ut runt banan och hejade så högt att det nog var anledningen till att jag inte såg ett enda vilt djur under hela loppet. ”Du ser så glad ut varje varv!” ”Du ser oförskämt pigg ut!” ”Där är hon igen som springer så stabilt och med samma driv varje varv!” Alltså, jag vet ju inte vilka dessa personer var som sa allt detta – men jag tackade så gott jag kunde under loppet och säger även nu tusen tack. Och till kvinnan på klipphällen vid en sjö som jag i farten varv ett lämnade mina helt igen-immade solglasögon till; vilken service att du sedan lämnade in dem till starten. Det var inte något jag tog för givet.

Med tanke på hur banan var; rötter, stenar, sly och ojämnt underlag – parallellt med höjdskillnaderna – var det svårt att släppa koncentrationen från banan, så av den anledningen också svårt att tacka publik och funktionärer med ögonkontakt som jag annars brukar göra, men jag tror att de förstod.

Jag har aldrig sprungit varvbana på det här sättet, men det var bara kul. Och för mig just nu kändes det också väldigt tryggt och säkert. Om nu något skulle hända i terrängen så var jag inte för långt från hjälp. Sista varvet var mitt bästa. Jag var helt ensam. De jag hade haft nära bakom mig från och till under varv tre och fyra hade jag lyckats springa ifrån och de två jag hann ikapp under varvet sprang jag om. Jag fick liknelsen till mig av att vara på ett nöjesfält och att få åka om roligaste bergochdalbanan gång på gång utan att behöva stå i kö mellan gångerna. Så kändes varvningarna. Så kändes det här loppet. Och jag är så glad att jag fick avsluta och köra sista varvet precis som jag själv ville. I min egen Löparglädje!

Så efter min glada spurt i mål fortsatte jag att leva på den känslan. Känslan av hur rätt det varit att gå på just känsla. Att jag lät mitt infall i tisdags bli verklighet. Att jag inte heller lät mig avskräckas av andras beskrivningar av banan. Att jag gjorde mitt lopp med min egen trygghet. Men visst, av de totalt 77 startande i 22 km-klassen var det nio herrar och åtta damer som bröt. Jag såg en del blodiga knän och svullna anklar. Många satsade – på vinst och förlust – och för majoriteten som både lyckades satsa och stå på benen är jag den första att gratulera till de fina tider och prestationer som gjordes igår. Vilka löpare! Herrsegrare Martin Djerf på 1:47, och tvåan och trean på 1:48 respektive 1:49. Damsegrarinna Alva Olsson (Svenska landslaget i orientering) på 2:07 och tvåan och trean på 2:30 och 2:34.

Och grattis till tävlingsledaren Per Emion, den glade mannen i mitten här, som verkligen ska vara nöjd för ett genuint och fint arrangemang. Heja OK Tiveden! Ett särskilt tack för att jag slapp nummerlapp, som jag alltid bara svettas sönder och som jag just nu inte hade kunnat trixa och fixa med säkerhetsnålar med. Ett rejält chip runt foten passade mig perfekt igår.

Och sen blev det chips, bad, vedeldad bastu, bad, chips, chips, chips. Och ”What do you love” med Seeb feat. Jacob Banks på repeat. Det passade mig också perfekt.

Tack Tiveden Trail för att jag genom ert lopp vågade hitta tillbaka till min Trail-löpning. Tack till mig själv för att jag inte låter sjukskrivningen stoppa mig från det min kropp och mitt huvud älskar. Tack till dig som skrivit ned allt. Och tack till dig som läst! 

Marie

Här med den där ”Trail-Runners High”- blicken.

Och lättnaden av att ha blivit av med handledsskydden efter genomfört dagsverke; de var VARMA igår.

 Dela på Facebook