Kullamannen 2015 – Dödens Zon 21km Race report!

Simon Wikstrand  

”FY FAN VAD DETTA ÄR ROLIGT!”. Hela backen brister ut i gapskratt. Vi är mitt inne i en stigning från 0 upp till 190 meter över havet på mindre än en kilometer. Backen är så pass brant att man får använda händerna som stöd. Alla har mjölksyra i låren och svetten droppar. Men modet är högt. Och skriket som får alla att börja garva kommer från ingen mindre än min resekompis som precis tagit sig upp på den jävligaste toppen på hela Kullaberg. Micke ”fy fan vad detta är roligt” Andersson.

Vill ni se hur Kullamannen ser ut löpandes? Spana in filmen från loppet idag jag spelade in med min GoPro här!

Kullamannen är för mig en av årets löparhöjdpunkter. Jag dök upp på startlinjen under första upplagan 2011 av en slump. Veckan innan hade jag och min syster Sandra gjort en fiaskopremiär på Multisport där vi först stämplade fel på orienteringen och följde upp med att springa åt fel håll i 45min. Besviken och förbannad satte jag mig vid datorn på kvällen och letade nya lopp. Jag hade bara sprungit två lopp innan i min begynnande ”löparkarriär” men började känna hungern efter att tävla. Då dök helt plötsligt något som kallade sig ”Kullamannen” upp på skärmen. Nästa helg på Kullaberg. TAGET! Ett problem bara, jag hade aldrig varit på Kullaberg och visste inte heller vad ”trail” innebar. Låt oss säga att jag fick lära mig den hårda vägen.

Jag dök upp på startlinjen 2011 i mina slitna tjocka Asics och ”vanliga” träningskläder. Tittade mig omkring på de andra drygt 300 deltagarna fördelat på distanserna 5,5 och 12,4 km (jag sprang 12,4) och insåg snabbt att någonting var fel. Killen bredvid mig låg på marken och stretchade som en spindel. Han hade kompressionsstrumpor och skor med dubbar på. Jag tittade mig omkring. Herregud. Alla såg ut så. ALLA. Startskottet gick och efter 700m härlig skogslöpning insåg jag vad jag gett mig in på när markeringen ledde in på en smal stig upp mot en brant backe. The rest is history.

Flygandes fram mot mål i Kullamannen 2011 Håkan Dahlström Photography

Flygandes fram mot mål i Kullamannen 2011 Håkan Dahlström Photography

Kullaberg är något helt utöver det vanliga. Det spelar ingen roll hur duktig fotograf, filmare eller skribent du är. Det gör sig inte rättvisa. Du MÅSTE uppleva det löpandes. Den fantastiska miljön, de smala stigarna, den brutala stigningen från Nimis och utsikten från fyren. Jag skämtar inte, anmäl er. Gör det nu. Lämna blogginläggen och gå in på deras sida och anmäl er! Jag lovar att ni inte kommer att ångra det. Så mycket älskar jag Kullamannen. Trots att jag avskyr trail. Yes, you heard me. Jag avskyr trail. Men vi återkommer till det. Låt oss hoppa tillbaka till Micke ”fy fan vad detta är roligt” Andersson.

För er som följt bloggen vet om att min form har varit en berg- och dalbana i år. Självfallet har det inte blivit bättre inför Kullamannen. Snarare sämre. En förkylning började lite lätt i söndags och eskalerade under veckan. Fullständig löpvila och en tveksam startredo herr Wikstrand på lördagen gjorde att mina ambitioner om loppet blev att ta det som ett tuffare långpass. Jag ångrar definitivt inte start men rundan på 2:16:23 gjorde det nog inte bättre för min förkylning. Men det var värt det. Mitt sällskap i bilen däremot hade all anledning att se fram emot debuten. Kalle och Micke hade inte sprungit Kullamannen tidigare (åh vilken känsla att få uppleva det för första gången igen!). Kalles mål var att ta sig runt på ett fashionabelt sätt och Mickes mål var… Oklart. Som vanligt sa han att han skulle ”ha kul” men hans formkurva på senaste pekade ändå på att han förmodligen skulle öka farten successivt och lämna mig åt trollen på berget. Sagt och gjort. 7 km in i loppet kom vi fram till ”stranden” bestående av 1 kilometer stenlöpning mot Nimis. Här visade Micke upp en otroligt vig löpstil när han studsade fram över stenblocken. Och detta var det sista jag såg av honom. Men inte det sista jag hörde. Vrålet i stigningen uppför berget gav mig ett stort leende på läpparna när jag tryckte på uppför. Nu kör vi!

Foto 2015-10-31 08 43 17

Stenlöpning, tekniskt, jobbigt men väldigt kul

Det är svårt att beskriva de olika sektionerna på banan för Kullamannen. Starten har flyttats ner till Mölle hamn (ett plus tycker jag personligen) och börjar med ca 1,5 kilometer löpning uppför berget på ”vanliga” vägar. Väl inne i skogen fortsätter man sakta uppför på smala, steniga stigar tills man kommer till kilometer 6 och en brutal löpning nerför börjar. Inte riktigt den typen där du kan ”flyga utför” utan istället väldigt teknisk löpning där du får bromsa med låren och se efter var du sätter ner fötterna. Otroligt roligt och omväxlande från vanlig löpning. Man kommer sedan fram till denna fantastiska ”stenstrand” där du i en kilometer springer på stora och små stenblock, även detta väldigt tekniskt. När du sedan når Nimis börjar en fantastisk men löjligt jobbig stigning på närmre 200 höjdmeter under en kilometers distans. Helt sjukt med andra ord och det går inte att vare sig springa eller jogga. Du klättrar. Men ”what goes up must come down”. Och i Kullamanens fall, ”and then it must go up again”. Sedan är det rakt uppför heeeela vägen igen. Jag slog ett öga på klockan efter 10km och konstaterade att jag avverkat dessa på 75 minuter. Drygt den dubbla tiden jämfört ”vanlig” mark. Det säger en del om terrängen.

Nu tillbaka till min avsky för traillöpning. Jag vill först poängtera att detta är högst personligt och riktar sig mot löpningen och inte löparna som utövar. Jag tycker helt enkelt inte att det är kul. Inte det minsta. Jag väljer intervaller på bana, morgonjogg eller trösklar alla dagar i veckan framför en tur ut till Kullaberg…. Förutom när man får på sig en nummerlap på bröstet. Då handlar det om tävling och placering och jag älskar jag det. Min avsky för trail handlar om att jag måste kunna mäta saker. Och en runda på berget kan jag inte mäta, därav får jag inte ut något av det. Jag vet, jag vet det är löjligt men jag är tyvärr inte smartare än så. Men när vi idag hade avverkat 15 kilometer och nådde fyren med utsikt över hela Kullaberg och havet. Ja då började man väl trots allt tänka efter. Kanske det här med trail inte är så jäkla pjåkigt ändå?

Foto 2015-10-31 09 51 26

Löpningen mellan kilometer 10 – 15 hade avverkats i gott sällskap med Stefan från IS Göta. Fördelen med att inte blåsa på för fullt är att man faktiskt har lite tid och möjlighet att snacka med de andra löparna på de flacka partierna. Kullamannen är oerhört krävande och pulshöjande i uppförsbackarna men när det är nerför och på stigar så är det en väldigt behaglig upplevelse. Jag hade rullat bakom Stefan en längre period och kände att det var min tur att dra lite och jag gick upp framför när vi kom ut på asfalten som leder sista biten upp mot fyren. Fick en positiv överraskning i att få en high-five från Erik på Salomon och utbyta några rader med Per på Kullamannen. Detta gav energi precis innan man kommer upp på toppen av fyren och blir helt. jäkla. blown. away. Varje gång. Det är en helt häpnadsväckande och unik plats där uppe. Man ser hela Kullaberg och havet. Mäktigt! Sen såg jag var de dragit banan för att komma ner och kände en svag ångest. Rakt nerför klippkanten.

Riktigt härlig stämning bland löparna och många tummen upp!

Riktigt härlig stämning bland löparna och många tummen upp!

Så här långt in i loppet hade förkylningen påverkat mig en del men det var under kontroll. Framförallt hade det påverkat på de lite flackare och nerförspartierna. Pulsen ökade lite för fort och jag hade lite svårt med andningen så jag valde att ta det lugnt. Det ledde till att jag hade en väldigt behaglig resa under loppet och att det enda egentliga momentet som påverkade löpningen var mina lår. De var väldigt trötta redan efter 12km och jag snubblade ett antal gånger över stenar och rötter p.g.a att jag inte riktigt orkade lyfta fötterna ordentligt i steget. Och snacka om att det kändes när vi skulle ”klättra” nerför berget vid fyren. Men här ser ännu ett bekant ansikte med en kamera längre bort på klippan, Gisli, och drar en tradig löparvits. Vi garvar, han tar en bild och sen är det bara på det igen. Resten av vägen in i mål är en ren och skär njutning. Lite lättare löpning på smala grus- och grässtigar, över fantastiska platåer längs klippkanten och sedan sista biten runt berget och längs havet bort till målet i Mölle Hamn igen. Jag passerar mållinjen hyggligt fräsch (förutom låren…) och har avverkat min fjärde Kullaman, första gången på distansen 21km.  I år räckte löpningen till en 39:e plats av 229 startande i herrklassen så jag är helt klart nöjd. Nästa år blir det definitivt en repris på samma distans men då i mitt livs form och dundrande fram längs de smala stigarna. Får ni någonsin möjlighet så spring Kullamannen. Men följ ett råd, öppna försiktigt. För Kullamannen visar ingen nåd mot dem som öppnar för hårt.

Tre amigos - alla grymt nöjda med dagens lopp!

Tre amigos – alla grymt nöjda med dagens lopp!

Vi ses på berget!

/Han som trailar

 

 Dela på Facebook