Löparäventyret i Beirut

Frida Södermark  

Hurra. Dags för ett nytt löparäventyr. I Libanon. Mitt 72:a land på listan. Flög in över en upplyst stad för att landa i centrala Beirut i torsdags kväll. Sju löpande resenärer. Fyra dagar. Förväntansfulla. Kanske lite uppspelta. Uppspelt eller snarare övertaggad var den taxichaufför som mötte oss för att ta oss till hotellet. Jalla jalla. Slet i princip ut en gammal dam med käpp ur hissen för att få oss till rätt parkering. Väskorna ramlade tillbaka över honom när han snabbt försökte stuva in dem i bilen. Staden flimrade förbi. Neonskyltar. Gav oss direkt ut på stan. Till Hamra och dess restaurang- och butiksstråk. Den första magkänslan som infinner sig är oftast den som kommer att genomsyra resan. Denna var bra. Mycket bra. Vänlighet. Leenden. Massor av spännande saker att titta på. Vi satte oss och åt den som enligt kyparen var den bästa mezen i stan. Många rätter. Syrade grönsaker. Hummus. Kyckling. Shawarma. Bröd. Tabbouleh. Nej vi skulle inte gå hungriga. Aldrig under denna resa. En av oss lät meddela att detta lite varit målet med resan. Att äta sin vikt i hummus. Vi flanerade vidare. Några marknadsstånd. LP-skivor. Torkad frukt. Kvällen var ljum. Med en känsla av att ha fina dagar framför oss somnade vi gott.

Fredag morgon. En frukost med ett urval av många saker. Kanske inte det man helst önskade. Intaget blev inte enligt vanan. Men det fanns hummus. Man kan leva på det. Vid nio kom vår buss och en guide. Den buss som skulle ta oss på en dagstripp utanför Beirut. Vi började med att följa vattnet där läget på staden och dess förorter påminde om Jönköping och Huskvarna. Under tiden fick vi oss en dos av Libanons och i synnerhet Beiruts historia. En region som liksom aldrig lämnats i fred men som är en av platserna på jorden som varit längst oavbrutet befolkad. Fenicier. Romare. Ottomaner. Tsunamis. Jordbävningar. Ryssar. Fransmän. Och såklart. Inbördeskriget 1975-1991 som grundade sig i att en kristen hade den permanenta posten som president trots att muslimerna med tiden utgjorde en större population i landet. Downtown befann sig mitt i skottgluggen och blev i princip totalförstört. Nu byggs staden upp igen, dock utan att till en början ha tagit någon särskild hänsyn till arkeologiska utgrävningar. Schaktmassor från antika kulturarv har bland annat forslats ut till havet för att utöka stadens yta med 700 000 kvadratmeter.

Längs våran färd ser man många spår från kriget. Man har inte hunnit restaurera ikapp. Staden försvinner inte innan vi är framme i Jeita. Där finns det grottor som någon i mitten på 1800-talet av en slump upptäckte genom ett oklart eko när han var ute och jagade med sin hund. Och vilka grottor. Fantastiska kalkstensformationer skapade av ett oändligt droppande årtusende efter årtusende. En magisk värld där vi fick kliva in. I de nedre grottorna åkte vi en sväng med båt. Turkost vatten. Storslagna salar. Lågt i tak. En tant i båten bredvid var bekymrad om jag själv kunde hålla rätt på mitt huvud och hjälpte mig hela tiden handgripligen att trycka ned det.

Sedan ville vi springa. Det var inte lika självklart för busschauffören och guiden hur det skulle gå till som för oss. De körde ned oss för en cirka fem hundra meter lång backe och föreslog att vi kunde springa där. Upp och ned. Vi avböjde förslaget i hopp om något bättre. Utanför en bensinmack fick vi då klä om och sedan sprang vi uppför mot Harissa samtidigt som minibussen krypkörde efter oss. Det blev åtta härliga kilometer längs bergvägarna med utsikt över medelhavet i fjärran. Rundan slutade vid en gigantisk staty av jungfru Maria. Där fick vi täcka oss med schalar och gå in på området. Vår guide gick inte igång på att berätta om statyer utan om kottar. Manliga och kvinnliga kottar. Manliga och kvinnliga kottar på cederträdet som finns på Libanons flagga och hon gav sig inte förrän alla visste hur man skilde dem åt. Jag började fråga om falafel. Dels för att jag trodde mig veta att Harissa även är en kryddpasta man har för att tillaga dem och inte bara ett namn på staden vi var i utan också för att jag var hungrig. Fail. Då trodde hon inte att jag hade greppat grejen med kottarna och drog med mig till ett annat träd för att om möjligt visa det ännu tydligare. Jag fattade och vi kunde gå trapporna upp på statyn och se den storslagna utsikten över Medelhavet och den nedanförliggande staden.

Vilket fint gäng jag har att springa runt i Libanon med.

Här har jag precis lärt mig allt om cederträdets kottar.

Till havsnivån tog vi oss med linbana. Eller mer en skidlift från 80-talet. Det var häftigt att skrida ned bland bostadshusen och kunna titta in i folks fönster. Färden gick vidare mot Byblos. Det var mycket information från guiden om denna plats där man hittat de första spåren av vårt eget alfabet. En liten fiskeort där korsfararna låtit bygga en kyrka och en borg och där även romarna har satt sina spår. Relativt mycket har kunnat bevarats då denna plats inte var särskilt illa åtgången under inbördeskriget. Men först mat. Det hade gått alldeles för lång tid sedan sist. Detta ordnades på bästa sätt på en restaurang precis vid havskanten där den ena läckerheten efter den andra bars in. Fiskarna hade precis grillats och kakorna efteråt representerade ett bra utbud av Libanons goda sötsaker. Till detta starkt kaffe. Vi mådde bra. Det gjorde inte guiden strax därefter när vi mätta och lite dåsiga inte kunde ta oss in på det arkeologiska området vid borgen. Själv anledningen till att vi hade kommit dit i första läget. Vi försäkrade vakterna att vi skulle hinna upp för en liten trapp på 100 m och sedan vara ute igen på 20 minuter gott och väl innan de stängde. Men icke. För det hade staten bestämt. Punkt. I ett ställ med vykort hittade guiden en broschyr över det som fanns innanför muren. Stressat försökte hon ge oss en bild av det samtidigt som jag med ett huvud alldeles för fullt av information blickade bort mot muren och solnedgången. Om hon bara kunde raska sig på genom broschyren skulle vi kunna få en fin blick över de romerska kolonnerna och ruinerna om vi klättrade upp på muren. Vi hann och man såg ungefär lika bra därifrån. Som kompensation blev vi förda till ett fossilmuseum. Man kunde köpa fossiler. Dessutom presenterades månadens fossil. Men den var inte till salu. Gick lite längs stadens gamla gator. Många souvenirer föreställande antika gubbar med toppluvor som tydligen varit populära här genom tusentals år. När vi återigen satte oss i bussen var det redan mörkt. Guiden somnade bara några minuter efter vi hade börjat rulla tillbaka mot Beirut.

På spaning efter en tid som flytt.

Vi gick återigen till Hamra för att äta. Denna gång på en restaurang där det unga, coola Libanon hängde. Maten var god, inredningen schysst och ljudvolymen hög. Till min glädje var det inte bara jag som vågade beställa in mat genom att peka på några rätter man aldrig hade hört talas om. Det blev ett lyckat grepp och vi hade som vanligt svårt att äta upp allt. Gick sedan förbi en butik med torkad frukt, nötter och andra godsaker. På vägen in blev vi bjudna på kakor och nötter. Ett bra försäljningstrick då alla köpte mer än vi tänkt oss. Kvällen avslutades på en takterrass där vi rökte vattenpipa. Så som precis alla andra i detta land. På alla restauranger. Överallt. Nere på gatan var det liv och rörelse. Två militärjeepar passerade med ett gäng soldater. Men nej. Vi har inte märkt av några oroligheter. Trots det som just nu händer i landet. Två dagar i Libanon. Two more to go. Jag gillar det här stället. Snart är det racingday.

Byblos – Libanon. Vårens äventyr går till Marrakech, Berlin och Edinburgh. Följer du med? www.loparaventyret.se/resor Till Marrakech dessutom 500 kr Springklubbsrabatt.

 Dela på Facebook