Lopprapport Stockholm Marathon

Eskil  

Sikta mot stjärnorna så kanske du hamnar i trädtopparna säger man ju, och det är lite så det känns så här dagen efter. Jag klarade inte av att matcha löpkalkylatorns tid på 2:48:40 och jag missade även att gå under 2.50 som jag satsat på, men det var på håret: 2:50:04 blev sluttiden. Det räckte till plats 51 och det är jag desto nöjdare med. En sån tid brukar inte ens räcka till topp hundra, och jag kan inte tolka det på något annat sätt än att jag fick rätt i min förhoppning om att jag kanske klarar solen bättre än många andra. Värmen plågade mig inte så farligt, även om den så klart påverkade min tid. Jag springer hellre i sånt här väder än i 15 grader och regn, inte minst för publikens skull, som var fantastisk igår. Det var på det hela taget ett härligt lopp och jag gillade den nya banan skarpt. Men jag tar det väl från början för den som orkar läsa.

Löpningen i fredags bestod endast av några minuter på ett löpband på Runner’s store. Jag hade nappat på ett erbjudande om löpstegsanalys, så en kille från ett skoföretag filmade min löpning från lite olika vinklar. När jag sprang i mina egna skor var det dystra miner; sned höftlinje, framfotspronation, rak hälisättning och allt vad det var. Men så provade jag ett par skor från hans märke och vips så var det annat ljud i skällan. Han tyckte så klart att jag borde köpa dessa fantastiska skor, med 20% rabatt dagen till ära, men jag avstod. (Har man förresten inte alltid 20% rabatt i den butiken på något sätt? Vem köper ens någonting till fullpris där?) Men jag blev medveten om hur slitna mina skor är trots att det känns som att jag nyss köpte dom, så jag valde i sista stund att springa i ett par andra som jag inte gillar så mycket.

Efter det var jag tvungen att jaga rätt på ett löparlinne att ha i det varma vädret. (Mitt Kenya-linne norpade någon när jag hängde ifrån mig det på Kärrtorps IP och tittade bort en sekund. Ser jag någon ha det på sig här i krokarna så är det bäst att den personen kan springa som en kenyan säger jag bara.) Det var inte lätt. Det finns knappt några löparlinnen till salu i den kungliga huvudstaden. Ett rimligt skäl att gå med i en löparklubb: enda sättet att få tag på ett linne. Till slut köpte jag ett dam-linne för 149 kr på stadium. Och så hämta nummerlapp. Jag är ingen minglare direkt, jag gör det som jag rycker ett plåster. Slank in på Zetas pastaparty. Aldrig har väl ordet ”party” missbrukats så grovt tidigare. Jag har sett större portioner när ICA bjuder på smakprover.

Nåja, till själva loppet. Jag var lite besviken över att inte få starta längst fram som på Lidingö utan i grupp B med resten av pöbeln. Men jag sökte mig långt fram och hade inte många led fram till Kenyanerna. Det är skönt att stå där och känna sig stark, när grundjobbet är gjort och man har fått träna som planerat. Jag försökte ta det lugnt i början men sögs med i massan och tempot låg runt 3.50 istället för mina planerade 4. Men det går ju inte att vara kilometertidshitler till 100% utan man får springa lite på känsla också. Men jag fick stålsätta mig för att inte låta benen gå och ta mig framåt i ledet, det kändes som att jag hamnade lite väl långt bak. Första milen på ca 39 minuter. Nästa mil på kanske 39.30 och halvmaran passerades på 1.23. Fortfarande bra ben, men jag behövde inte direkt kämpa längre för att hålla nere farten.

Skön känsla mentalt att vara klar med Djurgården och komma till Söders höjder. Jag kände mig stark uppför slussen vid 25 km men sen kom en blytung sträcka österut på stadsgårdsleden: noll publik, glest med löpare och tung motvind. Kilometertider runt 4.15 här. Men sen är jag stark igen över söder; härlig publik vid Medis, Mariatorget och Hornstull. Plockar placeringar över Västerbron och börjar drömma om tempoökningar och finfina tider. Jag får också höra av en initierad åskådare att jag ligger ungefär på plats 60. Det är glädjande nyheter i så fall men jag tar det med en nypa salt (även om det visade sig stämma).

Men redan nere vid Rålis efter 35 km blir det andra tongångar och jag tappar nu ork väldigt snabbt. Den entusiastiska publiken på Norr mälarstrand hjälper mig in mot city men nu börjar jag gå på knäna. Fortsätter dock att ta placeringar så det finns många som har det värre. (Jag har plockat placeringar efter varje mellantid utom mellan 5 och 10 km, där jag faller från 109 till 114.) Försöker räkna ut vilken sluttid jag kommer att kunna få men om min huvudräkning är svag i vanliga fall så är det ingenting mot hur det ser ut efter 2,5 timmars löpning i högsommarvärme. Det får bli som det blir. Ett steg i taget. 

Efter Kungsan säckar jag ihop och nu kan inte all publik i världen hjälpa mig. Strandvägen österut i tung motvind blir en golgatavandring och när banan äntligen vänder upp mot Karlaplan kommer ett segt motlut istället. Det blir två kilometer med tider ner mot 4.30 och jag tappar mitt lopp lite här känns det som. Men efter Karlaplan får jag ny energi igen, med målet inom räckhåll, plockar en sista placering och klarar i alla fall av att få till en värdig avslutning. Skönt att gå runt på det ödsliga Östermalms IP och fylla på med energi utan att behöva trängas, en annorlunda upplevelse mot kaoset innan start. 

Jag fick nog ut det jag hade i mig i går. Svackan var tung men den kom sent och varade inte alltför länge. Jag har stor respekt för maratondistansen, men det är inte samma typ av jobbighet som på Lidingö eller en halvmara. Då är det mer full patte från start, här handlar det om att disponera krafterna rätt och vara seg. Det kändes som prattempo nästan hela loppet. Jag kände mig väldigt lätt i andningen medan benen successivt blev svagare. Beror det på att jag har bättre kondition än benstyrka, eller är det så för alla? Kanske har jag tränat lite för hårt för nära inpå också. Men jag är förvånansvärt fräsch idag och har joggat en knapp mil lite försiktigt. Nu är det bara att ladda om för nya utmaningar.

 Dela på Facebook