Man får de tider man förtjänar, del 3

B-G  

Sista avsnittet, jag lovar…

Tredje söndagen i rad med tävling, nu DM 10km landsväg. Ett av mina absoluta favoritlopp, två svenska rekord har jag skapat på den banan. Har man en gång presterat bra på en bana, ett lopp så är känslan oftast positiv när man kommer dit igen. I M50 har jag gjort:

2014 – 34,16

2015 – 34,05

2016 – 35,32

2014, målgång – då svenskt rekord med 2 sekunder – casioklockan var inställd :)

Efter loppet ifjol kastade jag in handduken, började gå på behandlingar för mina baksidor och la ner tävlandet. Ett år senare är tyvärr känslan i baksidorna nästan densamma, men nu har jag en annan mental inställning. Jag tror att dessa tre veckor har bidragit till att jag fått ont igen, så nu blir det tävlingsuppehåll igen och nya behandlingar. Men först, hur gick det då i temat ”man får de tider man förtjänar.”

Efter Berlin och en ganska behaglig resa i 3:59 tempo så insåg jag att 3:45 på milen, det finns. Jag har alltid lyckats ganska exakt så någonstans började jag fundera, är jag för snäll mot mig själv? Ska jag testa 3:42 tempo redan nu? På två pass under de senaste veckorna har jag gjort försök, det har fungerat men inte varit särskilt avspänt, men på en tävling så finns det alltid 10-15% till.

Uppvärmningen kändes dock sämre än vanligt, baksidorna var riktigt stumma och smärtan begränsade mitt steg. Oftast känner man dock inte detta under tävling, adrenalin och att man hamnar i en bubbla gör att fokus hamnar på något annat. Så väl vid start var tanken att testa på 3:42 tempo och göra 36,59 – trots att jag visste att jag har bara fysiskt 37:30 i kroppen, smart?

Pang och min casio gick igång, jag fick jobba och kunde inte springa avslappnat, passerade 1km på 3:41, insåg – det blir tufft men kanske…. nästa km på 3:42 helt utan flow. De fanns ett orosmoment till, förutom att jag kände att jag inte klarade av tempot så låg jag bakom min bror, det har inte hänt på många år. Att ta ett nederlag mot Svenne kändes inte så kul, haha…

Jag släppte på farten, hittade ett tempo som jag kunde flyta på i, passerade 5km på 18:45, dvs exakt 3:45 tempo. Insåg att det blir jäkligt tufft att klara 37:30, varken ben eller huvud var med mig. Svenne gled ifrån, det är långa raksträckor och man ser verkligen hur avståndet växer. Jag fortsatte ha det tungt och vid 8km så låg jag 19 sekunder över 37,30, dvs en trend på 37,49 och samma tid som i Göteborg för två veckor sedan. Såg också att luckan till Svenne var 14 sekunder. Där bestämde jag mig att nu måste jag kriga, ökade frekvensen och farten, kom upp i steget och kände en skillnad. Framför mig kom Svenne i kapp Anna Bjurman och de två tillsammans ökade farten något kände jag. Vid 9km var jag trots ökad hastighet 12 sekunder efter dem och hade bara plockat 2 sekunder på mitt 3:45 tempo. Lite uppgiven men inte helt, 1km kvar, nu jävlar…. fick igång armfrekvensen, kom upp i steget och kände att jag snabbt närmade mig, med ca 300 meter kvar började jag känna att det skulle kunna gå. Där stod Arne Mårtensson och hejade, gjorde ett tecken med fingret mot munnen, ”tyst, säg inget”. Han garvade och jag fick 50 meter till innan Svenne vände sig om och insåg faran… Jag passerade Bjurman som hejade, Svenne ökade och det var som ett slag i solarplexus, jag kan inte mer…. men mot brorsan finns det alltid lite till :) Gick om med mindre än 100 meter kvar och märkte att han inte hängde på, puh…. passerade mållinjen på 37:30, sista km på 3,28. Man får de tider man förtjänar, haha… det satt dock väldigt långt inne denna gång.

Funderat mycket efteråt, det är skumt att farten bara försvinner. Det är en färskvara som verkligen måste underhållas. Nu har jag kommit ner till 3:45 tempo, förstår ju att jag måste få in mer fartträning för att komma vidare, men kroppen vill inte. Blir en intressant period framåt… Blir det fart eller ska jag bli ultralöpare istället?

I övrigt, en härlig dag i Ystad, vi var 26 anmälda Götalöpare, ett antal av mina adepter. Jennie Lorentsson skulle göra 41.40, gjorde nytt PB, 41,39 – häftigt. Josef satte pers men nästan 1,5 minut och landade precis över 35 minuter, Bjurman var snabbast av alla tjejer, trots att hennes kropp tog mycket stryk av halvmaran förra söndagen. Götas Fagerberg vann hela loppet på 32,08, Orre imponerade stort och var tvåa, Ötensson trea. Johan Gustafsson från Göta satte en ordentligt pers med 33,05.

10 km landsvägslopp, för många den värsta sträckan – men visst är det kul att kunna svara på frågan, vad gör du på milen?

Idag är sista dagen att bli medlem i springklubben och få nästa nummer av magasin Spring. Kl.19:00 ikväll stänger vi intaget, missa inte det. Fler träningstips än någonsin, en grymt bra investering helt enkelt. Själv är jag speaker på Österlen trail på lördag, kanske ses vi där?

http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001

 

 

 

 

 Dela på Facebook