Jag är inte dum i huvudet, jag har bara lite för mycket inom mig!

Johanna  

 

20171202_093759

 

Vem kan leva utan stress? Vi lever i en tid där stress genomsyrar allt. Stressen finns överallt men man glömmer lätt att det inte syns utåt. Den är en sjukdom, ett tillstånd et ögonblick av stunder när liv tar slut för att någonting pågått så länge att allvaret blivit ett faktum. Jag vill inte hamna där. Igen.

Jag var 27 och glömmer aldrig de första symtomen jag hade. Hjärtat bankande i mitt bröst och jag trodde jag skulle dö av en hjärtattack. Dåligt humör, oro om natten och en ständigt ilande känsla i min kropp. Ont i magen. känsla av att inte räcka till och framförallt en stor stor stor förändring som gjorde till att jag hamnade här. År av en dålig relation kantat med en flytt 170 mil till ensamhet bort från gamla vänner till heltidstudier i kombination med jobb. Varför har jag en benägenhet att ta på mig så mycket? Jag vet inte!

Jag minns att jag satt i fikarummet på skolan i Gällivare där jag arbetade som lärare och tog inte i vad människor sade till mig . Jag vet att jag började tappa min koncentration, blir mer osocial och på sikt fick jag även fysiska symtom som fortsatt och flyttat på sig. Trots det har jag kört på eftersom jag har en så stor drivkraft för saker jag älskar och jag ger så mycket av mig själv utan att jag alltid tycker att jag får tillbaka socialt i mina relationer. Dränaget är ett faktum. Givetvis hade jag med rätt hjälp klarat av detta. Det var min första riktiga anställning efter jag tagit examen, jag var osäker, lite rädd och hade klasser med tuffa elever och jag lade det på mina axlar.

Till slut tappade jag allt självförtroende och löpningen gav mig livet tillbaka. Så var det och så är det än idag. Löpningen är det allra bästa sättet att koppla av och låta stressen rinna ur en. Löpning i en fart som inte sliter på kroppen.  När jag började med löpning var det inte för att jag skulle bli sedd som den personen som satsar på sporten och tack vare att jag troligen har en slags fallenhet för sporten lyckades jag göra en del fina tider. I takt med att tiderna blev bättre blev pressen ökad och då var löpningen inte alltid avstressande utan även den blev ett stressmoment. Jag lyckades komma ifrån min stress men någonstans har den ännu funnits med och har man en gång nästan gått in i väggen är det lätt att hamna där igen. Det är inte alla som vet detta om mig men jag höll faktiskt på bli sjuk i stress. Fortfarande vet jag inte om jag helt återställd. Jag vet bara att jag fortfarande är väldigt känslig för kritik, för höga ljud och för mycket stimuli. Jag vet också att jag inte fungerar om jag har för mycket oregelbundna arbetstider som jag haft det senaste 1,5 åren när jag jobbat kväll, natt och långa arbetspass inom ett annat yrke än jag är utbildad till.

En kurator beskrev stress så här.

Livet och ditt liv i synnerhet är som en bägare. När muggen är fylld till toppen har du kontroll och det är som det ska vara. Allt vi gör tar energi och ger enefi och vi behöver för att må bra både

  • sömn
  • mat
  • återhämtning
  • motion
  • relationer
  • arbete

 

I perioder sinar det ut och läcker ut mer än det ska och det är ingen fara så länge det kommer in någonstans.  Vi  förlorar energi men vi ska också få energi. När det inte sker det så dräneras du och till slut så är det ett underskott och då blir du mer och mer känslig för stressorer.

Sjukskriven   jag?  Aldrig. Jag är inte sjuk. Men saken är den att stress inte syns utåt och det drabbar ofta de högpresterande som lyckas inom sina områden och är drivande. Stress berör inte bara de som har mest arbete utan den stressen som sitter inuti och bottnar i oro är oftast den som sitter i längst och är svårast att bli av med. När återhämningen blir mindre och sömnen sämre har kroppen tagit skada och de fysiska sýmtomen i kroppen vittnar om en stress som är långvarig och bör tas på allvar!

Magproblem, högt blodtryck, värk och spändhet i muskler,  extraslag och hjärtklappning, tryck i bröstet, panikångest, känslor av otillräcklighet. Ja listan kan göras lång! Alla kan känna så men det är när det fortsätter lång tid som det blir allvarligt.

FB_IMG_1457773190171

 

VI KAN INTE ÄNDRA PÅ HUR LIVET SER UT.

Däremot kan vi ändra vårt eget beteende och hur vi förhåller oss till stress. Vi kan ändra hur vi förhåller oss till varandra!

Mer än någonsin behöver hjärnan återhämtningstid. Den behöver vila från alla typer av stress: sortering av intryck, mängder av valsituationer, bearbetning av känslor, oro för allt och alla, sjukdom, anhöriga, vad människor tycker – ja, stress är mycket mer än bara att ha mycket att göra. Dessutom blir vi stressade av att tänka på allt ovanstående, liksom på att fundera över hur stressade vi är.

 

Att bryta den onda cirkel är svårt och ofta klarar man det inte ensam utan man behöver hjälp med att få verktygen.

Bryt den onda cirkeln!

Ta en paus varje morgon och kväll när du landar i dig själv. Sätt dig bekvämt, gärna i sängen. Blunda och fokusera på dina andetag.

Andas in genom näsan samtidigt som du räknar, långsamt. Gör en kort paus. Andas ut genom näsan och räkna ännu långsammare. Utandningen ska helst vara längre än inandningen och du ska känna dig helt tömd på luft. Förbli tom under några ögonblick innan du börjar om och tar nästa andetag.

Gör tio sådana här djupa andetag varje morgon och kväll. På sikt kommer det att sänka din stressnivå.

Dessa tips är vanliga och jag har testat dem alla. Det finns stunder bä jag är i harmoni men ibland vill jag bara ta min drivande förmåga och kasta ner den i en  djup brunn, slänga nyckeln och aldrig låta någon hitta den igen. Ibland vill jag bara ge min analyserande hjärna som går på högvarv en fet käftsmäll och ibland vill jag bara ha en skuldra att luta mig mot.

Att förstå stress är svårt och ofta blir det konflikter mellan anhöriga och den som är i behov av stöttning. Speciellt den äldre generationen har svårare att acceptera detta eftersom de tror att det är en psykisk sjukdom som är tabu och pinsamt. Det är svagt att vara sjuk och påverkad av stress och den oro som de anhöriga känner går ut över den som lider av problemet och som innerst inne bara behöver någon som kan ge tröst!

 

Detta blir mitt sätt att ge mig själv återhämtning. Att skriva här om både hur och när och varför . Detta blir mitt sätt att ge till mig själv för jag är viktig. Jag har börjat med att stänga ner sociala media för att ge mig själv mer återhämtning. Att sitta på Facebook tar tid och är ett stressmoment och ändå är jag där för mig och följer inte någon annan. Jag vet att det finns människor som sitter dagar på Facebook och som vet allt om alla andra, som lägger ut sina perfekta matbilder och talar m hur exemplariskt de sköter sin träning med sina 3 träningspass om dagen och hur de ändå får ihop sina liv på de mest perfekta sätt vad nu det kan vara? Utåt sätt handlar det om att vara perfekt på alla plan men den perfekta människan finns inte och vi är inte skapta för att vara övermänniskor. Ingen fixar att göra allt, men alla kan göra något. När vi inser våra begränsningar blir det lättare att leva det liv man vill och får bra av.  Det liv man lever för sig själv och hur du väljer att leva är upp till dig. Det ska ingen annan lägga sig i.

 

Något jag märker idag efter att jag för 5 år sedan blev sjukskriven på grund av stress var att människor verkar ha svårt att hantera att jag så öppet pratar om detta. Varför skulle det vara pinsamt att prata om detta? Jag tror att många förr i tiden inte hade dessa problem på samma sätt för att man helt enkelt inte hade kunskap. Förr i tiden när våra föräldrar och mor/far föräldrar växte upp så skulle man inte vika ner sig och att prata om psykisk ohälsa gjorde man inte. Var man inte gift när man var 37 var det uppenbart något fel på en medan en ogift och ensamstående person idag tillhör normen mer än att vara konstig om du fattar vad jag menar! Ändå så är det som om det uppfattas lite udda att man som jag lever ensam, reser ensam och ägnar så mycket tid åt mig själv.  Jag märker att en del människor tycker synd om mig när jag väljer att vara hemma en fredagskväll utan att träffa folk.

 

Detta är ett år när jag lärt mig så mycket om mig själv. Aldrig har jag behövt vara så orolig och ledsen som i år  med  så många förändringar från våren 2015 (på det sämre planet på många sätt när det kommer till hur det sett ut) och någonstans har jag inte alltid kunnat skaka av mig detta utan det har fortsatt att mala och skräcken över att förlora har bilvit större. Jag måste helt enkelt lära mig att hantera detta för man vet aldrig vad som händer i livet. Döden kommer förr eller senare och det tjänar ingenting till att gå omkring och vara rädd så att jag själv förstör mig själv . Just därför är jag så tacksam över hur löpningen fått mig att behålla styrkan och att den ger mig återhämning. Idag har jag hittat tillbaka till min glädje i löpningen som inte är tidsstyrd och klockan har jag inte använt på flera veckor . När jag känner så är det bra och då är jag på rätt spår.

 

 

Adios.

På bilden en tjej som utåt sett strålade men som inuti mådde dåligt. Året var 2012.

 

20171130_115431296756144.jpg

 

 

 

Under en tid har jag valt att ta bort Facebook och endast skriva är på bloggen.  Kommentera gärna eller skriv en kommentar. Gissar att fler känner igen sig i detta högaktuella ämne som är så viktigt i dagens samhälle.

 

/Johanna

 

 

 Dela på Facebook