Mission Impossible, eller?

BG  

Lämnade Sverige den 28 oktober hade hyrt en lägenhet i Valencia under 29 dagar. Ambitionen – skapa nästa utgåva av Spring och göra sub 3 timmar på Valencia Marathon efter 3 veckor. Ärligt, Spring skulle jag fixa, hade producerat en del artiklar redan innan avresa, men sub 3 timmar? Nja…

Bakgrunden är snart 2 år med dåliga baksidor men hittade en egendomlig gubbe som jag besökte 3 gånger under oktober, hans behandling gick ut på att slå mig hårt på höfterna och olika triggerpunkter, får du igång cirkulationen kommer kroppen läka sig själv, visst… hade börjat ge upp.. Men redan efter en behandling märkte jag skillnad, efter två stor skillnad, efter tre sa han – nu behöver du inte komma mer…. Successivt har jag märkt skillnad, så jäkla otroligt. Nu börjar jag tro på att nästa år som nybörjare i M55 kan bli en kul upplevelse. Visst märker jag att farten som jag hade för två år sedan är borta med vinden, men jag slutar inte tro att den ska komma tillbaka för det.

Bakgrund 2 – De senaste 12 månaderna har jag 10 pass över 20km: 1x21km, 5x22km,  1x24km, 1x25km sedan Berlin halvmarathon på 1:23,58 och Lidingöloppet på 2:07,58. Inte mycket att hänga julgranen om man ska springa en mara. Men jag hade en plan….

Dagen innan avresan körde jag 27km – hade laddat hela veckan med korta pass och la all min energi på det passet, 5:25 tempo. Nöjd, 4:15 tempo ska fungera… Jag åker ner till Valencia med planen att köra stenhårt i 15 dagar och sedan ta det lugnare sista veckan, en kort period men det ska kunna gå att få till en superkompensation.

Startar offensivt på söndagen, 2 pass och 25km.

Första veckan sedan 10 pass och 153km. Kände mig sliten första 3-4 dagarna, men sedan var det lugnt. Hade planerat tre nyckelpass första veckan, ett distanspass på 2,5 timme, ett tröskelpass på 5km i 4:15 tempo och ett 5km pass 90/30. Distansen gick bra, 5:38 tempo, tröskeln i 4:21 tempo, mmm och fartpasset var en katastrof. Jaja, två veckor kvar…

Vecka 2 var det 10 pass igen, landade på 145km. Planerade in tre nyckelpass igen, distans på 180 minuter, blev 170 minuter i 5:28, väldigt nöjd. En tröskel på 6km i 4:15 tempo, blev 4km i 4:38 tempo, jävlar vad det tog på självförtroendet. Klarar 4km i 4:38 och tror att jag ska fixa 42km i 4:15 tempo, lycka till… Men ett pass som jag kör då och då, 3000m uppdelat, plan 10:00 blev 9.59.

Första 15 dagarna var planen 300km, det blev 323. Nu är det dags att tagga ner och se hur kroppen reagerar.

Måndag hade planerat 10km 180/60, men kraftiga vindar gjorde att jag körde distans, 17km i 5:14 tempo, yes… nu jäklar… Tisdagen 4km tröskel i 4min/km, blev 3:56 tempo, nu är gubben på gång… Torsdagen sista nyckelpasset, 800m på 3 minuter, 200 på 1 minut, ambition 20 minuter på 5km, landar på 19:50. Ståpäls! Fredag och lördag lugnt, iofs blev lördagen lite tuffare än planerat då adept Josef kom ner och vi körde tillsammans, sista 90s i 3:25 tempo, kändes kontrollerat…

Träningsdagboken mot sub 3 timmar

Raceday!

Natten blev inte så bra, mycket tankar… Planen var 14km per timme, men skulle det kännas bra – skit i klockan, utnyttja eventuellt flow och njut så länge det går, sista timmen blir ett helvete vad du än gör :)

Starskottet går, jag skyndar långsamt… 4:20 första km, det är trångt – blir mycket löpning åt sidorna för att passera löpare, känns otroligt behagligt. Passerar 5km på 20:58 och känner det är flow – vi chansar :) Kommer i kapp 3:00 farthållaren vid 6,5km, tanke – ligga här eller nyttja mitt fow… vi kör! Nästa 5km på 20:04, milen på 41:02, galet – jag som hade 4:38 på en 4km tröskel för en vecka sedan… Nästa 5km 20:00, ups, 15km på 61.02, galet.. nästa 5km på 20.02, jaja… vi kör så länge det håller. Passerar halvmaran på 1:25,30, en tid som jag inte trodde jag skulle klara på en halvmara… Vid 23km hugger det till lite i låret, tappar lite flow, hamnar på 4:05 tempo men fortsatt är det avspänt och skönt… Missar 25km, får jobba mer och mer för att hålla steget, mitt flow är borta…. Passerar 30km på 2:02. Sjukt nöjd, 5:30 under planen, detta kommer gå… Men vid 33km är inte tankarna de samma, nu är det tufft. Tappar känslan i benen, ser att det är 4:30 tempo flera gånger men har minnesluckor och vet egentligen inte vad som händer. Det är ett sjukt oväsen på publiken, mår illa av ljudet och det känns som jag inte lyfter på benen alls. Vid 38km tappar jag känslan i resten av kroppen, armarna domnar bort, är helt yr – känns som om jag står stilla. Räknar på klockan och inser att jag kan ligga på 5min/km men ändå klara det… men ser också att ibland står det 5 någonting på tempot… Nu är jag trött, galet trött… Vill egentligen bara lägga mig ner och få läkarhjälp… men tuggar på och plötsligt närmar jag mig målet och ser att jag kommer fixa det… 2:57 säger klockan när jag har 42,2km, men jag har en bit kvar – har ju sprungit lite sick sack. Men 2.58,26… shit vad bra! 15 dagar fokus och jag fixade det, det fanns egentligen inte ens i min fantasi att det skulle gå…

Staplar efter mållinjen och flera funktionärer undrar om jag behöver hjälp – allt bara snurrar… träffar Josefs bror, frågar – hur gick det för honom, 2:42,36 shit! Planen var sub 2:43 han fixar det! Kungen… Får även rapport från en adept i Örebro, hon skulle göra 3:14,59, landar på 3:10,21… Otroligt kul! Sedan Mikaela Larsson, wow!!!!!

Vi ligger i solen vid målområdet under 2 timmar, njuter och är jäkligt nöjda med dagen. Valencia marathon är nästa overkligt bra, perfekt väder. Dessutom, tror vi betalar ca 600:-, får en goodiebag innan som väger typ 5kg, fullproppad med produkter + en snygg t-shirt. Efter loppet får man en medalj som väger 0,3kg och en ny goodiebag. Generöst och otroligt prisvärt. Verkligen värt en resa. Vi promenerar tillbaka till lägenheten, ca 3km och nu är jag klart starkare än Josef, haha…

Nöjda i solen…

Mackan bär Josefs prylar, jag får stanna och vänta hela tiden, klen kung :)

 Dela på Facebook