Limassol Marathon count down – och mitt bästa träningstips är ”Spring inte!”

Löparglädje  

Marie, vilket är ditt bästa träningstips? Jag fick den frågan igår av World’s Marathons – en digital och internationell plattform för oss (galna och härliga) människor som gärna springer lite längre. ”Don’t run!” blev mitt svar.

Jag som älskar att springa. Och så är mitt bästa träningstips ”Spring inte!” Är jag knäpp? Jag utvecklade det på deras Instagramkonto under #worldsmarathons igår och så kom jag på att jag kanske kan dela med mig av det här också? För att se vad ni här i Sverige tänker? Internationellt fick jag en del respons och gehör i alla fall.

Lite bakgrund är att jag aldrig är skadad, aldrig har ont, alltid har kul när jag springer och inte gör avkall på att leva som vanligt – oavsett om jag är anmäld till ett maratonlopp, ett ultralopp eller ett terränglopp som Lidingö. Och så går det ändå relativt bra för att vara en vanlig hobbylöpare. Jag gör milen under 50 minuter, jag fixar halvmaran i Stockholm under två timmar, Lidingöloppet under 3 timmar. Uthållighetsloppen, som maraton och en ultra 45 km jag gjort, pinnar jag på i –  utan att det bekommer mig särskilt. Det är liksom roligt hela tiden. Annars får det vara. För mig.

Ja, jag är väl vad man kan säga en person som älskar löpning. ”Du springer och springer och springer!” får jag ofta höra. Ja. Så mycket jag hinner när jag samtidigt jobbar heltid och har lite annat i livet också. Och eftersom jag aldrig är skadad är min löparsäsong också alltid öppen. Det går alltid att springa, liksom. Och hur kan jag ha det så? Att jag aldrig är skadad – jag som ALLTID haft ont i knäna tidigare?

Jo, det är här mitt träningstips kommer in och som jag gärna delar med mig av. Spring inte! Och det kommer från mig, som älskar min löpning. Jag älskar den för mina tankar jag får då, för känslan i kroppen och allt socialt jag har genom den. Jag kan nog inte leva utan min löpning, tror jag. Och jag tar den aldrig för given. Men det kan ta veckor utan ett löpsteg också. Som nu helt nyligen, till exempel. En hel månad utan – mellan den 16 januari till i söndags, den 18 februari. Och det var inte någon planerad vila, ingen rehab eller liknande. Inte heller så att denna månad var förenad med någon känsla av att jag var dålig på grund av detta. Det var helt utan press eller känsla av skuld från mig själv. Inga måsten. Det är så enkelt för mig. Om jag vill springa – då springer jag. Om jag inte vill springa – då springer jag inte. Vill jag springa kan det bli en mil före frukost med hunden och sedan en till mil efter jobbet. Dag efter dag – och inte för att jag är med i någon ”runstreak”, utan för att jag vill.

Jag tänker då, att just eftersom jag älskar löpningen så mycket, så är det något min kropp försöker berätta för mig när den signalerar att den inte vill springa. Och då lyssnar jag på det. Helt odramatiskt. Och det blir också väldigt lätt att leva så. Och skadefritt dessutom. Likadant under mina lopp och träningspass. Jag har alltid en överenskommelse med mig själv. (Kalla mig knäpp igen!) ”Om det inte är kul – stanna. Om du får ont – stanna.” Med detta inte sagt att jag inte pressar mig, inte kommer nära maxpuls emellanåt eller är trött efter. Men det är bara inom ramen för vad jag tycker är kul. Därför kunde jag efter målgång under tre timmar på Lidingö till min kära medlöpare viska ”Det var inte ens jobbigt.” Det var ärligt menat, inte kaxigt och han tog det rätt också. Och jag tackar honom för det. För han tyckte att det var jobbigt, väldigt jobbigt.

Så, min träningsfilosofi, om jag kan använda det fina ordet, är väldigt enkel. Och för mig vinnande. Kanske även för dig? 

 

Nu vill jag i alla fall springa! Med de här runt hörnet går det inte att inte vilja. De kallar: ”Kom hit! Spring i oss!” (Ja, jag är på Playitas Resort igen, mitt andra hem på Fuerteventura.)

 

OK då! Det blev en mil berg idag.

Och det finns risk att det blir en till mil i morgon. Att jag igen kommer hälsa på den här sötnosen som bor med sin familj uppe på en av de högsta delarna.

Det ÄR något med de här vulkanbergen. Ni som inte testat – gör det! För i dem vill i alla fall jag springa!

Och det hoppas jag att jag kommer vilja göra den 18 mars 07.30 också. Herregud! Mindre än en månad kvar. Till mitt livs tredje maraton. Den 18 mars 07.30, som sagt, då smäller det! Startskottet för Limassol Marathon på Cypern. Och jag har – stolt (och lika förvånad) som en tupp – blivit ambassadör för loppet.

Vill du också springa Limassol Marathon med mig då? Anmäl med koden MARIE och få 20 % rabatt! För att det kommer bli kul. Loppet har RUN WITH A SMILE i sin marknadsföring. Passar mig perfekt!

Hej för nu från palmer och sol och värme! Och massa LÖPARGLÄDJE!

Marie

 Dela på Facebook