Linda Bengtsson sprang Tjörnarparen 100 km den 9 december

Aktuellt  

Från och till får vi tävlingsrapporter till redaktionen, det gillar vi… Nu fick vi en av Linda som segrade på Tjörnarparen 100km.

Linda & Jörgen, bild privat

Tjörnarparen i Skåne, detta lopp har verkligen sin charm. Det är litet och har den där speciella känslan som bara små lopp kan erbjuda med eldsjälar som engagerar sig och det bara på grund av några vettskallar ska få springa i den skånska myren mitt i vintern. Tänk hela Tjörnarp ställer upp, varma sjukhustält, fantastiska gottebord vid alla statíoner.

Under hösten har jag läst om banan att det har varit snö och lera och nu skulle vi även få vada i iskallt vatten. Jag känner att jag är ganska bekväm som löpare och såg väl inte riktigt fram emot banan då jag inte hade tränat på leriga eller små stigarna. Som tur var hade Jörgen ändrat sig så han skulle också springa 100 km så jag fick sällskap. Visste också att valet att springa 100 km inte var det bästa då jag hade ett ännu längre lopp i Växjö helgen efter, det klokaste hade varit att springa 50 km men jag ville inte ändra mig – nästan som att bryta.

Uppladdningen i veckan var inte så bra med massa nattpass på jobbet och ca 60-70 km löpning, skovalet var också in i det sista osäkert. Men tog lite lätt på det hade ju sprungit 100 miles med mina peregrine i Lofoten så lite lera borde de klara av och med kompressionsstrumporna så satt de ordentligt när det skulle bli blött.

Lyckades få in kartan i klockan och for sedan iväg till start, det var många på plats, ja t o m lite trångt. En del kända ansiktet dök upp, jättekul, och alla var nog lite nervösa.

Startskottet gick och vi sa hej till Martin och Emma – jag ville bara komma iväg och inte var ute hela natten. Tänkte att det skulle ta ca 2 timmar längre än förra året då det tog 12:28. De var hopp och pareringar i början för och undvika bli blöt och jag klarade det ganska länge, ville bara komma in i min egen rytm. Snart glesnade leden och jag visste att det var några tjejer framför. Jag hade varit rädd för och frysa och hade tagit alltför mycket på mig, fick ta av mig jackan och sprang i underställströja och en t-shirt. Dessa tävlingsnerver måste jag bara lägga på hyllan, haha.

Kilometerna gick och banan var lite som jag mindes den, genom ett tätt granhygge och snariga stigar men ganska ofta ändå springvänligt och vi kom till den första depån ganska lätt. Efter depån fick vi sällskap en dansk landslagslöpare. Vi blev ganska snart omsprungna av lätta och vana terränglöpare bland annat Björn, jag fick ett litet kort glatt snack och tappade koncentrationen, plötsligt låg jag med ansiktet ned i löven, onödigt men det gick bra.

Andra depån dök upp efter ett ganska mixat parti med både lättsprunget och blöt snår. Där var det åter igen lite bekanta ansiktet och vi blev påhejade där och även på andra ställen längs banan. Vi kom fram till vadningen och det var bara att bita i och hoppa i. Här ville man inte ramla så vi höll varandra i handen och skrattade åt det hela. Det var ett jobbigt parti efter vadningen med ännu mer lera och blöt och halt, det gick knappt att springa. Vi kom ifatt den danska tjejen som såg trött ut, men hela vägen in till varvningen låg hon först sen kom vi. Vi hade sprungit på snabbare än förra året på första varvet. Det var folk som hejade på oss när vi kom in och vi såg att det var en hel del som inte skulle ge sig ut på andra varvet. Jörgen och jag kände oss ganska starka och var motiverade att köra. Efter en väldigt god varm korv, drog vi iväg igen. Hade bara lite vatten i västen och lite godis det fanns ju så mycket gott i depåerna.

Lampan kom på direkt men den behövdes inte tändas ännu på ett tag. Den danska tjejen hade vi nu passerat och vi mötte många glada löpare på väg in mot mål vilket gav energi. Vi pressade vidare och jag kände mig stark men var bitvis på väg åt fel håll. Tack Jörgen för att du visade vägen, jag hade ju rutten i klockan men fokus låg framåt. Stigarna var ännu blötare och det var lurigt i mörkret, farten sjönk något men allt flöt på – första depån, sedan andra depån. Vi satt oss ned i värmen, det var gött och lite ost och kaffe gav nya krafter. Vidare ut i mörkret och vadningen var återigen framför oss, det gick bra inte lika mycket skratt denna gång. Vi tuffade på i mörkret och hade riktigt bra pannlampa. Vi var trötta men började nu se slutet och kände igen oss, spurtade upp för backen som verkligen inte var någon spurt och slutligen hörde vi suggan till det näst sista depåtältet.

Dessa fantastiska funktionärer som tog emot oss som hjältar och hejade och stöttade, vi ville bara stanna men nej. Kaffe igen och vidare och nu var det inte långt kvar. Jag tog täten och vi närmades oss den lilla asfalten och den sista depån där träffade vi löpare som är på väg ut på sitt andra varv. Vilka kämpar, beundransvärt och de verkade glada. Vi var på väg mot mål och äntligen såg vi Martin, Emma och min lillebror Tomas, med vår sista energi kämpade vi oss uppför trappan och sprang i mål. Fantastisk känsla och få sitta ned och glädjas men de som var där. Extra kul att det visade sig jag var först bland tjejerna och vi var ca 15 min snabbare än förra året, hur sjutton gick det till. Efter en varm dusch och de mumsigaste mackorna fick jag ta emot priset från Lars som nu hade en damklass. Jättekul, det en nöjd Linda som tackade för sig och tog emot vandringspokalen.

 

 Dela på Facebook