Man får de tider man förtjänar…

B-G  

Bland det sista jobben man gör i processen med magasin Spring är tävlingsrapporterna, vill ju ha med så färska uppdateringar som möjligt. Har precis sänt in rapporterna till vår formgivare, kan konstatera att det går riktigt bra för svensk löpning just nu. Jonas Leandersson som haft en stark inomhussäsong säger i nästa utgåva ”kanske har Springklubben bidragit då vi känner att det vi gör uppmärksammas”. Det har varit en tanke, Spring vill stödja och utveckla svensk löpning… kan vi lyfta prestationer och marknadsföra våra duktiga löpare så kommer intresset för löpningen öka och löpningen utvecklas. Som medlem i Springklubben är du med och bidrar. Är du inte medlem? Klicka in här: http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001

Nästa nummer är snart här…

Syftet med bloggen var dock en reflektion över tider…

Sarahs tid på halvmaran, Lisas tid i Barcelona, Davids tid i Holland, mfl, mfl – det är klart att när man står på startlinjen så vet man vilka tider man har i kroppen. Det är sällan man blir överraskad, vem minns inte Ekvalls mara, nästan på sekunden på halvorna. Man har en strategi, man har tränat för att klara en tid – trots detta så är det ganska ofta jag möter löpare på startlinjen som har betydligt tuffare mål. Jag har inte tränat för det, men det borde gå? Jag ska testa och köra mot XX, går det så går det.

Ärligt – hur ofta fungerar det? I nio fall av tio får man de tider man förtjänar och som man tränat mot. Jag har efter mitt tunga 2016 börjat resan tillbaka, hoppas jag. Tre veckor med kvalitet nu, det känns att det var länge sedan och tiderna är helt nya i mitt huvud, visste inte att jag kunde springa på sådana tider. Många kvalitetspass har jag gjort med klubben och passen är en del gamla klassiker, men nu är det helt nya tider. Förra veckan kände jag dock att det lossnade lite så när jag i helgen skulle tävla både lördag och söndag så var jag lite kluven.

På lördagen var det 1000m inomhus här i Helsingborg, vi var 5 deltagare från klubben och naturligtvis var det en del snack innan start. Min känsla var, jag är tränad för att göra 3.12, men det har känts bra så om jag har flow ska jag under 3.10. Det hade ju varit häftigt att komma under 3.10 och det var det jag gick ut för att fixa, gick lite väl hårt första 500 meterna och landade på 3.11,7. Med andra ord, jag fick den tiden jag är tränad för. Ingen bra tid för mig, men det är där jag ligger.

I går var det 10km Varvsmil i Göteborg. Min inriktning för en vecka sedan var att jag var tränad för 3.50 tempo, dvs 38.20 – men återigen, en bra vecka och jag började fundera på sub 38 minuter. För mig är det viktigt att tänka långsiktigt, jag vill inte bli skadad igen så det har inte varit aktuellt att dra på för att komma tillbaka till formen jag hade 2015, risken är att den inte kommer igen. Men sub 35 borde jag kunna göra på sikt. Nåväl, efter uppvärmningen var det inte mycket som kändes bra, var nödig men köerna till toaletterna var för långa, stel i benen efter resan och ganska blåsigt… men lusten att tävla, så himla kul. Jag testar och trycker, får inte gå under 3:45 för då kommer jag inte orka hela distansen. Handen på min gamla casio från 1980 talet, start…

Försöker hitta ett tempo som känns avspänt och där jag tror jag kan klara 10km, passerar första km på 3,46, ler för mig själv. Man får den tid man förtjänar… nästa på 3,47, sedan 3,47, 3,47 och 3,45. Halvvägs på 18,52 och en trend på 37,44. Klart godkänt. Kilometer 6 och 7 ligger på ca 3,48, 8 och 9 där tappar jag något men jag har krafter kvar och kan avsluta lite snabbare på sista kilometern. I mål på 37,49, dvs tappade 5 sekunder andra varvet. Väldigt nöjd, jag har tappat 3,44 på två år, det är 22,4 sekunder per km. Men för 5 veckor sedan klarade jag bara en kilometer i detta tempo, så vem vet? De har vänt, nu gäller det att fortsätta få kontinuitet och ta små steg i rätt riktning.

miniräknare och träningsdagbok, värda mycket..

På söndag är vi ca 50 löpare från IS Göta som står på startlinjen för att springa Berlin halvmara, jag har inte kört några långpass men målet efter helgen blir att klara 4min/km tempo. För två år sedan skilde det ca 12 sekunder på mitt miltempo och mitt halvmaratempo. Enkelt, det blir ju sub 1:25 – hur svårt kan det vara? Man får ju de tider man förtjänar.

Ett starkt minne, Berlin 2015 – 1.15,46 och PB – dessutom tre adepter som alla satte nya PB. På söndag är det dax igen, sub 1.25?

Vi får se på söndag om teorin fungerar…

 Dela på Facebook