Man får de tider man förtjänar, del 2

B-G  

En vecka efter Varvetmilen i Göteborg var det dags igen – halvmaran i Berlin. Banan där jag både 2014 och 2015 satte pers, alltid bra att ha ett bra minnen från ett lopp även om man inte är på samma nivå så är känslan positiv. Efter Göteborg sa min erfarenhet att 3,59 tempo borde jag klara av, men med ett distanspass på 20km sedan Lidingö så var jag tveksam till hur bra min formel skulle fungera. Det plus att Berlin bjöd på riktigt bra väder, första loppen i sol brukar slita ganska rejält. (se man får de tider man förtjänar del 1 efter Göteborg:  http://springlfa.se/man-far-de-tider-man-fortjanar/ )

IS Göta hade 40 löpare på plats i Berlin

Planen var dock, 4min/km, 1.24,24 var målet, smärtgränsen var 1,24,59 och drömmen var 1,23,59. Vi var 40st Götalöpare på plats och jag var den enda som hade satt den tiden som mål så var beredd på att göra mitt egna race, vilket jag iofs alltid gör. Några dagar innan pratade jag dock med Lorenzo och han skulle vara hare på 1,24, så det var en kul tanke… senast jag sprang i Berlin var jag etta i klass M50, Lorenzo tvåa :)

Veckans träning har fungerat bra, bl.a. ett klassiskt 10 000 meter test som visade att jag tagit ett lite steg till i veckan. Körde premiär på bana och Heden på torsdagen, 2000, 2000, 1500, 1500, 1000, 1000, 500, 500 – 1 minuts vila. Ambitionen var att testa på 3:40 tempo, dvs 36:40, landade på 36,38. Ett pass som gav självförtroende… Det var det passet som gjorde att jag vågade satsa på 1,23,59.

Vid starten såg jag många välkända löpare, bl.a Lorenzos gäng, Per & Max från Björnstorp, en jäkla massa Götalöpare. Över 30 000 startande och man känner sig nästan som hemma, gott. Strategin var 4min tempo och sedan kunna trycka lite hårdare sista 4km.

Pang – fältet drar iväg, lite trångt första 5-600 meterna men det är bara bra, springer man inte på för fort. Kollar klockan vid 1km, 3:59 – yes – hittat farten direkt… vid 3km är det 12 minuter exakt, sedan är det lite enklare några kilometer och jag går på lite väl hårt, landar första 5km på 19,52.

Reflekterar över att känslan är precis som för 2 år sedan, jag ligger och pressar mig på en ganska skön nivå, även om det går 20 sekunder långsammare per km så är det samma känslan. Flow men på en annan nivå. Ser hela tiden Lorenzos team 20-40 meter framför mig och med min strategi att spara mig till sista km så finns tanken kvar, plocka dem i slutet…

Nästa 5km går på 19,53, passerar alltså milen på 39,45, några sekunder bättre än mitt drömmål. Känns bra men vid 12/13 km tar jag lite vatten, tappar flowet och känner att benen börjar känna av farten och längden… får jobba mer helt enkelt för att hålla tempot. Får min långsammaste kilometer på 4:05. Bestämmer mig att jag måste öka frekvensen – springer med lågt hjul för att inte anstränga mina baksidor, kompenserar med hög frekvens. Det vänder direkt, nästa km är 3,57. Nu börjar jag dessutom närma mig Lorenzo och ser också Götalöpare framför mig, håller man jämnt tempo så kommer man ju passera en del sista 5-6km. Passerar 15km på 59,43, dvs den 5km på 19,58. Reflekterar över att jag för 7 veckor sedan testade 1 km i Spanien och fick då 3,57. Nu har jag klarat 15km i 3,59, gott!

Efter 15km börjar jag passerar löpare i lite raskare takt, några Götalöpare men även Lorenzo och hans gäng. Känner återigen att jag måste jobba mer för att hålla km tiderna, tror jag ligger på 3,55 men oftast är det på 4min/km. Visar sig också när jag passerar 20km att de 5km har gått långsammare,  20,00. 1,19,43. Räknar ut att jag måste ner på 3,50 tempo för att fixa sub 1,24. Pressar mig och kör min snabbaste kilometer, kommer in på 1,23,56. Ser nu att jag efter två tidigare segrar i M50 blev 21:a, skapligt att 20 gubbar i min ålder springer snabbare…

Jäkligt nöjd, bättre än jag hade hoppats – visst är jag sliten men efter en dusch så är kroppen helt ok. Hamnade i en FB tråd här om dagen, kan man vara nöjd och hitta energi när tiderna är betydligt sämre än tidigare? Jag är det, känner man att det går åt rätt håll så ger det en kick. Även små steg, bara det går åt rätt håll.

Som många förstår så gillar jag jämna lopp, jag gillar att ha en tydlig plan, det spelar ingen roll hur planen är, klarar jag den är jag nöjd. Kanske begränsar jag mig med en feg målbild, men jag tror att man får de tider man förtjänar – träningen visar i vilken form du är i. Bara för att du står på startlinjen så är du inte helt plötsligt 2 minuter snabbare på milen än vad träningen har visat. Skrev om det förra veckan, se länk ovan.

Ny tävling nästa söndag, inte bra egentligen – vill man utvecklas måste man träna och höja ribban där. Nu är det ett av mina favoritlopp, DM 10 km landsväg och jag har förmodligen samma tider i mig som jag hade för en vecka sedan, men klart jag ska höja ribban. Även om jag inte förtjänar det så är ambitionen sub 37.

Berlin i övrigt levererade ett bra lopp som vanligt, över 30 000 startande, bra organisation, bästa vädret under de tre åren jag har varit på plats. IS Göta var 40 startande, ganska häftigt. Bäst blev David Hartman och Anna Bjurman, bästa prestationen gjorde förmodligen ML Stenström som efter ett antal veckor med crosstrainer och cykel på grund av skada ändå lyckades sätta nytt PB.

Sverige hade 550 deltagare, David Hartman blev bästa svensk och på tjejsidan var det Sanna Mustonen. Man hör det danska språket överallt, 3 200 danskar var på plats och sprang.

 

 

 

 

 Dela på Facebook