Kunskapsluckor, klubbar och heliga kor

Eskil  

Sen jag började springa har jag successivt fått omvärdera en hel del ståndpunkter jag haft när det gäller löpning. Att inte springa i tights (svårt att komma runt på vintern). Att inte ha fler än ett par skor (tror jag har fem i skrivande stund). Att aldrig använda pulsband (fortfarande sällsynt men det händer). Ju mer jag springer desto svårare blir det att undvika sånt som jag tidigare tyckt var fånigt. Inget fel med det; att kunna ändra sig är väl det som skiljer den vise från den envise sägs det ju. Nu är det tydligen dags att leda in ytterligare två heliga kor till slaktbänken och det är två tunga rackare vi snackar om: att springa i grupp och att vara med i en klubb. 

Ett par gånger har jag provtränat lite med Löparnas Vänner, en träningsgrupp i Hammarby IF:s regi där alla är välkomna. Nu har jag tagit steget fullt ut och blivit medlem. Anledningarna är flera. Även om jag gillar att springa själv och uppskattar det individuella fundamentet i löpning så börjar jag nå vägs ände med det upplägget. Jag är redo att prova något nytt. Eventuellt kanske jag kan lyfta mig lite genom att träna med andra, och dessutom få tips och råd av erfarna coacher. Det kommer ju fortfarande att finnas gott om egentid ute i spåret så lite sällskap ibland är väl bara trevligt. Och att samlas vid en idrottsplats för att springa känns i alla fall lite värdigare än att ramla ut på gatan runt lunchtid inne i stan och bege sig ut mot Djurgården i samlad tropp med kollegorna. Men jag ändrar mig väl säkert på den punkten också snart.

Jag har aldrig saknat att springa för en riktig klubb, snarare tvärtom. Men det här är ju inte vilken klubb som helst. Som Bajare i hjärtat skulle det vara stort att få representera Hammarby i nåt sammanhang, och eftersom jag har börjat ge upp tanken på att bli upptäckt och värvad till fotbollslaget så får väl friidrottssektionen ses som det näst bästa. Än så länge tävlar jag dock för Team Ryska Posten, men på sikt finns alltså en tanke att växla över till Hammarby.

Att jag behöver alla tips och råd jag kan få av coacher och löpargrupper blev tydligt i helgen när jag lånade Anders Szalkais bok Maraton och andra långlopp. Rätt bra faktiskt. Tänkte bara bläddra lite men fastnade och läste den från pärm till pärm. Det visade sig att jag har en hel del kunskapsluckor, vissa pinsammare än andra. Jag har t.ex. trott att distansträning och långpass är samma sak, och därför himlat med ögonen åt folk som snackat om ”korta distanspass”. Men distans är alltså kortare än långpass, typ dom ”vanliga” pass som jag inte har något namn på. Lite genant kanske, man lär så länge man lever.

Att vara emot gruppträning – inget som är hugget i sten.

Läsningen gjorde mig också nojig över att jag inte har tränat riktigt rätt inför Lidingö. Att jag springer fel sorts backpass till exempel, upp och ner för Hammarbybacken som en jäkla ankarlift istället för kortare backar där man tar med sig farten in i backen och behåller den över krönet. Eller att jag har sprungit för få långpass, gjort fel övningar i fel ordning och allt möjligt. Lägligt då att några från träningsgruppen skulle ut och provspringa den sista milen på Lidingöloppet idag. Det är en mil som jag sprungit några gånger för att testa formen. Senast var för ett år sen. Då sprang jag först loppets första mil ganska snabbt (kanske runt 38), därefter joggvila bort till Grönsta och sen hade jag väldiga problem att gå under 43 minuter på den sista milen vill jag minnas. Idag hade jag råkat stänga av kilometertiderna och sprang bara på i ett tempo runt träningsmax (mitt eget begrepp, ni fattar). Det kändes tungt i början, inte alls den lätta känsla som jag hade hoppats på men jag kom i mål på 37:11 och det ser jag som en bra tid. Det blev en påminnelse om att jag i Szalkais bok även noterade en hel del saker som jag gör rätt.

Gott om luft på Grönsta gärde.

Klockan är opålitlig, fick inte riktigt ihop en mil. Men sluttiden går inte att snacka bort. Snabbaste kilometern på 3.16, den långsammaste på 4.26 men snittiderna visar nog också lite fel.

 

 Dela på Facebook