You know nothing, Joel.

Joel Stenow  

Nu sitter jag helt matt i benen. Inget kan göra benen så utmattade som cykling. En hård eller lång löprunda kan göra benen ömma, ibland helt utmattade, ja. Men det är något annat med cykling. Särskilt för en otränad som mig. Musklerna blir helt avdomnade.

Jag blev trött på att stå tomhänt de gånger jag hade ont någonstans och inte borde springa. Jag kan simma, men mina armar liknar mest tändstickor nuförtiden, så jag får inte riktigt upp pulsen där som på löpningen. Cykling är perfekt. Skonsamt och ordentligt pulshöjande om man vill.

Jag visste inte om det förra veckan, men jag ville hemskt gärna ha en landsvägscykel. Så då tittade jag på spargrisen. Vad har du att ge mig? Grisen skakade bara på huvudet.

Jag åkte till Skellefteå och införskaffade en fullcarbon (men till åren kommen) landsvägscykel. När jag ändå var där lade jag också in ett löpband i bagageutrymmet, det har jag velat ha länge, ungefär alla vintrar, det kommer komma väl till pass i höst då nya äventyr väntar.

Jag satt hemma och läste Game of Thrones, femte boken. Förstod plötsligt ingenting, de tusen karaktärerna gick klumpade ihop sig. Här kan jag inte ligga hela dagen. Jag vill se världen! Tittade på min nya cykel. Ska vi?

Det var två år sedan jag cyklade landsväg senast. Många minnen till tiden då jag inte visste någonting. ”You know nothing Joel Stenow”, kunde man sagt. Men det gick ändå. Jag kan ofta sakna det där. Jag visste inte om att det var svårt eller jobbigt, jag bara gjorde.

När jag inte visste vad cykelglasögon var för något – det gick ju ändå! Även om jag fick in väggdammsblandat vatten under linserna.

När jag inte visste att en flaska vatten är lite för lite energi när man cyklar tio mil.

När jag inte visste att man bör äta innan ett träningspass. Elias och jag sprang halvmaror innan frukost. Vill minnas att vi gjorde en av dem på 1:45. Bra gjort för att vara då.

När jag inte visste vad en tyst cykel var för något. En medcyklist sade: ”sådär kan du inte ha det!” ”Vadå?” ”Det går bara inte.” ”Vad är det?” ”Din kedja rasslar ju.” Hade jag inte ens tänkt på.

När jag inte visste annat. Skulle köra Kilsbergen triathlon ”Sveriges tuffaste triathlon.” Träningsfilosofin: antingen ska jag träna längre men långsammare än vad jag ska göra på tävlingsdagen, eller så ska jag köra kortare men snabbare. Löpningen går i en slalombacke. Hur tränar jag? I en slalombacke. Intressant nog gjorde jag avsevärt mycket bättre tider den tävlingen med min aluminiumhoj, iklädd ett HM-linne fastsatt med säkerhetsnålar i mina Biltemacykelshorts, än två år senare då jag var nedtränad, men med en fullcarbon tempocykel och hundratals träningstimmar i bagaget.

När jag inte visste någonting på Nya Zeeland. Jag var för snål för att köpa nya skor, gjorde allt i samma par. Ett par 0-drop Inov8. Satte upp ett mål: 77 minuter löpning om dagen i en vecka. Genomfördes. Eller den gången då jag gick upp kl 4 på morgonen, sprang i två timmar och sedan körde helkroppsstyrka i två timmar. En vanlig arbetsdag.

Jag började räkna timmarna jag sover – gjorde jag aldrig då.

Jag började mäta hur hårt jag trycker på cykeln – gjorde jag aldrig då.

Jag började störa mig på gnissel – gjorde jag aldrig då.

Jag började äta både före, under, och efter passen för ”att inte bli trött” – gjorde jag aldrig då.

Jag började tappa lusten för vad jag gör – gjorde jag aldrig då.

För att bli löpare, är det i själva verket löpning som krävs. För att bli cyklist, är det cykla man ska göra. Det är inte komplicerat. Det sitter i benen och i hjärtmuskeln, inte i GPS-klockan eller i carbonstyret. Fråga Kjell-Erik Ståhl (fortfarande rekordinnehavare av svenska maratonrekordet), fråga Eddy Merxx (ansedd vara den främsta cyklisten i historien). I know nothing, men deras utrustning var inte vad den är idag.

Låt oss inspireras av våra bättre jag. Jag har utvecklats på oräkneliga sätt, men vissa saker har fått ta ett steg tillbaka med en ökad medvetenhet. Om det är det det innebär att bli vuxen, vill jag vänta lite till.

 

 Dela på Facebook