#metoo

Frida Södermark  

Min första tanke var – inte jag. Men jo. Såklart. Den ena incidenten efter den andra dök upp när jag började fundera. I skolan. Av lärare. Vuxna människor som borde vetat bättre. Jag förstod inte då att det handlade om övergrepp. På jobbet. Personalfest. Av chefen. Numera främst i sociala medier. Många gånger svårt att skilja en komplimang från sådant som inte är ok. Jag funderade vidare och då dök den upp. En händelse för några år sedan.

Jag är idrottare. Löpare. Som idrottare är man av förklarliga skäl lättklädd allt som oftast. Ett brev. Handskrivet. Läsandes det fick jag veta hur jag brukade vara klädd på mina rundor. Vad som skulle hända om jag träffade på honom i skogen när ingen såg. Ja det var en han för brevskrivaren lät mig veta att han på nära håll brukade iaktta mig under löpartävlingar i regionen och hur han då tog på sig själv. En mycket obehaglig situation. Jag lämnade brevet till polisen. Jag kan inte påstå att denna och övriga händelser har påverkat mitt liv eller gjort att jag dragit mig för att träna utomhus. Men att många tjejer är rädda för att göra just detta vid vissa tidpunkter på dygnet eller platser såsom motionsspåret gör mig förbannad. Att tjejer, jag och andra, måste ta skit. För att det inte finns något ”bra” sätt att säga ifrån på eller att man inte vågar av olika anledningar. Det gör mig arg på riktigt. Det ska inte ens behövas någon strategi för detta. Anledningen till att behöva kontra dessa kommentarer och handgripliga trakasserier ska inte behövas. Jag är glad att de flesta killar jag träffar och träffat på i mitt liv är och har varit schyssta. Det försöker jag också vara. Mot alla. Det är faktiskt inte så himla svårt, och som man bemöter blir man själv bemött.

När jag skriver denna text dyker ytterligare ett minne upp. Det handlar om hur snabbt en fin vänskapsrelation kan smulas sönder. Vi var ett gäng som skulle ut på en runda. Utomlands. Fantastiskt väder. Ny omgivning. Min vän hade visat oss till ett ställe där vi kunde springa runt en liten sjö. Alla var redo. Skorna knutna. Då får jag en klapp på rumpan av vännen. Säkert menat som en vänskaplig ha-det-fint-på-turen-gest. Jag stelnade till. Frös i steget. Vad hände. Skulle jag säga något. Han hade ju hjälpt oss så mycket under resan. Visat sina omgivningar. Tagit med oss till ställen vi inte skulle ha hittat själva. Jag sa inget. Men allt var förstört. Relationen blev aldrig vad den hade varit. Jag tog avstånd. Han har säkert ingen aning om varför. Undrade och undrar var jag tog vägen. Vad fasen sa jag inget för. Så jäkla dumt. Han har säkert klappat fler tjejer i rumpan sedan dess. I tron om att det är ok. Vi hade kanske fortfarande haft kontakt. Kanske. Kanske inte. Men jag hade i alla fall kunnat sätta punkt för dessa funderingar som faktiskt skaver än idag.

Men det är inte bara killar som trakasserar. Var det så att den kvinnliga gympaläraren tog tillfället i akt att hjälpa killarna i de romerska ringarna med extra mycket kroppskontakt. Klasskompisarna sa det. Jag vet inte. Jag är tjej. Men det är ett faktum att en kvinnlig kollega tillika facklig representant antydde att man kunde undra vem jag hade legat med för att inneha en gymnasielärartjänst med min ämneskombination. Under en anställningsintervju där jag satt som ämnesansvarig i jakt på en ny kollega. Det är faktiskt sant. Jag tog det vidare till högre ort. Det hände absolut ingenting. Vilket är helt sjukt.

#metoo. Jag med. Vafasen. Jag hade ju inte blivit utsatt för något. Eller hur. Jag blir orolig att jag själv har utsatt någon för något. Hoppas inte det. Tankarna snurrar. Kommer på att Jag har det. Sagt saker som inte är korrekta. Undrar i vilken jord det föll. Måste ge mig ut och springa. Då tänker jag som bäst.  Solen skiner. En ljuvlig dag denna indiansommar. Tänker toppa passet med lite backintervaller i slutet. Få ur mig lite ilska. Kom igen. Kan alla lova att vara snälla. Vi lovar att respektera varandra från och med nu. Tack.

Jag är stark. Jag är bra. Jag är tjej. Jag lever mina drömmar. Men jag är inte perfekt. Fast hoppas kunna inspirera andra att göra sin grej. Grejen som de själva mår bra av. Hos taskiga och oschyssta människor ligger problemet mycket hos dem själva. Handlar ofta om avundsjuka eller att de inte får egen bekräftelse. Hitta något bra att lägga energin på istället för att förstöra för andra. Foto: Peter Holgersson

 

 Dela på Facebook