Ladonia Mountain Memorial 2017 – eller ”62, inte 35” – Racerapport (pocket-edition)

Aktuellt  

Spring hittade en racerapport från det mytomspunna Ladonia Mountain, alias Kullamannen xtreme, typ… Det är Stefan Qelthin som genomfört det, tagit bilder och ger oss en härlig insikt i detta äventyr. Ni vet väl att magasin Spring har mest trail av alla magasin i Sverige, bli medlem i klubben och få trail i brevlådan varannan månad…TRYCK HÄR 

Det är tidig vår 2017 och jag läser på Facebook att draken ska väckas till sommaren. Det är 10 år sen senast det begav sig och jag är mycket bättre tränad än jag var i 34-årsåldern… Så hur jobbigt kan det vara? Bara att anmäla sig. Största risken är att jag gått sönder på Ironman i Klagenfurt tre veckor tidigare tänker jag, men man måste ju tänka positivt…;-) 2007 på LMT hade jag och Henrik runt 7.5 timmar. Jag har för mig att Mikael Kristensson vann på typ 4 timmar, vi kom nånstans i sista tredjedelen i resultatlistan och jag kommer ihåg att jag hade ont en vecka efter. Hade sprungit 2 mil som längst då.

Fast forward 10 år… Mikael är med i startlistan. (Jag minns att jag innehade FKT på Kullaberg i ungefär en vecka för ungefär 2 år sen tills jag såg Mikael på Fyrens parkeringsplats…)

Jag har anmält i singelklassen men pratat med Mathias Persson och vi har kommit överens om att vi ska göra detta tillsammans. Jävligt bra val kan jag säga. Det finns många tillfällen då man funderar över vad man gör under ett sådant här lopp annars. Att vara två hjälper. Väldigt mycket. Fast de 7.5 timmar som jag och Henrik hade ska vi kunna slå ganska lätt tänker jag… Så oerhört lätt att tänka oerhört fel…

Stefan & Mathias

Klockan närmar sig åtta och Emma, jag och barnen parkerar på Fyrens parkeringsplats. Det sitter tre killar i bilen bredvid. En har fått info att vi ska starta från hamnen och det är tre ribbåtar. Starten är framskjuten till 22.30. Mathias anländer och vi checkar in på Fyrens TC. Vi snackar lite snabbt med Fredrik och Per som ser sådär ”full i fan ut” som man inte vill – eller, ja, jo, nej…

Emma åker med kidsen och det närmar sig racebriefing. 21.30 hålls denna. Lite om kontrollerna, vad rogaining är och var man kan lägga sina saker. Samt en säkerhetsgenomgång enbart på ryska… Alla 66 startande och några till skrattar lite nervöst när genomgången börjar och under densamma. Jag tror alla tänker som jag, ”ja, ja, det kommer en svensk variant också” – det gör det inte… Tjejen avslutar med ”några frågor?” – alla skrattar men ingen frågar något… Slut på genomgången… Ave Kullamannen, morituri te salutant  :-)

10 minuter till start och folk samlas runt bänkar varunder kartorna ligger. Det bjuds på 2.5 timmes rogaining (poängorientering där man kan ta kontroller i valfri ordning). 11 kontroller. 5, 10 eller 20 poäng. Missad kontroll ger dubbla poängen i strafftid i minuter. Försenad in till Björkeröd (etappmålet) ger 3 gånger förseningstiden i strafftid. Med facit i hand skulle vi sprungit från Fyren till Björkeröd direkt och tagit alla straffen. Det hade tagit oss ca 20 minuter…;-) Första kontrollen vi väljer är Palnatokes skränt. Det tar 13 minuter innan vi är tillbaka vid Fyren igen. Straffet hade varit 5×2 minuter, dvs vi hade vunnit 3 minuter på att inte springa åt det hållet, plus arbetet upp och ner… -) Nästa kontroll är Åkersberget, sen Ransvik följt av Skansarna i Mölle och sen Djupadal. Nästa kontroll är Höjden… Dvs högst upp på Norra Ljungås – detta helvetesställe… Sen går det fel, tokigt fel.

Det börjar med ett mindre maghaveri för min del följt av en kraftig felnavigation ner mot Djupadal igen eftersom min kompass havererat helt. OK, hur svårt kan det vara, vi ska ju bara till Mölle Mosse… Här visar sig Kullamannen från sin mörkaste sida genom att helt sonika snurra runt hela jävla mossen 180 grader vilket leder till att jag och Mathias spenderar trevliga 35-40 minuter letandes i fel ände…;-) Obra to say the least. Molokna tar vi oss i god tid till Björkeröd. Hör att nån snubbe klippt alla kontroller… Vi har missat 5:an. 1h 50min i strafftid… so so början…;-)

Björkeröd – detta mörkrets och kylans tillhåll. Efter 2.5 timmes irrande i skogen får vi vila lite. Första kvarten e ganska nice. Men… jag och typ alla andra har trott att Fyren är platsen där man ska ha sina grejor (ombyte, kudde, gosedjur, da shit ni vet). Så kan man göra, men det är inte rätt… Mathias har lägligt packat ur sin räddningsfilt ur löpryggan. Jag har min kvar. Många har ingen alls. Vi delar, broderligt eller – tja, vi provar att säga att vi har respektive hemma, få tror oss när vi omslingrar varandra…;-)

Efter en timme under aluminiumfilten hör vi en gong-gong. Vi har packat ner ett buntband, en sopsäck och fyllt på en liter vatten. Det sistnämnda kan låta mycket. Det är det inte… Vi fryser ordentligt och ska starta i tredje omgången. Jag hör ett team nämna att de inte visste vad rogaining var. De har plockat många kontroller, men i stort sett alla kontroller som inte har poäng men som fanns med på kartan. Jag tänker att vi inte är sist i alla fall…

Delmoment 2 är två kontroller (Helvetesporten, som är väldigt lätt att missa även dagtid om man besitter den orienteringsförmågan som jag och Mathias  gör) och ner till Mölle hamn. Vi klipper den första ganska lätt och sen ner till hamnen. Nånstans runt 20-25 minuter. Kilometern ner innan hamnen har jag loggat på 3.45-tempo. Liiite onödigt… Och Mathias var en bra bit före…;-)

Ribbåtar väntar i hamnen. Jag och Mathias kommer överens om att jag tar packningen så funkar simningen nog lika. Bra val, vi är snabba uppe på land – vilket inte har nån som helst betydelse eftersom simningen är typ 100 m…;-). Klockan är nu runt tre på morgonen, det e kolsvart ute. Kullamannen har definitivt vaknat. På med kläderna och iväg mot Kullamannens grav, check (den e tom) och sen Mandomsklippan… Ska vi hoppa i totalmörker från 8m vid Josefinelust… Svar JA. Tur att lampan de lyser med är så svag att man inte ser vattenytan…;-)

För andra gången springer vi om killen som kom sjua (tror jag). Han väljer Josefinelust och sen asfalt mot Gregers backar. Vi tar nordsidan via blå markering. Han stämplar in 20 sekunder före oss… Ner mot Arild, vi springer om honom ganska tidigt, 200 meter kanske. Han väljer höger på större väg och mindre höjd. Vi tar vänster, ser kortare ut… Vi springer om honom igen 500 meter innan kontrollen stämplar in före, då håller vi fortfarande ganska hög fart, 5 min ungefär på platten. Nästa position är Stugan. Han stämplar in före oss, kommer från annat håll. Ser lugnt ut… Dax för Sadeln, jag tror vi är före honom här, Nimis är han ifatt igen. Här händer det lite grejor… Nästa position är Mjölkalån. Ungefär 2-300m norr om Nimis längs stranden/klipporna. Vi är före killen hit. Här kan man dock välja (det kan man nog egentligen inte om man inte har klätterrep och säkringsutrustning med sig) men vi och ett annat par väljer att fortsätta norrut för att slippa gå upp vid Nimis igen… Nästa position är Håkullsmal och dit är det ca 5-600m fågelvägen. Det är denna vi testar… Det finns även en grotta som heter Pernilles håla på vägen hit. Jag trodde man bara kunde nå den från havet… Man kan nå den från land. Dessa 600m tar ca 40 minuter att klättra, men det är en fantastiskt fin soluppgång och skönt att spänna andra muskler än benen och öka på adrenalinet lite…;-) Vi sköljer av oss i Håkullsmal och Mathias och jag frågar varandra om man kan dricka havsvattnet… Litern är slut sen drygt en timme. Bear Grylls dricker sin urin, men det förutsätter att man kan kissa, det kan inte vi… Upp till Håkull. Vi väljer den branta vägen upp. Den kortare. Fel igen. Nästan uppe möter vi killen vi nu oräkneliga gånger tagit oss förbi. Han är på väg till ny kontroll och är säkert 10-15 minuter före… Vi ser honom inte mer sen…

Håkull – top of the world – det är här det vänder nerför tänker vi… Men precis som jag är Ladoniaarrangörerna förtjusta i McDonalds. Precis som jag gillar de Plusmenyn och vilken plusmeny det blir… Vi får en ny karta. Ungefär som att man först gått till Donken, känt att man var hungrig och beställt två Big Mac och en stor läsk samt stor pommes. Man har druckit upp läsken, käkat pommesen och dragit i sig en Big Mac och börjar känna sig mätt. Då kommer det helt plötsligt 6 cheeseburgare. De måste man äta innan man får käka upp sin Big Mac – och nej – vi slänger inte mat här, och nej du får inte beställa mer dricka…;-) Kortare mellan kontrollerna, mer höjdmeter och 13 mysiga platser till att besöka. Vad sägs om Håkullsmal, Valdemarsgrottan för att kunna svalka sig lite i havet på nordsidan och 3 besök till på Håkull mellan lägsta punkterna. Alla vägar bär till Håkull – detta är Djävulens diadem. Grymt jobbigt. Mathias är asstark uppför, snabb utför – jag försöker hänga på men det är jobbigt. Vi känner båda att energin börjar tryta. Sista gången på Håkull får vi besked om att eventuellt har killen i kanotuthyrningen vid Vakten vatten om man ber snällt. Vägen dit går över Söftingegrottan, nästan, en fågel har ockuperat det området av Kullaberg sen många år så dit får man inte gå på våren, sommaren och en bit in på hösten, man kan alltså gå dit när det är lerigt, vått och isigt på vintern, men nån har också tagit bort repen som fanns när jag var liten för att öka utmaningen…. Vattentornet är den kontroll som ligger närmast kanotuthyrningen. Vi är par nummer 3 till kanotuthyrningen och klockan är 8.45 på morgonen. Vi säger att han nog kan vänta fler under dagen… Mathias ser ut som han hittat guld. Aldrig har vatten smakat så gott. Jag sveper en liter och fyller ytterligare en i ryggan. Mot Norra Ljungås för tredje gången i ordningen…

Tillbaka till västsidan och upp på Barakullen, över berget ner på stranden till Käringmalen, tillbaka över berget ner till en stor klippstensmur som Lars Vilks borde vara avundsjuk på. Den uppfyller båda frågorna ”varför” och ”hur” utan att ge svar och borde dessutom tagit väldigt lång tid att bygga… Fast Lars Vilks verk är såklart snyggare och coolare. Det är nu det händer. Jag läser kartdefinitionen först och ser ”Höjden” – för mig betyder det Norra Ljungås igen… Jag tänker stilla, ok, antingen bryter jag ihop och gråter eller så går jag i maklig takt till golfklubben och slår en hink på rangen… Jag stannar, knyter om skorna. Säger till Mathias att vi ska typ 3 km fågelvägen tillbaka igen… Mathias kollar kartan och säger ”det är 62 – inte 35”. Jag stannar till igen. Kollar kartan. Det är höjden i kohagen mot Fyren som avses. Vi jublar båda två. Kramar om varandra. Får grym energi ner mot andra besöket på Åkersberget, jag har sällan varit så upprymd över en felläsning av kartan, kilar som vesslor in i Silvergrottan och skuttar lätt som bergsgetter ner till Lilla Fyren innan vi på lätta ben löper in i mål på Fyren… eller nja, det där med skutta, löpa och kila är kan kanske mer beskrivas som ett masande…

13 timmar och 11 minuter blir sluttiden. Vi har rört oss i ca 12 av dessa timmar i ett äventyr på gränsen till vad jag klarar av – 55km, nästan 3500 höjdmeter. Så underbart, så kul, så fantastiskt utmanande. Vi har missat prisutdelningen med några minuter dock… Synd tänker vi men å andra sidan förstår jag att det är drygt att vänta 4 timmar om man heter Mikael Kristensson och har strax under 8 timmar eller Erik Johansson och vinner på 7.48…

Författaren Stefan

Grymt arrangemang, supergrym löparbuddy i Mathias och något som ungefär 70 utvalda bör göra om man får möjlighet. Det enda jag saknade som gammal avdankad simmare är besöket på Hallands Väderö, Per…

 

 Dela på Facebook