I mål efter många om och men

Redaktören har ordet  

Jo, jag kom i mål på DM 5 000 meter. Inget dramatiskt i det. Jag bryter sällan ett lopp, hur jävligt det än är.

Men onsdagens övningar tar nog priset. Stressade galet med ordinarie jobb och förberedelserna till Swedbank Grabbhalvan&Tjejhalvan nästa vecka för att hinna till Campusarenan i Linköping.

Hade packat allt i träningsväskan som behövs för att springa ett lopp. Strumpor, shorts, funktionstischa, handduk, schampo och det väldigt viktiga hårbandet.

Inte så jobbigt just här.

Vad hade jag då glömt? SKORNA! Hjälp – hur är det möjligt. Oförlåtligt klantigt. Aldrig. Skriver aldrig hänt förut.

Ringde sambon hemma i Krokek, som inte hade lust att i illfart åka till Linkan. Började sondera terrängen bland löparna på plats. Fick alla möjliga snälla erbjudanden. Bland annat lånade esset Johan Fagerberg ut ett par av sina superlätta dojor. Men storlek 44,5 var lite väl stort.

Skulle jag hinna att åka och köpa ett par nya skor – nja, hårfint. Hoppade i bilen, drog iväg och ändrade mig. Tillbaka och hittade ett par tyngre långdistansskor i bagageutrymmet. Får väl duga, eller?

SMS-ade klubbkompisen Johan Gustafson som precis skulle åka hemifrån. ”Går det bra med ett par Adidas Boston 43 1/3”?

Skojar du! Mina favoritskor och exakt min storlek. Vilket flyt. Nu skulle jag springa i andra heatet och Johan i ett heat 40 minuter senare. Hoppas han hinner till min start.

Värmde upp med de tyngre skorna. Stannade och drog åt snöret till shortsen. Pang, det gick av. Ingen större fara, de satt ändå kvar hyggligt.

Betydligt mer jobbigt några varv från mål.

Har aldrig varit så glad att se Johan, som anlände 15 minuter innan min start. Smack! Skorna satt som en smäck.  Vågade knappt dra åt skosnörena, helt säker på att de skulle gå av. Det klarade sig och det var dags för start.

Lugnt första varv och instängd vid sargen, bad om att bli utsläppt och rusade om de som var före. Det kändes bra just då, men var förstås dumt på lång sikt.

Första kilometern på 3.36. Hade gett 18 blankt och nytt PB vid konstant fart. Så blev det förstås inte. Bra känsla till tre kilometer, sedan rejäl ökenvandring fram till 18.48 och silver i min gubbklass.

Smärtan och tröttheten jag kände under slutdelen av loppet gjorde att jag som vanligt just där och då lovade mig själv att aldrig tävla igen. Men som en kompis sa: ”Löpning är som en bakfylla, du lovar att aldrig mer dricka alkohol och ändå gör du det efter ett tag för att du bara minns det roliga”.

Blir nog en tävling snart igen. Förmodligen Kanallöppet den 7 maj.

 Dela på Facebook