Löparäventyr i Mozambique och Swaziland

Frida Södermark  

När jag sätter upp ett stort mål ser jag till att det är förknippat med ett äventyr. En belöning. Något som kommer hända i samband med exempelvis ett löparlopp. Något jag kan se fram emot. Något annat att fokusera på än just den idrottsliga prestationen. Detta får mig att slappna av och glömma bort lite av den stress det kan innebära att ställa sig på en startlinje. En belöning jag planerar in redan innan. Så var det även denna gång, och efter Comrades skulle jag få addera två till länder på min lista. Nummer 77 och 78. Mozambique och Swaziland.

I måndags på Durbans flygplats var det många t-shirts och medaljer från Comrades. Även om jag inte bar något av detta så frågade de ändå om jag sprungit loppet både i passkontrollen och securityn. Det hade jag ju. De frågade om det hade gått bra. Svarade trettonde plats. Det visste snart alla runt omkring då personalen började skrika hej vilt hur imponerade de var. Comrades är inget som bara löpare har koll på. Comrades har alla koll på här nere.

Landade i Maputo. Huvudstaden i Mocambique. Vet inte hur många som sagt till mig att det är farligt i detta land. Jag tar alltid sådant med en liten nypa salt. Men det lämnar mig inte helt oberörd och visst jag skulle ta det försiktigt. Träffade några västerlänningar på flygplatsen. Skulle jag resa själv. Hade jag ingen särskild plan. Här är våra nummer. Ring oss om du får problem. Mig känner alla till. Jag har kandiderat som borgmästare. Nej jag blev inte vald. Men det ville jag inte heller. Jag ville bara visa att det finns någon förnuftig att rösta på. Ni hör. Inte exakt det man önskar höra på väg in i ett land. Men jag är fast övertygad om att det handlar mycket om sin egen inställning vad man får uppleva och hur man blir mottagen på nya platser. En positiv människosyn och att uppträda säkert i alla situationer, det hjälper långt. Fixade visum. Oklart vem som var först i kön men alla väntade tålmodigt. 50 dollar och sedan var det klart.

Tog en taxi in till stan. Passerade trottoarer där skor stod uppradade till försäljning. Staplade mikrovågsugnar ute på gatan likaså. Hinkar stora som tunnor bars runt på folks huvuden. Reste jag själv frågade taxichauffören. Nej mina kompisar hade rest i förväg och jag skulle träffa dem downtown på vårt hotell. Just detta är en av mina strategier. Men kompisarna lyste med sin frånvaro och jag promenerade runt i stan några timmar. Botaniska trädgården. En lugn oas. Nationalmuseet. En vacker byggnad. Några kolonialbyggnader. Särskilt nere i hamnen. Här har man varit under portugisiskt styre vilket också betyder att de har lämnat kvar sitt språk som Mocambiques officiella. Men att strosa runt verkade inte särskilt farligt. Fast det tyckte poliserna i bilen som körde upp jämsides med mig. De undrade om jag verkligen hade tänkt gå nedför vägen när det ju var så farligt. De gav mig skjuts ner till färjan dit jag skulle. Farligheten de ville skona mig från visade sig dock bestå i en obefintlig vägren någon kilometer på en större trafikerad väg som knöt ihop två stadsdelar. Tackade för skjutsen och var strax vid färjan över till Catembe.

Det var många som skulle åka över dit. Människor och bilar. Färjan såg ut att ha varit med om en del. Men bron precis nära såg skinande ny ut. Fast på den åkte ingen. Den ska tydligen öppna inom kort, lagom till nationaldagen. Så tror man i alla fall, och alla är förväntansfulla, för det är en lång omväg att åka runt sundet. Vattnet skiljer Maputo stad från Catembe som är en lång strand med en byliknande bebyggelse. Söderut fortsätter sista biten av detta land innan Mocambique gränsar till Sydafrika. När jag åkte över med båten hade det redan blivit mörkt. Landgången kantades av små bord där det såldes färsk fisk till kvällsmaten. Visste inte hur långt bort mitt hotell låg. Insåg att taxibilarna lurade mig big time och beslutade mig för att åka buss istället. Buss och buss. Mer lastbilsflak med två bänkar. Bussen väntade till den var full. När jag inte trodde det kunde pressas in fler ståendes mellan bänkarna lutandes över mig hoppade några på och höll sig fast där bak. Släpptes av vid Catembe beach lodge där jag skulle bo. Gick in på gården och i receptionen som var halvt utomhus. Ingen där. Ropade. Tittade över till andra sidan där man såg de upplysta byggnaderna i Maputo. Vackert. Men stället jag skulle bo på var minst sagt spartanskt. Till slut kom en man som inte kunde en enda stavelse på engelska. Något bokningssystem fanns inte heller. Jag sa aldrig vad jag hette, blev inte frågad om pass, men blev visad till sovsalen där jag hade bokat en säng. Såg att jag var rätt. De tio sängarna såg ut som på bilden jag sett på internet. Ingen mer skulle dock sova i rummet. Faktum är att jag verkade vara enda gästen på hela stället. Hungrig var jag också men det såg inte ut att finnas en restaurang. Visade med handen och munnen att jag ville äta. Trodde det var lönlöst och ställde in mig på att det skulle få bli nötter och energibars till middag. Men efter några minuter kom han tillbaka med en fryst kyckling, en fryst kotlett och en stor potatis på en bricka. Jag valde potatisen och kotletten som jag efter en halvtimme fick tillagade på en tallrik. Mer än så hände inte denna kväll för det utlovade wifit som skulle finnas enligt bokningssiten kunde jag enbart drömma om.

Goodmorning Mocambique.

Tisdagens kontinentala frukost lyste också med sin frånvaro och att reda ut det missförståndet kändes som en omöjlig utmaning. Jag promenerade längs stranden till färjepiren. Det var rätt långt, säkert fyra kilometer, men där köpte jag bröd, juice och nötter plus att jag växlade lite pengar som jag i efterhand insåg var till en usel kurs. Men jag hade inget val. Här var inte direkt stället där jag kunde använda kort. Strosade runt på gatan som bokstavligen var en övre sandstrand och gick sen tillbaka. Nere på stranden var det militärer i olika konstellationer. Några kamouflageklädda som tränade på att åka runt i gummibåtar. Ett annat gäng mer sportklädda som gjorde armhävningar i vattenbrynet. Hos de senare hamnade jag i en gruppbild och deras ledare som hette Jesus tyckte det var kul att jag stannade till. Frågade om de skulle träna någon löpning senare under dagen men det skulle de tyvärr inte. Annars hade jag gärna hakat. Fortsatte dagen med att läsa bok.

Svensk flicka i Mocambiques marinforce.

Nej jag hade inte behövt gå ut och jogga denna tisdag. Men det finns för mycket att upptäcka när man reser och jag gör det helst springandes. Sprang åt andra hållet på stranden. Passerade fiskare med nät. Passerade några damer som rensade fisk. De ville ha mina skor. Men vad är en löpare utan skor. Jag hade bara med mig ett endaste par på resan. Passerade en grupp små pojkar. Några hakade på. De orkade två kilometer. Då hade havsbrynet mer blivit till ett träsk och stranden till drivor av snäckskal. Men bergen en bit bort såg fina ut. Jag fortsatte. I de små buskarna hängde fragment av kläder. Jag hoppades att det inte var kläder från folk som blivit uppätna av krokodiler. Det kändes som att krokodiler skulle trivas där. Men inte bor de väl i havet ändå tänkte jag och fortsatte. Efter någon kilometer blev det strand igen. Tyckte att en mil räckte och sedan hittade jag en stig genom skogen som tog mig upp till en by vid stora vägen. På vägen dit såg jag några små apor leka i träden.

I byn precis som i alla andra byar eller grupperingar av hus var husen cementfärgade förutom ett. Det var klarrött och till synes var färgen sponsrad av den lokala mobilleverantören. På alla ställen jag passerade i Mocambique var alltid ett hus rött i denna färg och med mobilleverantörens logga på. Köpte en dricka till damen i kioskens glädje och satte mig i gräset för att vänta på en buss tillbaka.

IMG_8562[1]

Det var flera som väntade på transport så jag satte mig vid dem. Men efter 45 minuter hade det inte kommit någon och jag var lite hungrig. Började jogga vägen tillbaka men stannade en liten pickup som åkte förbi. Jag fick åka på flaket. Snart hoppade fler på. Några pojkar i kritvita och välstrukna skjortor. De skulle till skolan. Det är för mig en gåta hur man kan hålla kläder rena när vägen är gjord av röd sand och man liftar på ett lastbilsflak.

När jag kom tillbaka visade det sig att jag bodde nästan granne med ett riktigt fint ställe, Catembe gallery hotel. Där åt jag en god lunch och utnyttjade deras wifi. Stället är byggt i etager ner mot stranden, maten är helt ekologisk och varje rätt har sin lilla historia i menyn. Dessutom är hela stället byggt med händerna, till och med möblerna. Jag gillade stället så på eftermiddagen gick jag tillbaka för att få en avslappnande massage i det nyöppnade spat där det visade sig att massören var god vän med Nick och hade masserat många i Nedbanks team. Åt även min middag där innan vakten följde mig hem till mitt ställe. Kändes inte som det behövdes men varför avböja. Där jag bodde var det som vanligt ingen närvarande. Grinden var dessutom låst men jag klättrade över. Innan jag somnade hade jag med ett brak rivit ned toalettdörren. Men man sov bra i en av de tio sängarna.

Catembe gallery hotell. Kan varmt rekommenderas.

På onsdagens morgon gav jag mig av. Fick lift av två damer till färjan och vid piren träffade jag en tjej som var volontär på ett barnhem. Några av barnen skulle åka över till Maputo för att dansa för presidenten. Hon kom från England men hade blivit kvar. Blivit kvar så länge att hon nu var medborgare. Blivit kvar för att hon kände för dessa barn som de vore sina egna. Blivit kvar för att hon kände att hon kunde göra skillnad. Blivit kvar i landet där en tetra med gin knappt kostar något alls vilket gör att det blir till mångas medicin. Och mångas förfall. Ett frö började gro hos mig. Detta kan vara något att stötta i årets Trapplopp. Vad tror ni.

Hon berättade också om sin löpgrupp inne i Maputo. Det svåraste att få till är långpassen. Ibland hade de med följebil för att få till bra rundor. I vissa situationer och platser för säkerhetens skull. På fredagarna brukade de gå ut och äta efter träningen. Det kändes lite som hemma med mitt Tjalve. Men här skulle man lämna GPS-klockan hemma. Den var ett alldeles för attraktivt byte.

Jag skulle vidare med buss men där jag hade tänkt ta den hade de slutat gå trots att klockan bara var åtta på morgonen. Åkte tuktuk under den nästan färdiga bron och ut till kanten av staden. Där fanns det minibussar till Lamacha, gränsövergången till Swaziland. Var nästan först i bussen vilket innebar att det tog ett tag innan den blev full och vi kom iväg. Under tiden blev jag erbjuden att köpa allt möjligt. Kammar. Powerbanks. Nagellack. Kyckling. Nötter. Flipflops. You name it. Resan till gränsen tog bara en timme och där passerade jag ut ur Mocambique och in i Swaziland gåendes. Vid macken på andra sidan hittade jag en buss som tog mig söderut. Skulle inte så långt. Hade bestämt att åka till Hlane national park en natt. Jag blev avsläppt vid stora vägen och gick den sista biten in i parken.

På campsiten som var omgärdad av taggtråd fick jag en egen väldigt fin hydda. Inuti kunde det ha varit ett rum på vilket fint hotell som helst. Gick direkt till vattenhålet och saett mig med min bok. Det tog inte lång tid innan två elefanter kom för att dricka och i pölen låg redan två flodhästar och fuktade sin ömtåliga hud så den inte skulle krackelera. En lugn och skön eftermiddag. Innan skymningen åkte jag iväg på en liten safaritur med bil. Vi såg lejon, noshörningar och elefanter.

Men det mest spännande på turen var nog ändå tusenfotingarna. När bilen stannade trodde jag först att det var ett rep som låg tvärs över vägen. Men det var hundratals, kanske tusentals, tusenfotingar på en livsfarlig vandring som denna gång slutade lyckligt. Detta var ovanligt att få se och jag var väldigt glad att få se dem passera.

I Afrika är det vinter just nu. Kallare och dessutom offseason. Jag var glad över båda faktumen. Var rätt kyligt när solen gått ned och turen var klar. Det var klart mörkt. Det enda som syntes vid horisonten var elden från sugarcanefabriken vid gränsen mot Mocambique.

Vid restaurangens bord ute på gården stod en lykta på varje bord. Supermysigt. Åt en gryta bestående av impalakött och till det en lokal öl. Sedan tog jag med mig lyktan för att hitta tillbaka till hyddan. Det var verkligen svart ute. Men på inget annat ställe ser man stjärnorna så tydligt. De var som ett lysande tak och det enda som hördes var naturens ljud. På kvällen finns ingen elektricitet här. Jag njöt av detta och läste bok i fotogenlampans sken. Sov sen tio timmar. Som balsam för själen.

På torsdagens morgon gjorde jag yoga vid vattenhålet i sällskap med några noshörningar. Spanade även ut över detta när jag åt min frukost. Jag skulle ha kunnat sitta kvar hela dagen, men ville inte missa chansen till ännu ett äventyr. Checkade ut och lämnade min väska hos vakterna vid ingången till naturreservatet. På vägen mellan campen och ingången var jag tvungen att ha sällskap på grund av de vilda djuren. Blev tilldelad en av servitriserna. Vad hon skulle kunna bidra med om ett lejon kom fram är dock väldigt oklart. Inne i reservatet kunde och fick jag naturligtvis inte jogga. Nöjde mig med landsvägen utanför. Kan varit en av de tråkigaste jag sprungit på. Fem kilometer åt ena hållet och sedan vände jag. Samma väg tillbaka. Men plötsligt. Det rörde sig i träden. Tre giraffer stod och åt helt nära där jag sprang. Coolt. Försökte ta mig ännu närmre men taggbuskarna var täta. Kanske lika bra att de utgjorde ett hinder. Fortsatte någon kilometer till. Då såg jag en liten grusväg. En skylt och ett rep visade att man inte fick åka in där. Tänkte att det säkert inte var lika strikt förbud om man var en snäll joggare. Klev över. Den lilla vägen visade sig gå hundra meter in och svängde sedan höger parallellt med den rätt tungt trafikerade landsvägen. Perfekt. Jag valde den.

In to the wild.

Några färgglada fåglar flaxade iväg ur ett träd. Fina fjärilar fladdrade över vägen. Jag fortsatte. Hoppades få se girafferna igen. De hade ju gått åt detta håll. Efter två kilometer hörde jag något annat. Ett stycke från vägen stod ett trettiotal svarta djur. Oj då. Kunde det vara bufflar. Inte så bra. Stod still. De gjorde grymtande ljud. Kunde man klättra upp i träden. Ok, jag blev lite nervös. Tänkte att gå säkert var bättre än att springa. Efter några minuter kom jag på det klara med att de var räddare än mig. Flocken flyttade på sig och då såg jag att det var gnur. Pustade ut. De är ju inte farliga. Det vet man om man har sett Lejonkungen. Jag befann mig alltså på mitt eget lilla safari. Började springa igen. Kom ifatt dem. De sprang bort en bit. Några stod och hoppade och såg inte ut att veta var de skulle fly. Hjorden korsade vägen. Då såg jag även några zebror. Wow. Men vänta nu. Lejon äter ju gnur och zebror. Jag blev lite nervös igen. Men bestämde mig för att lejon säkert inte trivs nära en trafikerad väg. Några antiloper avslutade safarijoggen och sedan var jag ute på vägen igen. En kilometer kvar till vakterna och min väska. Där hamnade jag glad och nöjd efter mitt lilla äventyr. Gick in på toaletten och tvättade mig i handfatet och bytte kläder.

On the road again. Fem timmar till flyget skulle gå. Dryga fyra till jag behövde vara på flygplatsen. Den låg relativt nära. Tid alldeles för värdefull att inte göra något av. Tittade på google maps. Hittade en liten stad som kunde bli en avstickare. Hoppade på en passerande buss och blev avsläppt i en vägkorsning för att ta mig vidare. Köpte en dricka och satte mig på en sten i den riktningen jag tänkte ta mig. En tjej i tjock rosa yllekappa kom fram och undrade om jag kunde ordna ett stipendium åt henne till att plugga vidare i Europa. Det kunde jag inte men vi hade en trevlig pratstund om allt möjligt och i synnerhet hur olika kall vi upplevde Afrikas vinter då jag själv satt på stenen i shorts och linne. Snart kom en buss som tog mig upp över de böljande gröna kullarna till den vackert belägna lilla staden Siteki. På vägen hämtade vi upp några barn på en förskola och några andra resenärer med majskolvar i händerna som de köpt av damerna vid vägkanten medan de väntade på bussen. Chauffören undrade vad eller vem jag skulle besöka i Siteki. Svaret tyckte han såklart var märkligt. Jag skulle ju ingenstans.

Gick runt i den lilla staden. Hejade på några snickare som stod och hyvlade på en gård. Folk kom fram och pratade. Hörde trummor och rockmusik. Gick i ljudets riktning. Det var en högljudd lunchgudstjänst anordnad av en baptistförsamling i en lokal mitt emot järnaffären. Sparsamt besökt men ställde mig i dörröppningen och lyssnade en stund. Gick vidare för att se utsikten över det grönskande landskapet. Promenerade förbi ännu en förskola. De vinkade ned mig för att fråga vem jag var. Barnen presenterade sig. Väldigt lugn och harmonisk stämning i staden. Köpte avokado och bröd. Satte mig i den lilla parken mitt i stan och åt. Frågade om jag fick slå mig ned vid stenbordet där en man satt. Han blev glad och slutade läsa i sina papper. Ett finklätt par med en elorgel hade precis slutat predika sitt budskap. Även de baptister. Några barn som kom från skolan med sina föräldrar lekte i gungställningen. Några andra åt mellanmål.

Jag stannade inte mer än knappa två timmar i staden. Men jag fick med mig ytterligare ett fint minne från min resa. I parken träffade jag även en annan kille. Han frågade också om stipendium för att studera. Nu jobbade han med träsnideri. Han undrade hur jag hade hamnat just i hans stad. Ville att jag skulle se till att fler turister kommer till Swaziland. Något många av dem jag träffat önskar. När jag gick för att ställa mig vid vägrenen för att hitta en buss tillbaka den väg jag kommit stannade en bil och frågade om jag var vilse. Nej inte alls. Jag visste precis var jag skulle. Till flygplatsen. Det är inte alls svårt att resa i länder man inte känner till. Här är det enklare än hemma. Har man inte brått kommer så småningom en buss eller annan transport. Denna gång blev det en stor buss. En buss där även en stor del av bygdens skolbarn hämtades upp. Chauffören skojade med barnen. Många väldigt små med busspengarna i handen. Jag blev avsläppt vid vägen in till flygplatsen. Där fick jag stå ett tag. Blev ytterligare ett lastbilsflak som transport och den sista kilometern promenerandes in till terminalen. Till flygplatsen där även kungens plan stod parkerat. Kungen Mswati III. Vars företrädare enligt traditionen har haft uppemot 100 fruar. Denna har tydligen bara 25-30. Flygplatsen var i princip folktom och skinande ny. Kändes nästan lite lurt. Men en flight skulle gå. Min. Den som skulle ta mig till Johannesburg och sedan vidare hem.

Sammanfattningsvis. Dessa två sista länder är pärlor. Pärlor som ligger nära Sydafrika. Man kanske inte åker enkom till Swaziland. Inte heller till Mocambique. Men passa på när du är i södra delarna av Afrika. Människorna vill att du kommer dit. De välkomnar dig. Och det bästa av allt. Garanti på äventyr. Hur du än tar dig an resandet. För man måste inte göra som jag. Man kan göra det inom sin egen komfortzon. Alla möjligheter finns. Men det är såhär jag gillar det. Jag älskar att vara ute på mina Löparäventyr. Jag tar med mig Comrades och allt detta hem och laddar för nya utmaningar och äventyr. Tack för att ni följer mig på vägen.

Jag gillar att läsa böcker om de platser eller kulturer jag besöker. Denna läste jag vid vattenhålet. En bok som utgör en bra bakgrund och kontrast till de situationer som många gånger råder på denna kontinent, även om den utspelar sig på västkusten och inte är baserad på en sann historia. Väckte tankar då jag befann mig i Siteki och dess påtagliga baptiströrelse. På flyget hem läste jag även klassikern Damernas detektivbyrå som utspelar sig i Botswana och trots den påhittade storyn visar på många kulturella seder och bruk.

 Dela på Facebook