Mina fem bästa från 2016 – och hur klarade jag det?

Löparglädje  

Ja, faktiskt. Hur klarade jag det? Att mot alla knä-odds kaxigt anmäla mig till mitt första maraton den 26 september; ett bergsmaraton dessutom – på Fuerteventura. Att våga tro på mig i detta. Att när loppet ställs in utan förvarning i augusti kunna ladda om och hitta ett nytt bergsmaraton. Att parallellt vara cool i att jag hade tydlig men samtidigt diffus värk i en fot under juni, juli och augusti, vilket gjorde att jag inte alls kunde löpträna. Att ändå genomföra alla maratonmeter den 19 november i ett bergsmaraton på Lanzarote med glada knän och fötter.

När jag nu titt som tätt får frågan om nästa mål tittar jag oförstående på personerna som undrar. Jag är inte klar med att jag fixade mitt 2016-mål; jag är fortfarande kvar i allt under 2016.

Jag är inte klar med den analysen, som sagt, men jag är klar med mina fem bästa löparminnen från 2016. Och de får symbolisera en del av vad jag upplevt och hur min träning sett ut. Och de visar väl också att det går, det går, det GÅR.

På 5:e plats. Den 7 oktober. Att välgörenhetsspringa med min hund.

_20161007_063051På Gärdet i Stockholm. Ca klockan 06.15 och jag och Chilli har just sprungit 2 km för Världens Barn. En mörk och kall höstmorgon; och alldeles för tidigt att ta sig genom stan i buss tyckte hon. Och all den tid det tog för att ”bara” springa 2 km kan den tidseffektive människan nog också ha tankar kring. Men känslan av att göra något bra av en vardagsrutin; vi springer ju ändå varje morgon. Den känslan var fin och därför är denna korta löparrunda i mörkret och kylan med min hund och för världens barn en av mina bästa löparminnen från 2016.

 

På 4:e plats. Den 23 oktober. Att springa 18 km i spöregn  en söndagsmorgon med mina klubbkompisar.

img_20161023_085954

När det du har som mål – eller glädje eller motivation eller kalla det vad du vill – försvinner på en dag gäller det att ha ett skyddsnät. Det gäller för mycket i livet. För detta inläggs skull handlar det om att det maraton som skulle äga rum den 26 september och som var mitt mål och min drivkraft under 2016 ställdes in utan förvarning i mitten av augusti. Och det handlar då om det stöd jag fick från alla möjliga håll i att på ett konstruktivt sätt försöka blicka framåt. Och det stödet var något alldeles extra. Mina klubbkompisar i Norra Stockholm Endurance fanns bland annat verkligen där då. Och när jag med deras och andras hjälp lyckats hitta ett nytt mål, ett nytt bergsmaraton, efter en veckas chipsätande och apatiskt tillstånd, ja då fanns där ingen hejd i hur mycket ytterligare stöd jag fick. Som denna vidrigt regniga söndagsmorgon den 23 oktober när klubben skapat ett evenemang långlöpning på drygt 18 km för att ”Marie måste drillas inför Haría Extreme” – det är ett riktigt fint löparminne.

På 3:e plats. Den 10 september. Att i all hemlighet spontananmäla mig till Stockholm Halvmarathon och fixa det med glad kropp på 2.02.39.

img_20160910_214133

Självförtroendet i löpning efter ofrivillig vila under halva juni, hela juli, hela augusti? Ja, det kan ju vem som helst förstå att det inte var så stort. Och tron på mig själv att kunna fixa ett bergsmaraton i november? Klart den vacklade också. Så fick jag ett infall; jag anmälde mig tre dagar innan start till Stockholm halvmaraton. Jag som inte springer asfalt för mina knän och jag som hade haft ont i foten under tre månader. Idioti eller smart? Jag bestämde mig för att lämna omvärldens tyckande vid sidan av och anmäla mig i hemlighet. Fyra personer fick veta, på grund av säkerhet om något skulle hända. Och så gjorde jag ett eget avtal med mig själv. OM det gjorde ont någon minsta pytte-sekund skulle jag bryta och ta mig en riktig funderare på om det här i november verkligen var något för mig. OM jag fixade utan värk och med glad kropp; ja då hade jag trycktestat mig själv och skulle växa och få energi och en känsla av ”nu dj-vlar”.  Så blev det OM nummer två. Jag fixade med glad kropp! Jag var nog lyckligast på Slottsbacken efteråt. Bästa valet jag kunde gjort att starta i just denna asfaltshalvmara i min älskade stad i all hemlighet. Den där medaljen gav mig så mycket energi under resten av min löparhöst. Fantastisk dag och utefter förutsättningarna en fantastisk prestation av mig, faktiskt.

På 2:a plats. Den 16 november. Att genrepsspringa 5 km i mina Playitas-berg med pappa på hans födelsedag.

_20161218_145105

Pappa och min storebror var de som introducerade mig till löpning när jag var liten. De sprang terrängspåret i Grimsta och jag harvade på och kom alltid sist och efter. Att under 2016 ha utvecklats så mycket i  just löpningen och verkligen ha hittat ”min grej” med den och att på ett sätt kunna knyta ihop allt med denna härliga löptur inför min bergsmara; det är ett av mina bästa löparminnen 2016. Solen stekte, pappa var imponerande stark och jag själv flöt fram i total harmoni. Kroppen älskade verkligen varje steg och ville så mycket mer än bara de 5 km jag erbjöd. En sådan kick inför mitt stundande maraton och en sådan fin stund med pappa i de vulkanberg jag älskar så.

På 1:a plats. Surprise! Den 19 november. Att genomföra mitt första maraton, ett bergsmaraton. Och inte bara att jag gjorde det; jag gjorde det hel och utan värk också – och avslutade det med en stark spurt.

_20161218_131527

Helt ofattbart vilken känsla hos den där tjejen just då. Två minuter efter målgång och så lycklig! Jag är exakt sådär pigg som det ser ut. Jag hade där att göra, nybörjaren och amatören från ”Suecia” som inte förstod vad de sa eller hade några löparvänner i banan. I den här glädjen efter loppet var det direkt ordet tack som kom till mig. Till alla personer – privat som professionellt – som byggt mig under året och trott på mig och ”sett” mig. Utan dem hade jag aldrig kunnat göra det jag gjorde på det grymma sätt jag gjorde det på. Och nu pratar vi inte placeringar eller tider. Nu pratar vi om att i  6.37.37 hålla igång kroppen på ett nära på extremt sätt och mot många odds fixa det utan besvär varken under eller efter. För en person, glöm inte det, som aldrig tränat löpning, inte tränar för någon löparklubb, har ett kontorsjobb och lever ett vanlig liv. Det går, med andra ord! Och min största styrka i detta,tror jag, är att jag alltid lyssnar på kroppen, aldrig pressar om det gör ont och alltid finner en glädje eller en mening med träningen. Jag kommer aldrig bli någon elitlöpare med den inställningen, det är jag fullt medveten om, men jag kommer alltid ha kul i min träning. Och jag kommer säkert lyckas med nästa mål också. För det är klart att jag kommer sätta upp ett sådant; när jag är färdig med att smälta det här och att jag gjorde det! Min septemberdröm blev min novemberdröm och medaljen från Haría Extreme Maratón är den vackraste medalj jag äger. Och vetskapen om att jag dessutom samlade in nästan 12.000 kronor till Cancerfonden genom att ”bara springa”; det gör också detta löparminne extra starkt.

Tack igen! Och God Jul. Vi hörs på nytt inför 2017 med nya mål och ny löparglädje!

//Marie

_20161119_225254-1-kopia

 Dela på Facebook