Fyrahundra meter häck med hund?

Ove Haugen  

 

Min vana trogen brukar jag rapportera om udda observationer under mina löprundor, allt enligt devisen: det är aldrig tråkigt att springa! Även under en till synes ordinär och ständigt återkommande runda finns det alltid små detaljer och företeelser att begrunda. För att friska upp minnet – och för att eventuellt glädja nytillkomna bloggläsare – kan jag till exempel nämna den kvinnliga löpare jag för drygt två år sedan fick syn på i Änggårdsbergen i Göteborg. Hon var iklädd det senaste av funktionskläder och verkade på alla sätt seriös i sin framtoning. Det fanns inget udda alls ifråga om hennes utseende. Det speciella var att hon rökte samtidigt som hon sprang! Lättare chockskadad stannade jag upp och tittade efter henne till dess att hon försvann bakom några buskar och lämnade ett litet moln bakom sig. Alla mina tidigare föreställningar om mänsklig logik och slutledningsförmåga gick upp i rök.

Under gårdagens löprunda på samma stig fick jag dock syn på en man vars uppenbarelse tangerade den rökande löparen. Han var nämligen ute och sprang med sin hund!

Men det är ju verkligen inte udda, tänker förmodligen de flesta av er. Folk som springer med sina hundar ser man ju var och varannan dag. Några av er kanske rent av håller på med det själva. Visst! Visst! Men jag tror ändå att ni inte har sett vad jag såg. Det speciella med den här mannen var att han sprang med hunden under armen!

Nu var det ingen schäfer eller grand danois som han bar på, vilket skulle ha fått det att se ännu roligare ut.  Det var en chihuahua, men att se en man i löparutstyrsel som med rätt bra fart tar sig uppför backen med en knähund på armen istället för en Garmin är i alla fall lite småkul. Jag undrade om han till en början hade hoppats att den lilla varelsen skulle hålla jämna steg med honom på milrundan, men det verkar (utan att jag har särskilda kunskaper om chihuahuaors fysik) aningen naivt. Mer sannolikt är det att han lovat hunden att trots dess små tändsticksben få njuta av den fina utsikten mot stan från kullarna längst upp på ljungheden (jag hoppas att den uppskattade initiativet). Hursomhelst så började jag genast fundera på nya grenar inom löpsporten. Fyra hundra meter häck med hund? Ultralopp med dvärgschnauzer (eller, ursäkta mig, kortväxt schnauzer heter det förstås).

Det här var allt. Någon mer seriös analys av den här observationen har jag tyvärr inte att erbjuda. Har jag något budskap är det väl helt enkelt: Håll ögonen öppna på löprundan. Du vet aldrig vad du kan få syn på!

 Dela på Facebook