Lärdomar att ta med sig men en säsong att glömma.

Andreas Almgren  

Hallå!

För min del tog säsongen slut för en knapp vecka sen. Mycket känslor och tankar har snurrat inom mig och jag har under de senaste dagarna funderat en del på hur jag ska lägga upp det här blogginlägget. Vad ska jag ta med? Ska jag betona något särskilt? Ett rent informerande eller ett reflekterande inlägg? Och så vidare. I slutändan så väljer jag nu den taktiken som tidigare har fungerat bäst för mig i snabba lopp. ”Tänk inte så mycket. Kör bara så får vi se hur långt det räcker”, så nu skriver jag helt enkelt det som dyker upp i skallen.

I våras kände jag mig mer positiv än jag hade gjort på länge. Lite småstrul med det kalla vädret direkt efter inomhussäsongen och en vadmuskel som krampade lite i början på USA-lägret men utöver det så hade jag den bästa våren jag någonsin har haft rent träningsmässigt. Kilometerna rullade in, styrkan gick bra, sprintuthålligheten började titta fram lite ur sin djupa grotta och uthållighetsmässigt var jag bättre än jag någonsin hade varit tidigare. Jag kände att jag hade basen och när maj började närma sig så kände jag att jag hade något stort på gång. Att jag var på väg tillbaka. Sista träningen skulle bara genomföras. Då kom problemen.

Det började helt enkelt med att höften började kännas stel efter vissa träningspass under sista veckorna i Flagstaff. Kändes inte så farligt och jag fick tillåtelse att träna så länge det kändes lugnt när jag sprang. Det höll i sig så ett tag men sen gick det ganska fort innan det började göra ont och när jag kom hem så fick jag bromsa träningen ordentligt. Det visade sig att mitt bäcken hade låst sig i en väldigt konstig position, vilket i sin tur ledde till en ödesdiger snedbelastning. Jag provade att springa lite igen när låsningen hade släppt men då var det redan för sent. Efter en MR som såg riktigt dålig ut och en CT-scan som såg klart bättre ut så konstaterades det att jag var tvungen att avstå från löpning i ett antal veckor. Jag spenderade ett stort antal timmar i bassängen och på cross trainern under dessa veckor och hoppades att jag skulle kunna göra en comeback á la Almgren 2015 men det visade sig var lite väl optimistiskt.

2015 så gjorde jag en bra comeback (1.45.59 i första loppet, 3.5v efter min första grusintervall efter skadan) efter en stressreaktion i skenbenet. Fördelen då var att så fort smärtan var över så kunde jag mer eller mindre springa som vanligt eftersom det ”bara var att sätta ner foten”. Problemet nu var att jag helt tappade min bäckenposition, något som är helt avgörande för ett bra löpsteg. När jag började springa ordentligt igen så hade jag mer eller mindre helt tappat min löpkänsla och flyt, en av mina främre egenskaper som medeldistanslöpare. En kombination av detta och att jag inte riktigt ”var där” rent fysiskt gjorde att mina inledande lopp var riktigt genomusla. Efter Karlstad GP så var jag faktiskt väldigt nära att lägga ned säsongen. Löpkänslan var kass, tiderna var långsamma och jag fick även en liten reaktion i höften efter varje lopp jag sprang. Även förra året så sprang jag långsamt men det kändes klart värre nu, just på grund av att det kändes så sjukt bra under våren och att jag hade varit så full av förhoppningar. När jag gick och la mig efter ovan nämnda lopp så var jag ganska övertygad om att det var mitt sista lopp för säsongen. Jag tror nog att alla friidrottare har upplevt känslan av att inte kunna sova efter ett bra resultat. Det här var första gången jag hade svårt att sova efter ett dåligt. Dagen efter när jag först pratade med min agent vid frukosten och sen med coach, familj och vänner blev jag i alla fall lite motiverad att göra ett till försök fram mot slutet av säsongen.

Spänd löpning i Karlstad GP.
Foto: Deca Text och Bild

Jag började med att köra en vecka med tydlig mängd- och uthållighetsinriktning och efter detta så hände det något. Ju mer jag sprang desto mer började jag hitta tillbaka i rätt höftposition vilket ledde till att jag började bli trött på ”rätt ställen” igen. Tidigare under säsongen så fick jag en extrem syra långt ned på framsida lår, men kände mig förhållandevis fräsch i övrigt i benen. Nu började jag äntligen känna mig trött i baksida lår istället och då började jag hitta tillbaka till bra träningstider igen. Som en blixt från klar himmel gjorde jag pass som var bättre än något jag hade gjort sen 2015. Helt plötsligt kände jag mig lite hoppfull igen. Därför kom nästa tävling, Göteborg GP, som en kalldusch. Uppvärmningen kändes väldigt bra. Jag kände mig både lätt och kraftfull. Sedan ställde jag mig på startlinjen, startskottet gick och jag föll tillbaka till gamla vanor. Jag ville förmodligen för mycket vilket ledde till att jag sprang extremt spänt, tappade höftpositionen och var HELT rökt med 200m kvar. Kom väl in på upploppet ungefär i rätt tid för att hinna se Kramer gå i mål (hans EM-final är första gången jag har haft svårt att sova på grund av att någon annan har sprungit bra, i positiv bemärkelse). Väldigt deppigt direkt efter men försökte blicka framåt mot ett lopp i Norge och SM veckan efter. Dessutom var det grillkväll och kräftskiva hemma hos Kramer med några löpare och hans familj efter loppet och en burgarlunch med löpargänget dagen efter så humöret vändes ganska snabbt. Har sagt det förut och säger det igen, gemenskapen inom friidrotten i allmänhet och löparna i synnerhet är en viktig parameter till att man orkar kämpa sig igenom motgångarna.

Loppet i Norge var i alla fall ett steg framåt. Det var inte bra, löpkänslan knappt ens godkänt, men det var första gången på länge som jag hade lite tryck kvar på upploppet ändå. Det var fortfarande ganska kantig och stel löpning men jag kände mig inte som en robot längre. 1.48.3 med rätt dålig känsla vittnade om lite potential trots allt.  Förhoppningen var att detta skulle generera lite extra till SM några dagar senare och försöksloppet förstärkte denna förhoppning. Det var mitt långsammaste lopp den här säsongen men det var trots allt det enda loppet där jag faktiskt sprang med en bra känsla. Jag sprang avslappnat, stort ”hjul” i steget, träffade rätt i isättningen och sprang energisnålt rent taktiskt. 1.53 indikerar ju inte något särskilt men jag har haft klart sämre känsla efter försökslopp i den farten, där jag har haft klart snabbare tider med mig i bagaget. Jag blev genast väldigt laddad inför finalen, vilket förmodligen också blev mitt fall. Jag hade inga förhoppningar om att slå Kramer men jag hoppade kunna hänga med ganska länge och kanske dras med till en bra tid och silvermedalj. Jag förberedde mig för det och när skottet gick så sprang jag helt i motsats till det jag gjorde dagen innan. Spänt från start, avkortat steg, väldigt hög frekvens och helt fel bäckenposition igen (smärtsamt att se reprisen). Dessutom en taktisk katastrof att jag släppte Kramer och fick ta motvinden på bortre lång. Slutade med en spurtuppgörelse om andraplatsen och när jag besviket insåg att jag hade bränt för mycket kraft och jag förstod att jag inte kunde komma tvåa så slog jag av sista meterna in i mål och kunde då se mig passerad av Elmar. Rätt åt mig helt enkelt.

Avspänd löpning under SM-försöken
Foto: Deca Text och Bild

Nu har jag skrivit ca 1200 negativa ord och klagat tillräckligt (plus allt jag har skrivit på twitter, instagram och sagt i verkligen). Det är inte jättelätt men nu har jag tänkt att försöka ta fram några ljuspunkter med det här året som ändå går att bygga vidare på.

  1. Inomhussäsongen var kort men några bra indikationer fick jag. Under Nordenkampen slog jag t.ex. Thomas Roth som i somras sprang 1.45.75. Jag slog även Andreas Bube (som visserligen blev bortscreenad av haren på ett exemplariskt basketmanér). Båda slogs ganska klart och en tid som gav mersmak. Dessutom var jag veckan efter bara en dryg tiondel efter Kramer i mål på ISM.
  2. ”Grundträningsformen” i Flagstaff var väldigt lovande. Många delar av träningen genomförde jag klart bättre än jag någonsin hade gjort tidigare. Tyvärr kunde jag inte bygga vidare på det nu när skadan uppstod.
  3. Att springa 1.48.3 när det känns dåligt är trots allt ganska bra. Klart bättre än vad jag gjorde förra sommaren och då lyckades jag under hösten bygga upp mig till en riktigt bra nivå till inomhussäsongen. Hoppas kunna göra det ännu bättre nu.
  4. Försöksloppet i SM vittnar om att om jag bara springer avspänt så kan jag springa ganska bra.

Avslutningsvis så tänkte jag väl ta upp några få saker som jag tar med mig rent erfarenhetsmässigt från det här året.

  • Var inte iväg på för långa läger. Att var på träningsläger är både väldigt kul och bra för träningen, speciellt när Sveriges klimat försvårar löpningen. Dock behöver jag nog göra lite ”depå-stopp” hos mitt medicinska team hemma. Även om det finns väldigt kapabla fysios på plats så blir det skillnad när man går till någon som har behandlat en nästan en gång i veckan i flera års tid. Man känner sig tryggare och det blir lättare att hitta småfel då.
  • Vissa delar av träningsupplägget kommer förmodligen att justeras lite men det är ingen revolution.
  • Jag kommer att börja köra med laktatmätare på träning för att se till att jag håller mig inom rätt intensitetsnivå.

Ett ganska långt inlägg blev det till slut. Jag har inte så mycket mer att lägga till. Skolan har dragit igång och efter en lite lugnare period så drar grundträningen igång. Hoppas att det kommer rulla på bra.

Ha det!

 Dela på Facebook