Löparäventyr nr 8 i Berlin

Frida Södermark  

Ibland tror man inte att det kan bli bättre. Fast så motbevisas detta. Det går. Återigen. Och det går även att få ännu fler att bli Berlinfreak. Med mig på bussen hem till Sverige hade jag ett sammansvetsat gäng av nya vänner. Några kände jag innan. De flesta inte. Nu känner vi alla varandra och längtar tillbaka. Löpningen då. Javisst har vi sprungit. På olika sätt och på olika ställen. Men där trodde jag faktiskt inte att jag kunde bli bättre. Man kan persa i en halvmara. Flera i gruppen gjorde det. Andra gjorde det inte. Till dem hör jag. För jag gjorde det alldeles för mycket förra året. Men alla kom i mål och alla hade haft en härlig upplevelse de 21 kilometrarna genom Berlin. Häng på så berättar jag hur vi haft det.

Det är ju ingen hemlighet att det har varit lite bistert väder hemma. Tur då att vi fick möta våren i Berlin. Eller sommaren skulle det visa sig. Åtminstone temperaturmässigt. Eftermiddagsjoggen på fredagen. 22 personer genom en stad där befolkningen hade krupit fram under sina stenar och njöt av solen på alla gator, torg, gräsmattor och bänkar. Berliner Dom. Det obligatoriska fotot med gruppen. Killarna i röda fezer bredvid visade sig vara svenskar och hejade på oss när vi sprang vidare runt Museumsinsel. Längs de vackra byggnaderna med många highlights från forna tider och tillbaka genom Monbijoupark med en skymt av den vackra guldkupolen på judiska synagogan. Denna session avslutades med några korta intervaller för att få igång kroppen efter resan. Och med mat. I egen lokal. Åtminstone fick vi disponera den inrökta nedervåningen på den asiatiska restaurangen helt själva. Den hade vi snart vädrat ut och den där känslan när alla redan har börjat känna varandra hade infunnit sig. Jag drog iväg med en del av gruppen på lite nattlig sightseeing. Vi tog spårvagn M10 ned för Bernauer Strasse till Hauptbahnhof. Svart såklart. Det hör till. Där gick vi över riksdagsområdet och mot Brandenburger Tor. Förbi den plats där en av våra vänner i gruppen hade övernattat i en bil kort efter murens fall. Med oss hade vi också en man som hade löpt Berlins första mara efter murens fall. Ingen av dem hade varit där sedan dess. Ett känslomässigt återseende.

Berliner Dom och vi.

Tidig morgon dagen efter för det löpargäng jag fick med mig på joggen. Flera hade lika mycket myror i brallan som jag. Så jag blev inte ensam till Checkpoint Charlie, förbi monumentet över Europas mördade judar, över minnesplatsen efter nazisternas bokbål och tillbaka hem via Alexanderplats. Ja det blev Fridakilometrar. Åtta blev till tolv, men det är ju så mycket man vill visa och mitt begrepp gällande vad som är långt respektive kort blev för alltid förstört efter att ha bott i denna gigantiska stad. Stor till ytan men lugn och skön i atmosfären.

Sen tog vi alla bussen till Oranienburg. En liten förstad till Berlin. En liten stad med en mörk historia. Här ligger Sachenhausen. Ett arbetsläger dit många av de som enligt Hitler inte passade in i utopin Germania fördes. Det finns inte mycket av originalbyggnaderna kvar, men vår guide kunde förmedla känslan. Känslan som är viktig att komma ihåg och föra vidare till de som inte fattar att detta kan hända och även händer igen just i detta nu. 58000 fångar var där som mest. Vissa fick prova skor. Prova skor i ur och skur. En mara om dagen. Knappt någon mat. Fjärran från det som vi själva frivilligt utsätter oss för. Somliga hade det bättre. Åtminstone fysiskt. Då de tvingades vara behjälpliga i världens största valutaförfalskningshärva, vilken finns filmatiserad i Falskmyntarna, die Fälscher, som utspelar sig på platsen.

Vi åkte tillbaka till Berlin. Till Friedrichshain. Till Boxenhagener Platz. Där är det ekologisk matmarknad varje helg så som på många andra ställen runt om i staden. Ett mysigt område med många restauranger och små butiker. Vi gick på en expedition i streetart. Vilka coola gatukonstnärer som satt sina avtryck. Inte bara med sprayburk. Utan med figurer i olika material. Ett färgsprakande collage som vi matchade med glass och kakor.

Våren hade som sagt kommit till Berlin i form av sommarvärme. Det märktes på gator och torg. I gatukorsningar. Det var som att människor hade satt allt annat på paus. På en trottoar hade några brett ut sina jackor. Köpt öl från en kiosk och njöt av stunden medan människor gick förbi. Vi gick till Helmholdtplatz för att äta. Killen på den lokala italienaren hävdade att de hade Berlins största och godaste pizzor. Vi blev övertygade. Och de var nog de största och kanske även de godaste. Vi blev så mätta att ingen ens ville titta i kakdisken hos mitt favoritkafé Ana Blume nära Kollwitzplatz. Men utanför finns ett bokträd. Där kan man byta böcker. Det fanns flera intressanta titlar. Berts dagbok på tyska. En handbok i hur man skattefuskar. Man gör lite så på gator och torg i Berlin. Byter saker med varandra. Skrivaren som någon ställt ut i Oderberger strasse var borta när vi gick hem. Men istället kunde man nu ta med sig någons gamla koppar och fat. I brandstationen verkade något vara på gång. Vi gick in. Där hade precis en boxningsmatch avslutats och stämningen var hög utanför där åskådare stod och drack öl. Det visade sig att verksamheten pågick, men de hade ställt brandbilarna på bakgårdenen stund. Skulle det ha blivit larm hade de fått åka runt huset istället. Nu kördes de in igen och den brandman som hade vunnit kampen hade fått ett fint segerbälte. Sen gjorde vi kväll och laddade inför vår egen sportsliga utmaning som skulle komma dagen efter.

Berlin halvmarathon. En del hade aldrig sprungit så långt innan, eller alls deltagit i en löpartävling. Samtidigt som somliga hade bra rutin. Några ville komma runt med en bra känsla. Vissa ville slå pers. efter att förra året ha överträffat mig själv med en tid som jag själv knappt förstår hur jag fick till var mitt mål att springa på typ 1:24 men jag skulle vara nöjd upp till 1:26. Den korta versionen av mitt lopp är att jag blev nöjd. En tid på någon sekund under 1:26 där jag dock var rätt trött de sista två kilometrarna och inte kunde hålla tempo. Men att berätta om banan igen. Nej jag skippar det. Den är platt. Den är fantastisk. Den har ett enormt publikstöd och flera monumentala byggnader som extra pepp. Det räcker. Resten har jag bloggat om åtta gånger redan. Precis, detta var min åttonde halvmara i Berlin. Hit åker man tillbaka.

Redo för Berlins gator. Imbiss Oase som ett mål så gott som något.

Glädje var den känslan mina vänner förmedlade när de kom i mål. När de kom i mål och samlades vid vår Dönerkiosk där 1 dl sprit kostar 1:80 Euro för den sugne. Vi var dock mer inne på Dönerkebab och någon öl från kiosken som egentligen är skyltat med Chinapfanne. Kinapanna. Men har kompletterats med två solblekta palmer och en liten textremsa med Döner. Vi bättrade på omsättningen rejält och satt där i solen och berättade för varandra om upplevelserna längs banan. Bland annat att en kille hade sprungit med en färsk ananas rätt upp och ned på huvudet.

Men dagen slutade absolut inte här. Tvärt om. Ännu bara halvtid. Vi tog oss tillbaka till hotellet och ut i Mauerpark. En solig söndag är det bokstavligen festival i Mauerpark. Utan anledning. Eller det är klart. Det finns många. Solen. Livet. Vännerna. Musiken. Vi gjorde som alla andra. Slog oss ned och njöt. Alla i gruppen förutom en person. Som var inlåst på toaletten. På hotellrummet. Det gick inte att komma ut med några medel. Inte innan en låssmed kom. Sen anslöt även han. Hann få njuta lite. Som att dansa och sjunga med en kille i lång röd peruk, kjol, korsett och ett irländskt stränginstrument. Till tonerna av Abba. Vi ville inte riktigt slita oss från den magiska stämningen.

Mauerpark en helt vanlig söndag.

Kvällen fortsatte med en sittning på ett bryggeri där vi var de enda exklusiva gästerna. Wanke i Metzer Strasse välkomnade oss ned en halvtrappa och in i lokalen. Först utdelning i tävlingen gissa sin egen tid i loppet. Bäst gissning var på sekunden och priset blev såklart en praktisk mustasch. Sedan kom en kavalkad av bayerska tapas in på bordet. Brezel. Leberkäs. Korv. Surkål. Carpazzio. Knödel. Potatissallad. Fisk. Färskoströra. Senap. Och öl. Detta blev en fin toppning av kvällen och stämningen. Den tog vi med oss till discot högt uppe i Europa Center där många glada marathonlöpare hade samlats för att fira. Vinnarna i loppet var där. Deras managers var där. Och tillsammans dansade vi allihop till vi blev helt genomsvettiga. Då gjorde vi kväll och gled hem genom Berlins gator med en chaufför som lyssnade på en oerhört trist talbok.

Jag fick med mig större delen av gänget på en löprunda efter frukost. Först förbi East side Gallery med 1 km mur bemålad av olika konstnärer. Vidare österut. Kunde trappan upp till S-bahn vara en genväg till parken. Vi testade. Det var den inte. Hamnade i spårområdet. Trail. En chaufför som frågade om vi var trötta på livet. Verboten. Frågade om rätt väg. Inget svar. Mer ett fräsande. Idag var det minsann inte något marathon fick vi veta. Men sedan. Treptower park med det gigantiska ryska minnesmonumentet och runt Spreepark. Det nedlagda tivolit. Såklart blev det Fridakilometrar. 16 istället för 12 men tunnelbana tillbaka. Vi betalade till och med. Joggade hem till hotellet. Hann äta lite falafel i solen. När motorn på bussen satte igång kom de sista i gänget springande med en fotoremsa längre ned på gatan. Det sista uppdraget var slutfört i resans poängtävling. Att fota gruppen tillsammans med en tysk i en fotoautomat. Han hette Ove och var på väg till jobbet. Men vi ville inte hem. Jag ville inte hem. Återigen har vi maxat denna fantastiska stad. Och vi kommer tillbaka. En himla många fler gånger. Det finns så mycket vi längtar tillbaka till och så mycket nytt att upptäcka. Wir sind Berliner.

 

 

 Dela på Facebook