Long time no see

Andreas Almgren  

 

Hallå där!

Två och en halv månad har gått sen mitt senaste blogginlägg och mycket har hänt sedan dess. Vid den tidpunkten hade jag ca en vecka kvar av mitt träningsläger i Flagstaff och kände att jag började få en viss kontinuitet i löpningen. Träningen flöt med andra ord på ganska bra och när jag kom hem från USA kände jag att säsongen trots allt skulle kunna bli något extra. Nu skulle jag ta nästa steg. Trodde jag.

Jag hade som fokus att försöka bygga en grund under våren, samtidigt som jag var tvungen att få till en hyggligt tidig formtopp för att lyckas kvala till sommarens höjdpunkt. OS i Rio. Tävlingen som jag drömt om senaste fyra åren, och realistiskt sett fram emot de senaste två. Att hålla i grunden men samtidigt få en, till viss del, tävlingsförberedande träning är lite av en balansgång. Det blir en del kombinationspass för att reta olika fysiska system och en del alternativ träning för att hålla igång mängden. Dessutom valde jag att köra enligt formeln ”tävla mig i form”. Jag var med andra ord långt ifrån tävlingsförberedd när jag började tävla, men visste att jag skulle utvecklas mycket med varje lopp och de kommande träningarna. Därför var jag ändå relativt nöjd med att springa sub 1.48 i Nederländerna när formen inte alls kändes bra. Nu skulle jag gå in i nästa period av tävlingsförberedande träning. Träningen som skulle ta mig tillbaka ner till fjolårets form och ännu snabbare tider. Det enda hindret på vägen var Stafett-SM.

Jag hade tränat på bra i veckan och kände att formen hade tagit ett stort steg framåt jämfört med föregående vecka. Därför var jag väldigt taggad inför 4x800m och stämningen var på topp inom laget inför uppvärmningen. Mitt humör var en berg-och-dalbana och toppen hade nåtts. Den kommande veckan kom istället att bli en lång utförsbacke. Vårt lag hade nämligen sprungit över förväntan och inför sista sträckan hade jag en knapp ledning framför Kalle Berglund. 52 blankt öppnade jag på första 400m och det kändes väldigt behagligt. Med 200m kvar kände jag att jag hade detta. 160-170m kvar böjar Kalle öka och min plan är att öka precis tillräckligt mycket för att hålla honom på bana 2 genom kurvan. Precis i den tempoökningen händer det. Jag känner hur det knakar till i högerfoten. All kraft försvinner och Kalle flyter ifrån. På upploppet börjar det också göra riktigt ont. Jag kommer i mål och en magnetröntgentid bokas. Efter ett antal dagas väntan kommer beskedet. Stressfraktur i båtbenet och säsongen är över. Botten is nådd.13442009_10208477606470694_2091567087_o

Sprickan i båtbenet

Med tanke på hur försiktigt jag har tagit det med träningen det här året kom den skadan som en chock. Från 0 till 100 på ett steg. Dock hade jag problem med just båtbenet för tre år sedan men att det helt plötsligt skulle komma tillbaka var inget jag hade förväntat mig. Det är helt enkelt bara att gå tillbaka till skrivbordet och lägga upp en ny plan för att äntligen nå kontinuitet. Det som jag verkligen har tagit lärdom av nu är behovet av tålamod. Jag har alltid intalat mig själv att jag har tålamod, att jag tänker långsiktigt och inte jagar kortsiktiga resultat. Dock har jag alltid känt ett behov av att köra alla mästerskap och göra bra resultat där. Är det IVM skulle jag sikta på IVM. Är det EM och OS skulle jag sikta mot båda. Därför har jag redan nu tagit beslutet att jag inte kommer tävla inomhus nästa säsong, oavsett hur fort min skada läker. Nu ska jag utan stress bygga en grund. Att komma igång med tävlandet i april, maj, juni eller juli spelar inte heller någon roll. Ska jag tävla så ska jag göra det väl förberedd och framför allt hel.

Tillbaka till denna sommar då. Frakturlinjen gick rakt igenom båtbenet så den gick inte att missa. Båtbenet har väldigt dålig blodtillförsel och därför tar alltså läkningen ganska lång tid, om det nu läks över huvud taget. Det beslutades att en operation skulle genomföras, just för att det säkrast kunde ge ett bra resultat över ett långsiktigt perspektiv. Detta ingrepp genomfördes igår och resultatet var bra. Två skruvar opererades in för att hjälpa läkningen och ett gips sattes på. Detta gips ska jag ha på mig i 3v innan jag får en ortos (stödpjäxa). Hur lång tid läkningen kommer att ta går inte att säga exakt men förhoppningsvis kan jag börja springa inom inte alltför många månader. Tills dess ska jag ligga i soffan och kolla på fotbolls-EM, göra den träning som är möjlig och försöka njuta av en normal sommar, för det kommer dröja många år innan jag har en sån igen!

Ha det!

13461054_10208477606310690_601920142_o

Skruvarna som opererades in

13441981_10208477606270689_1228396798_o

Glad över en lyckad operation

 

 

 

 

 Dela på Facebook