Kajsa Berg är född envis

Stafettkrönika  

Kajsa Berg började med löpningen först som vuxen. Igår, lördag, satte hon svenskt och nordiskt rekord på 100km med tiden 7.20,48 när hon vann VM-silver och EM-guld individuellt samt VM-silver och EM-guld i lag. Nu tar världens näst bästa ultralöpare över stafettpinnen i vår stafettkrönika.
Kajsa-Berg
Jag började med löpning först som vuxen, men glädjen i att springa upptäckte jag tidigt. Jag är uppvuxen i en familj med tre syskon. Under min barn- och ungdomstid tränade jag fotboll och simning, där pappa var tränare.

Pappa hade löpning som motionsform och brukade ta med oss barn på sina rundor. Jag älskade att få den tiden med honom. På sommarloven, när vi var och badade, sprang jag, pappa och min storasyster Tove i spåret bredvid badet innan det var dags för ett dopp. När jag blickar tillbaka inser jag att jag nog är född envis. Jag fick andnöd vid exakt samma ställe varje gång och lät som ett ånglok när jag försökte få luft. Pappa och Tove vände sig om och frågade alltid:

– Hur är det? Hur går det?

Jag svarade:

– Jättebra.

Och fortsatte att kämpa. Stanna eller erkänna att jag tyckte att det var jobbigt och hade svårt att andas skulle jag aldrig ha gjort. 
Jag kommer ihåg att jag hade ont i luftrören i flera dagar efter rundorna. På det här sättet fortsatte jag med löpningen tillsammans med pappa och syrran, under sommarloven och andra ”träningsfria” simdagar, upp i tonåren.

Som 27-åring deltog jag i min första löptävling och insåg att jag var rätt bra. Jag började träna mer och gick med i en förening. Jag hade varit sugen på att gå med i en klubb tidigare, men trodde att man var tvungen att vara bättre och yngre. I simning betraktas man som veteran redan vid 25 års ålder och många slutar innan dess. Jag började simma i 10-årsåldern, vilket ansågs sent för att bli riktigt bra.

När jag kom till Huddinge AIS fick jag hjälp av en tränare, men kunde inte riktigt förstå vitsen med att sätta upp mål eller träna med klocka som mätte distans, puls och hastighet.

Tränaren fick kämpa länge innan jag skaffade en pulsklocka. Min inställning var jag inte behövde något hjälpmedel som berättade om jag joggade eller tog i, för det kände jag ju själv.

Jag kunde ju ingenting om tider utan ville ju bara springa för att det var kul och för att förbättra mig. Rätt eller fel, men min attityd har gett mig medaljer på både nationella och internationella mästerskap på 100 kilometer. En distans som passar en tjej som gillar att springa.

Kajsa Berg

Ålder: 36 år.
Bor: Rönninge.
Klubb: Huddinge AIS.
Meriter: VM-silver 100 km 2015, EM-guld 100 km 2015, SM-guld 100 km 2013, EM-guld 100 km 2012 och 2013, VM-silver 100 km 2012 och SM-brons maraton 2011.
Personliga rekord: 100 km: 7.20,48 (2015, svenskt och nordiskt rekord); 6 timmar: 80 km (2012, svenskt rekord); maraton: 2.44.17 (2008).

Än i dag ser jag löpning som ett sätt att umgås. Tack vare att jag tycker om att springa har jag fått så många vänner. Det är viktigare än mästerskapsmedaljer och personliga rekord.

Pappa har alltid varit delaktig i mitt idrottande. Trots att jag oftast kom sist på simtävlingar lärde han mig att aldrig ge upp. Det handlade inte om att vinna loppen utan om att göra sitt bästa.

Om man överträffade sig själv var det ett tillfälle värt att fira. Alla personliga rekord var lika värdefulla. Nu är jag själv nybliven förälder och det lekfulla och avslappnade sätt att träna som min pappa förmedlade till mig, vill jag nu föra över till mina pojkar Simon och Hans.

 Dela på Facebook