Liten uppdatering och allmänt babbel om män och kvinnor och annat!

Johanna  

Jag har många män i mitt liv och några av mina bästa kompisar genom åren har varit killar. Jag tränar oftast med killar, jag trivs med killar och jag tror det beror på att killar är enkla och inte lika dömande som kvinnor kan vara mellan varandra. Kvinnor kan vara så elaka utan att generalisera.

Jag minns min första arbetsplats och jag var 19 bast. Kvinnor gnällde och klagade, var bittra och dömande, kunde aldrig leka i grupp eller 3,  medan män var enklare och inte alls lika dömande. Så är det redan i skolan. Jag säger inte att det gäller alla, för jag fattar också att kvinnor inte haft det så lätt. Tänk att för 40 år sedan fick kvinnor inte springa löpartävlingar ens en gång och fortfarande på 2017 är det stora skillnader mellan könen där män ligger på plus.  Ligger det i vår natur? Jag vill inte tro det. Men även 1999 snackades sån skit i fikarummet att jag hade sår i öronen och jag minns att jag tänkte att det här vill jag banne mig inte vara en del i.  Ändå har det förföljt mig genom åren och gör det än så fort jag kommer till platser där kvinnor dominerar som på kvinnodominerade arbetsplatser.  Jag trivs bäst med män och kvinnor och är det kvinnor ska det helst vara löpare med en komfortabel syn på sig själv .  =)

Otaliga är de könsskämten jag fått utstå genom åren men jag har garvat mig röd i ansiktet för det mesta . Det har varit avslappnat och avspänt och jag gillar de. Jargongen, snusket, jag kan ta det så länge det inte är nedsättande och personligt och jag ger tillbaka.   Men visst är det skillnad på män och svin. De senaste debatterna och inläggen i sociala media har handlat om de sexuella trakasserier som många kvinnor behövt utstå av män i sina omgivningar.

Jag började fundera och visst har det hänt mig också. Många gånger. Främst i min ungdoms dag när jag hamnade i andra situationer och utsatte mig själv för mer svin om man nu kan säga så (?) Med åldern blir vi mer mogna, men det är klart att även äldre drabbas.  Det är lätt att se förbi saker bara för att man så gärna vill tro gott om människor. Det är lätt att missa det för att man vill släta över, tro att det bara var inbillning eller kanske inte ens menat på det viset som jag uppfattade det, men efter att allting lagt sig inser jag att det egentligen bara kan uppfattas på 1 sätt. Någonstans mal det ändå i mig . Det har hänt några gånger genom åren.

När  människor går över gränsen ska det inte slätas över. När man känner ett hugg i bröstet och en våg av illaående sköljer över eller när magkänslan inte känns bra bra så är den oftast  inte det! Varför ska vi undra i det tysta och tro att det är oss det är fel på? Varför ska vi tro att det är vi som bjuder in när någon annan tar sig rätten att kliva över tröskeln på det som är vårt?

Det går väldigt fort.

En man som är 25 år äldre  och som jag vet tycker bra om mig för att jag är en duktig löpare sätter sin hand på min rumpa med en sådan kraft att jag rycker till. Sättet han gör det på är inte okej. Vad får honom att tro att jag är ett föremål som han kan ta på .

Min rumpa är min och den rör man endast om jag ber om det , och de enda som i dagsläget får göra det är min massör och sjukgymnast av förklarliga orsaker.  Det går några sekunder och under tiden samlar jag mig.

-Du det där är definitivt inte okej!  Nu gick du över gränsen sade jag bitskt till mannen samtidigt som jag gick åt andra hållet. De senare minuterna tänker jag inte mer på det men ser att han skäms, ty innerst inne vet jag att han gjorde det av klumpighet och det var en ren impuls men ändå, det är verkligen INTE OKEJ! Är mina tankar fel? Självklart inte.

Inne i köket, jag bär bort fikabrödet och kaffemuggarna, sträcker mig in i skafferiet och då kommer den, ursäkten. Förlåt. Han ser på mig och jag ser in i hans ögon att han verkligen menar det. I det skedet är jag redo att ta emot hans urtäkt och gå vidare.  För denna gång. Men jag tänker på alla som råkar och råkat ut för liknande saker, värre saker, och som påverkas för livet. Barn och unga , ja jag vill inte ens tänka på det för jag blir äcklad. Sedan det smygande och dolda, det som inte syns men som ändå finns där och som på något sätt är mer accepterat. Fan heller. Det är aldrig accepterat. Därför skriver jag detta.

 

Miljontals har upplevt det. Mestadels kvinnor även om jag är övertygad om att även män upplever det. Mörkertalet är garanterat stort och många bär det inom sig, har accepterat, svalt och är likgiltiga.  Det spelar ingen roll hur du ser ut, vem du är, vilken kropp du har! Ingen har rätt att ge sig på dig, ta på dig, titta nedvärderade på dig, klä av dig med sin blick, sätta handen på din rumpa, nypa i dina bröst, scanna dig likt du varit en inbjudande fruktkorg redo att ta  del av!  När mörkret kommer och de fått lite innanför västen så kommer de snuskiga kommentarerna på de män som också lever i en relation och inte verkar veta vart gränsen går. De visar vilka svin de är medan deras kvinnor och flickvänner i ligger hemma och väntar på att de ska komma från personalfesten. Ingen har rätt. Vi alla har ett värde och vi alla borde ha en spärr.   Jag hade aldrig någonsin velat ha en sådan man!

 

Men det är samma sak som alla de män som ger sig rätten att ge sig på mig för att jag är kvinna gällande min löpning och de resultat jag gjort. Oftast är det äldre herrar som varit bra på 70 och 80 talet. De ska sätta en på plats och döda den glädjen man känner men de fattar inte att de inte lyckas för vi är starka idag, precis lika starka som då, kanske starkare än vad de någonsin var! Jag är en stark 80 -talist som råkar tro på mig själv. Det kommer alltid att finnas män som hatar kvinnor .

 

Samtidigt kommer det alltid att finnas underbara män, det får vi inte glömma! Alla män är inte svin .

#metoo

Livet i övrigt.

I övrigt är det höst i landet och i Norrbotten har vi blivit bortskämda med krispiga skogar och frisk luft de senaste dagarna . Innan dess har det bara regnat och regnat. Tre veckor har gått sedan min ultra och visst har jag låtit kroppen få komma tillbaka på sitt sätt. Det var endast 1 vecka mellan Lidingö och Fuxian highland Ultra som dessutom var på hög höjd . Jag har funderat och läst en del andra racerapporter ( bland andra Fridas som också bloggar här och var med) och alla fantastiska löpare jag fick möjligheten att lära känna och träffa där säger samma sak, det var det i särklass tuffaste vi gjort. Det är något eljest att springa 50 och 100 km på 1700 till 1900 höjdmeter och det går inte att förstå förrän man testat, men efteråt när man ändå förstår att det gick vägen bra mycket bättre än man kunnat tro trots att det inte alls gick att springa så fort som man kanske i sitt huvud ville  men rent fysiskt inte kunde för det tar tid att vänja sig till hög höjd men det ger pannben. Jag minns att jag sprang vad jag förmådde men klockan låg på 4.17 vilket var för fort även det. Men jag visste ju inte vad detta innebar och i efterhand har jag förstått att de löpare jag hade framför mig är några av de i särklass absolut bästa i världen på längre distanser.  Det jag tar med mig var styrkan även vid målgång och att jag kunnat fortsätta. Jag var pigg och avslappnad före start, hade inga krav och var där för att se och lära. För många var det mycket på spel, men för mig var det ett inspirerande äventyr som helt klart gett mersmak. Jag vill och jag ska bli bättre .

Jag kan helt ärligt säga att den veckan jag fick där nere i Kina gav mig löpglädjen och inspirationen tillbaka och nu är jag så motiverad inför 2018. Det blir mitt Ultraår. Jag har så många lopp jag skulle vilja göra.  Nya äventyr. Men först ska vi sikta på att avsluta detta år med en mara . Innan jag fick chansen att åka till Kina och springa runt sjön var det det  som skulle bli mitt stora mål men det har reviderats.  Jag kommer fortfarande att springa vad kroppen vill och hoppas på att stämningen ska göra att jag får massa pepp och jag hoppas på att komma ner mot min tid i Stockholm . De senaste träningarna har gått riktigt bra och jag känner att min kropp är tillbaka och det har inte känts så här lätt sedan 2015 vilket även mitt Lidingöresultat tyder på som var 2 minuter bättre än i fjol. Enligt den statistik som finns hittils ligger jag på den 10e bästa tiden under 2017 med min 2.54 tid på Stockholm maraton. Se länk och se om du hittar dig själv.

 

Förra helgen hade vi ett litet träningsläger i Morjärv och det var fantastiskt att få träna och umgås med min finaste löparfamilj eftersom vi träffas så sällan. Maggan hade handlat mat och bästa Ek körde efter oss med sin bil på långpasset och servade med Blåbärssoppa och banan samt pepparkakor i regnet vilket värmde den mest frusna löparen. jag, Johan, Lina och Erik sprang 3.3 mil vilket var mitt längsta långpass .  Katarina gav kloka råd när man behövde dem som mest.  Tack!

Bengt, Johan, Lina och Jag. Johan är inte med i vår klubb men en god vän som jag tycker mycket om att träna med ändå!

Jag, Lina och Karin. Karin  springer inga långa distanser men har börjat träna löpning och tagit sig runt både Lidingö 10 och 15 km.

Framåt och mot en säsongvila!

Sjukgymnasten  hittade en låsning förra veckan igen som hon tog bort och efter det har jag fått träna min Infraspinatus med ett gummiband för inåt och utåtrotation. Dessutom har axelleden inte rört sig som den ska och det är detta som jag känt av de senaste månaderna och som legat och stört min armpendling och gett mig värk  och spänningar. Jag känner mig hoppfull inför framtiden  och känner hur lättheten i löpningen kommer när jag kan sträcka ut ryggen återigen. Efter Valencia ser jag fram emot en vecka av vila från all träning . Varför? Jo man måste låta kroppen vila också för annars blir det i längden inte bra och vi bryter ner kroppen istället! Det till trots har jag tävlat mycket i år. Inte lika många långa lopp och endast 1 mara men  en seger i Norrbottens Grand prix blev det.

Formen känns otroligt bra nu, mina mått mätt med min leendekänsla jag har och jag peppar mig själv. Idag på löpbandet körde jag 9 stycken 1000 m intervaller med gåvila direkt efter att ha värmt upp på lunchspinningen och trots att jag hade bandet på en fart som motsvarar min halvmarafart på tävling så kändes det kontrollerat och inte alls jobbigt. Långdistanslöpning handlar så mycket om att hitta känslan och kunna nöta på mil efter mil i den farten som ger en bra känsla. Alla lopp har sin fart och den dagen man plötsligt känner att den fart man kunde hålla förr på tävling känns lätt på träning är det givetvis roligt.  Visst är det jobbigt också men inte mer än att det går. Dagens pass gav mig så mycket energi att jag gått omkring och lett och när jag kikade in på Ica Hertsötorget idag och träffade chefen Fredrik så märkte han nog att jag var på topp.  Löpning gör oss glada och speciellt när kroppen svarar och man märker att den är där den ska vara. Det går upp och ner och det ska det göra för att man sedan ska uppskatta den skjuts man får framåt när den kommer!

 

Med hopp om en fin löparhöst .

ADIOS!

Du har väl inte missat att följa mig på Instagram under Johanna-Vinden mot kinden ?

 

Tack bästa Fomag för denna fina bild ni tagit på mig. 

 

 

 Dela på Facebook