Jag är inte den som somnar varhelst jag lägger mitt öra mot en kudde. Min kropp har, om man säjer så, en lättstörd sovfunktion och den har inte blivit bättre med åren, snarare tvärtom.
Tror det började med att sönerna gjorde entre under nittiotalet, tre stycken med jämna mellanrum och allihop lika pigga, alerta och hungriga. Speciellt då på natten. Det blev ganska många väldigt sönderhackade nätter under några år och jag utvecklade en förmåga att vakna av minsta lilla prassel och gny. Alltid redo, liksom.
Men nu ska jag inte gnälligt och surt skylla på dem! De är underbara, de bästa jag åstadkommit i mitt liv. Så det så.
(Men jag var en zombie, det var jag. En blek och hålögd zombie i slafsiga och fläckiga mjukisbrallor med knän. Förvirrad och glömsk och med fett hår. Luddig i skallen men ständigt lyssnande efter minsta gny. )
Nu spårade jag ur! Det beror på att jag är så gammal. Åldringar har svårt att hålla tråden.
Soveriet var det. Varje kudde är inte min kompis. Tänk en sträv och bullig hotellkudde! Omöjliga att ligga bekvämt på. Sömndödande. Till exempel.
För att inte tala om ett sent löppass, eller än värre en tävling! Tävling innebär alltid, oavsett när på dagen den startar, en natt med stök och osömn och spring i benen, jag springer om loppet, gång på gång, hela natten. Snurrar och snor, hjärnan på högvarv.
Väldigt frustrerande. Träningspasset bör starta senast klockan femton, annars får sig natten en törn.
Nu har jag accepterat att min kropp funkar så här, jag kan inte ändra på det! Och om jag bara undviker sen träning, tuff träning, långvarig träning, tävlingar, att träffa människor efter klockan sex, bio, teater, konserter, hotellrum och resor och har fönstret öppet och rätt sorts kudde och om folk, typ studenter, låter bli att ideligen ha fest på andra sidan gatan så sover jag alldeles perfekt!
Nu ska jag komma till saken! Äntligen. Det här lilla sovmissförhållandet är inte bara dumt, det har faktiskt gett mig några riktigt enastående och klart lysande löpupplevelser som jag defintivt inte berikats med om jag sovit som den klubbade stock jag hade velat sova som.
Här kommer ett exempel:
Vi är på Ven, det är P och jag. P är min särbo och han sover alltid och överallt lugnt och sött som ett barn, fast med näsan i vädret och öppen mun och det är jag förstås avundsjuk och lite purken på, fast han kan ju inte hjälpa det. Inte att han sna….öh…nä förlåt, andas med eftertryck heller.
(Jag är dum, för jag är bara avis. Avis på den som har en fantastisk förmåga att hitta offknappen. Avis avis avis……och nätterna blir långa och trista lyssnande på andetag. Grundliga och genomarbetade andetag.)
(Skärpning, AK! Kom nu äntligen till saken!)
Vi är alltså på Ven, denna pärla mitt i Öresund, det är tidig september och jag har under dagen gjort debut som 54-åring på Sydsvenska Ungdomsspelen i Lund, en sen debut kan tyckas i ungdomssammanhang. Tja, jo….kanske lite. Kan jag hålla med om. Hursomhelst springer jag 800 meter, kommer sist förstås men persar rejält. Ska nog blogga om det där loppet någon gång framöver, det var rätt ….udda.
Jag är förstås uppeldad och speedad efter de där lyckosamma varven på idrottsplatsen, vi har kört direkt efteråt till Helsingborg för färja mot ön.
Vi har hyrt cyklar, vi har cyklat till Kyrkviken och tittat mot grannlandet. På kvällen äter vi en god middag på vårt lilla gästhotell, vin och grejer, men jag förblir ändå uppvarvad. Kan förstås inte sova. Snurrar och virrar runt, lakan i klistrigt kaos, springer loppet om och om och om igen så fort jag blundar: första kurvan…andra kurvan…..
P andas.
Vrider och vänder, öronproppar i öronen, försöker tänka på något annat, typ…..äh..vad…? Springer….tredje kurvan…. P aaaaaaaandas…..djupt och väldigt ordentligt. Vi kan kalla det sn….nä.
När det börjar dagas ute ger jag upp. Jag gör något konstruktivt, jag kastar svettiga lakan i en hög på golvet och stiger upp. Jag klär om, snör på mig löparskorna, smyger ut. Jag ger efter. Jag gör det kropp och hjärna varit sysselsatta med hela natten. Jag springer. Vilken befrielse!
Jag löper över ön, totalt ensam, bara någon enstaka skriande fasan springer över vägen.
Jag springer där uppe på ön, på platån, ser solen gå upp över Sverige, ser solen kasta sneda strålar över Danmark, ser sundet ligga spegelblankt med sjok av morgondimmor här och var. En krispig fukt och svalka i luften, stubbade sädesfält och intensiva morgondofter. Tänker på Tyko som stod där för femhundra år sedan och grunnade över tillvarons mysterier.
Det är nästan lite religiöst! Jag är ute i över en timma och när jag kommer åter har jag svaret på tillvarons mysterier.
(Det är förstås glömt nu, det där svaret, men just då kändes livet så självklart.)
Framåt eftermiddagen går jag naturligvis in i ett zombietillstånd, grinig och utan kraft och en plåga för min omgivning (P), jag är faktiskt människa…..men, jag hade inte velat vara utan det här. Inte för någon törnrosasömn i världen!
