”Mama, I’m coming home!”

Elmar Engholm  

Maj var överhuvudtaget en bra och rolig månad. Efter ett bra ”läger” så följde några veckor med ömsom vin, ömsom vatten. Sista helgen i april flög jag ut till Florida och sprang ett 5km-lopp på klassiska PGA National. Starten gick kl. 6:30 lokal tid, vilket innebär 4:30 i den tidszon jag bor i. Jag var inte jättepigg vid start med andra ord, men tillskottet av syre på havsnivå väcker även den björn som sover. Elitstartfältet på 10 man visade sig bestå av 4 duktiga löpare, och 6 löpare som såg ut att komma direkt från Disneyworld (seriöst, tävlar man med långtights när det är 25 grader bör det bestraffas med livstids avstängning). Efter start bildades en tätgrupp med oss fyra, som sedan efter en mile hade decimerats till tre. Vid en mile gick en man ifrån lite och jag sprang tillsammans med en man till. Med 1 km kvar gjorde jag ett litet ryck och gick ifrån och närmade mig förstaplatsen. Med 400m kvar tryckte jag på ordentligt och var uppe på axeln på ledaren som bara tittade sig runt, såg mig och ökade trycket igen, en riktig pungspark mot moralen i ett sådant läge. Kom i mål som tvåa på 14:29. Vinnaren, Jordan Chipagana har gjort 2:11 på maran, så det var ingen dålig löpare jag fick stryk av i alla fall. Som första insats för säsongen var det klart positivt!

Så här snygg kan man se ut efter 5 km landsvägspers!

Ganska sliten kom jag hem, men lyckades ändå springa igenom ett bra banpass redan på tisdagen. På fredagen var det så dags för bandebut på klassiska Stanford University i Palo Alto, Kalifornien. Förutsättningarna var goda och kroppen kändes bra! Redan efter ett varv började jag dock känna något vänstra foten. Det ledde till att jag blev väldigt försiktig över hindren och tappade mycket fart. Känslan i foten blev progressivt värre och när jag kom över det 5:e vattenhindret kändes det plötsligt som jag inte kunde trycka ifrån med vänsterfoten längre. Hade inget annat val än att kliva av. Läkaren hittade ingen tydlig strukturell skada, och efter tre dagar med alternativträning kunde jag springa igen.

Ett hinderlopp där foten inte var paj!

Efter det har jag sprungit några riktigt vassa pass, och även kommit igång med mjölksyraintervaller. Helgen efter gick jag också ut med min examen från University of New Mexico, med pampiga ceremonier och allt som tillhör. Det var ändå härligt att äntligen vara klar med studierna. Det innebär inte bara att jag faktiskt kan ha ett vuxet jobb, men att jag även kan lägga mer fokus på löpningen från och med nu.

I veckan innebar det även hemflyttning till Sverige. Efter en lång flygresa och en natt i egen säng är jag så på väg i buss ner till Malmö för att springa stafett-SM med Hässelby. I morse när jag vaknade (kl. 1 ”min tid”) kändes det som att jag vart överkörd av tåget. Förhoppningsvis känns det bättre imorgon. Först vankas 4x800m på lördag, och sedan 4x1500m på söndag innan säsongen tar fart på riktigt. Mer om det vid senare tillfälle!
På återläsning!

 Dela på Facebook