Klubbträff och 4,2 mil njutning

Svempa  

I olika sammanhang får jag möjligheten att träffa olika individer som berör mig på många sätt.
Inför lördagen var det dags för träff med Lonesome Runners från olika delar av landet. Alla hade vi olika förutsättningar men ändå samma mål. Att springa 39:e upplagan av Stockholm Marathon.

Jag åkte ganska tidigt för att hinna hämta ut nummerlappen. På grund av planeringsdagar med arbetet så hade jag inte hunnit det innan. När jag anlände till Östermalms IP kände jag rätt omgående den där täta stämningen. Jag kände förväntningar och jag kände också en dels oro. Det var prat om kilometertider,personliga rekord och krånglande hälar.Det var också extremt långa köer till nummerlappsutdelningen.Förvånansvärt lätt att avancera framåt i kön var det trots allt.Jag småpratade med en del i kön på vägen fram. En sak vi var rörande överens om var att vädret var rätt idealt till skillnad från några andra år då det både varit regn och snålblåst.

Lonesome Runners,Facebook-klubben som jag skulle springa för hade bestämt mötesplats vid ena rugbymålet och det var redan ett stort gäng på plats när jag närmade mig och just när jag såg dessa kända och okända ansikten då kände jag mig absolut lyckligast lottad i världen. All denna värme och medkänsla denna grupp löpare visar inför varandra har jag aldrig mött någon annanstans.Det spelar ingen roll att en del aldrig setts.Alla får vara med. Det finns alltid ett tillfälle för ett vänligt ord och det är alltid nära till skratt. Det är sannerligen den bästa samling människor jag fått äran att möta. Det bästa är också att det finns fler som jag inte hunnit träffa ännu.

Tiden rann iväg och det var dags att gå iväg till startfållan. Det är en speciell känsla när man står där och väntar på att komma iväg. Jag kände mig lite så där sprittig i benen, lite lätt nervös men framförallt förväntansfull. Äntligen skulle jag få komma iväg. Jag hade till skillnad från en del andra inga tidsambitioner åt det snabba hållet utan tvärtom. Jag tänkte mig en tid runt 5 timmar 15 minuter för att kroppen skulle få känna på att vara ute i många timmar. Jag behöver ju tiden i benen inför Göta Kanal.

Trampade på startlinjen och så var vi igång. Den gamla gubbkroppen gnisslade igång likt ett vattenhjul som inte varit igång på ett par år. Längs Vallhallavägen kände jag en trötthet i benen. Visste att bara jag blev varm skulle det successivt försvinna. Jag sprang oerhört långsamt men var ändå rätt snabbt uppe i rygg på farthållarna som höll tempo som skulle ge 4:30 i sluttid.

Jag var väl medveten om att jag skulle kunna dra ner ytterligare längre fram i loppet och det är jag glad att det fanns möjlighet till. Mer om det lite längre fram.

Jag kände mig oerhört pigg efter 3-4 km och tänkte att nu ska jag passa på och njuta så länge som det är möjligt!Nya sträckningen av banan via Hornsgatan och längs med Lundagatan kändes enkel. I backen stod Rasmus aka Skyltmannen och hejade vilket gav en sån oerhörd energi. Efter Lundagatan vek det ganska direkt ut mot Västerbron. Det var en mäktig vy som mötte en i början där det var ett massivt publikstöd. Kanske banans roligaste del om jag tänker efter. Många hejande människor och en held del Fuck The Bridge-skýltar.Gnuggade mig över Västerbron med oerhört driv i steget och första vändan längs med Norr Mälarstrand var också härlig. Tittade lätt på klockan emellanåt och jag låg bra till tidsmässigt vilket gjorde löpningen lättsam. Vips vände jag upp mot Odengatan där jag visste att familjen skulle stå och heja.

Förra gången jag sprang här missade vi varandra och det smög in sig samma känsla även denna gång då det var mycket folk som stod och hejade. Blicken svepte från vänster till höger då radarn till slut låste sig på de ljuvligaste varelser världen skådat. Dessutom hade det gjort en hejapå-skylt som gjorde mig gränslöst lycklig! En snabb kram och tårarna trängde fram i ögonvrån när jag sprang vidare. Helt underbart var bara förnamnet. Jag var i ett mood där det kändes som jag skulle orka hur länge som helst. Jag kände mig lätt i tanken och lätt i steget.

Strax innan varvningen hörde jag någon som skrek mitt namn gång på gång och när jag vände mig om var det en av mina tidigare chefskollegor. Väldigt kul att hon hann se mig i vimlet av löpare.

Förra gången jag sprang Stockholm Marathon var det en riktig plåga att springa ut på Djurgården. Lite folk och dåligt väder. Saltgurka som var vidrig och tunga ben. Denna gång var inte lika jobbig och jag var helt plötsligt i höjd med Skansen.

Vid passagen 27 km kom dock första dippen. Vänster baksida lår krampade och jag fick stanna till för att massera lite. Strax efter Grönan låg en man helt utslagen och sjukvårdare arbetade febrilt med honom. Otäck scen. Hela Strandvägen sprang jag och funderade på det jag sett. Jag stannade till i sjukvårdstältet för massage för nu var krampen ännu jobbigare.Tack och lov fick jag den att släppa men den kom tillbaka med jämna intervall. På Lundagatan stannade jag till hos Maria som jobbade och fick välbehövlig massage igen. Fick peppande och uppmuntrade ord som jag mer än vänligt tog emot.

Västerbron andra gången,Norrmälar strand och Vasagatan upp var förjäklig men mitt pannben växte obönhörligt. Trots en mycket trött kropp fanns det inte på kartan att bryta. Jag skulle i mål.Tidigare erfarenheter gjorde mig lugn.Jag kom i samspråk med en annan mycket trött löpare i höjd med biblioteket vid Odenplan och vi gav varandra välbehövlig mental push. Såg skylten som indikerade 40 km och kände lyckan stegra sig. Sista kilometrarna var inte vackra men de var kantade av ett helt otroligt publikstöd.

När jag svängde av och in på vägen längs med Stadion sprang jag som i trans. När jag vek in på Stadion för den sista delen var det sån otroligt härlig känsla. Jag hade ännu en gång vunnit den mentala kampen mot min trötta kropp och det kändes som jag svävade sista 200 metrarna ( vilket bilder som togs under loppet kraftigt dementerar)

I mål på 5.24 och jag hade fått några extra värdefulla minuter i kroppen. Stod en stund i målfållan och bara njöt av vad jag åstadkommit då jag helt plötsligt ser mannen som jag haft sällskap med på sista delen av Odengatan. Helt spontant kramade vi varandra !

Fast jag under senare delen snuddat vid tanken att aldrig mer springa Stockholm Marathon igen så blev suget för starkt. Redan kvällen efter anmälde jag mig till nästa års marathon. Blir kul att se hur arrangörerna firar 40-årsjubileumet och det blir skoj att pröva springa den nya banan också. Dessutom så blir det ett ännu större gäng från Lonesome Runners då !
Tyvärr fick jag ställa in after-run eventet vi planerat men många träffar jag under Ultravasan-helgen i Mora. Det ser jag oerhört mycket fram emot!

Måndagen med trött muskulatur och ett väldigt ömt knäveck kunde dessutom inte börjat bättre än via detta mail

”Jag har fått ditt namn av BG på LFA. Du är utsedd att få hjälp med din löpning av oss på Aktivitus.
Vore bra om jag fick tag på dig ganska snart, vilket nummer kan jag nå dig på?”

Kändes extra bra eftersom kroppen var lite träningsvärkstrött

Ha en fin löparvecka alla fina läsare!

 Dela på Facebook