Löpvilat mig stark(are)?

Löparglädje  

Jag stod där på Arlanda, för inte så länge sedan. Förväntansfull och taggad. Så sugen på att under två veckor nörda ner mig i nyvunnen trailteknik.  Jag skulle också testa om jag kunde klara av att springa i tre timmar – inte längre hade jag fått råd om – i tuffa trail-och klimatförhållanden, men utan mer energipåfyllning än min sportdryck blandad med elektrolyttabletter. Hur skulle det gå? Jag har ju svårt att äta samtidigt som jag rör mig, men skulle också testa med den chiagel jag fått rekommendationer om. Vad skulle magen säga om det? Och kläderna. Skulle de fungera? Skulle camelbacken bli för svettig? Skavsår? Fungerar det med keps eller skärm – eller kommer de blåsa av? Massa frågor. Roliga frågor. 

Jag skulle köra de här långpassen på max tre timmar och se om jag skulle få svaren. Blandat med korta intervaller och backträning. En egen liten specialdesignad löparresa. Där jag tagit hjälp av proffsen för planeringen och även hade proffs på destinationen i form av en lokal löparklubb med träningsprogram jag skulle få bli en del av.

Så härligt! Så lyxigt!

Bergsmaran i september – here I come. Och jag ska vara så himla förbered. Typ. 

Trodde jag.

Nu vet jag att inte gjorde ett enda av de där passen och jag har inte fått svar på en enda fråga. Kläderna var snygga på och kändes bra under en promenad; det var väl ungefär det.  

Och varför? Jo, jag valde att tacka nej till alla erbjudanden från löparna på platsen. Jag valde bort all löpträning. För en diffus, men ändå tydlig liten värk i ankeln vid vänster fot. Inte lätt att välja det kan jag säga. Inte alls! Resan i sig – och hela anledningen till resan överhuvudtaget – handlade ju om att jag skulle springa. Träna inför maran. Och samtidigt var det väldigt lätt, om jag lyssnade till kroppen. Enligt den inställning jag har till min träning nuförtiden. (Som jag grottade ner mig ordentligt i under mitt förra inlägg här.) Det ska inte göra ont när jag tränar.  Inte i knäna. Inte någon annanstans heller. Det får såklart kännas ”vidrigt” och jobbigt och tungt –  och träningsvärk är en del av detta; men inte värk som är den värk jag klassar som ”farlig”.

Så där satt jag på min ”hard core löparresa”, tittade på alla träningskläder, alla skor, den chiagel jag skulle prova, elektrolyttabletterna, sportdrycken…

DSC_0578

Och när jag packade ihop allt för att åka hem. Hur många kilometer hade jag avverkat?

5 km berg – glödande berg – i solnedgång.

1o km berg – heta berg – i gassande sol och Calimavärme.

Sedan var det slutsprunget.

Efter de där 5 km kände jag pyttepyttelite i ankeln. Efter milen var det mer tydligt; ankeln berättade att den inte var sugen på att jag sprang mer i de där bergen. Inte just då i alla fall.

Och då valde jag alltså att lyssna. Kapitulera. Och inse att min ”hard core löparresa” och min tänkta generalrepetition inför kommande mara i just dessa berg; ja inget av det blev av.

Det blev ställa om. Det blev annat på dagarna. Annan träning. Hundpromenader på stranden, smoothies och härliga måltider. Semester, alltså.

 

Men ingen av min efterlängtade bergslöpning. Ett par sakta morgonjoggningar i soluppgång fick jag till; men inte någon riktig löpning att tala om.

DSC_9982

Och ni behöver inte gissa tre gånger. Det var den nyligen genomförda resan till Playitas som detta handlar om. Men jag ska inte tjata mer om det stället nu. Jag kan bara konstatera att jag satt där i det som är mitt egentliga löparparadis och kände mig som mitt i en dålig film. Alla förberedelser. All pepp. Pengarna jag lagt på detta. Jag har aldrig haft ont i foten tidigare; och resten av kroppen var ju pigg som f-n. Och mentalt höll jag på att koka över av motivation. Och bergen skrek till mig att jag skulle komma till dem och springa i dem. Men jag valde alltså bort det.

Nu kan jag bara gratulera mig själv till att jag valde att lyssna. Att jag inte tog Voltaren, Alvedon, Ipren, Ormsalva, Kinesiotape, Liniment, Tigerbalsam, Kylspray och gud allt jag hade med mig. Att jag istället bara tittade på allt detta som skulle kunna ”hjälpa” mig, men avstod från att använda det. Att jag tackade nej till alla träningspass från spanjorerna. Att jag var s k smart. För nu, hemma i Sverige, så är smärtan så diffus att den knappt märks. Men jag är extra ”nojjig” eller hur jag ska uttrycka mig och känner efter. Så en magnetkamera kommer att komma in i bilden, men ortopeden jag besökte i förra veckan var inte ett dugg orolig. Det där kommer lösa sig. För att jag lyssnade!

Trots att jag var på en ”hard core löparresa” så lyssnade jag alltså. Det var ett mentalt kvitto till mig själv. Jag kunde inte veta det förrän jag ”prövades” i den mest lockande av miljöer; men jag vet nu att jag lever som jag lär. Jag tränar inte om det gör ont.

Och kroppen i övrigt mår fortfarande toppen; jag tränade som sagt annat på Playitas. Jag crawlade, jag cyklade, jag körde annan löpstyrka än den som involverar foten och jag gjorde fotträning i sanden. Och nu när jag återsett min PT är han tydlig med att min kropp känns starkare, till och med, än före resan. Så nu väntar jag bara in vänster ankel; sen kör vi igen.

Men kan jag hitta orsaken? För jag har inte fått ont i någon övning, inte under något pass. Värken – och nu pratar vi ändå inte någon kraftig värk, men ändå värk – kom fram under en återhämtningsperiod efter en halvmara trail och under vila från löpning.

Jag kan bara spekulera. Men om jag lite kort tittar tillbaka på min löpmängd i svårlöpt trail hade jag ökat den sedan slutet av maj. Sista helgen i maj provsprang jag banan inför Stockholm Trail. 21 km, mestadels obanat och inklusive Hammarbybacken. Jag vilade lite i löpningen efter det, men gick sedan på med tävling redan den 7 juni i Ursvik Extreme 15 km tuff terräng och sedan var det själva Stockholm trail-tävlingen den 12 juni. Mitt livs första halvmara i tävling.

Efter den 12 juni var jag helt med på att köra det ”återhämtningsprogram efter halvmara” som jag följer. Och det innefattade inte någon löpning alls på två veckor men massa annat bra.

Men jag tänkte inte på att jag faktiskt avverkade en halvmara trail redan i slutet på maj, bara för att det var en provlöpning? Jag måste ha tänkt så. Och som jag tänker nu – jag borde nog inte ha sprungit Ursvik Extreme. Men eftersom kroppen och allt annat fungerade så bra; ja då tänkte jag inte så då.

Ursvik Extremen är ju så fantastisk kul. Och Stockholm Trail gick ju – för mig som trailamatör – över förväntan också.

Och inte ont alls. Och pigg som attans i kroppen efter också. Jag hade gärna sprungit på under junis mitt också; men det stod att jag inte skulle göra det i det här ”återhämtningsprogram efter halvmara”. Så jag väntade. Till Playitas. Och då – då sade ankeln till.

Vilken tur, tänker jag nu, att jag följde detta återhämtningsprogram efter tävlingen. Så att kroppen fick en chans att berätta för mig. För den berättade inget för mig när jag var i träningen. Vilken tur att jag också lyssnade på kroppen när den väl berättade. För nu känner jag mig starkare än någonsin. Såväl mentalt som i kroppen. Löpvilade jag mig starkare? Jag vet inte, men jag är benägen att tro det. Och jag fick mig en rejäl tankeställare – och ett kvitto på vem Löparen Marie Wallin är. Hon är den som jag vill att hon ska vara. Hon springer bara när det handlar om Löparglädje. Annars får det vara.

Så – njut av er Löparglädje! Jag hoppas att jag snart kan göra det med min igen…

//Marie

P.S. Och, för att flera lyckliga omständigheter gjorde det möjligt – en ny ”hard core löparresa” är bokad med god marginal från nu. Det blir en vecka; det blir inte som tänkt, men jag ger mig inte. Jag vill försöka få svar på några av frågorna i alla fall. D.S.

 

 

 

 

 

 

 Dela på Facebook