Mission: Unaccomplished!

Nyheter  

Med armarna utsträckta likt vingar seglade jag ner för Queensboro bridge mot Manhattanhalvön.

På bron var det ensamt och motigt i vinande motvind men där på andra sidan möttes jag av trippla åskådarled. Det var hundratals människor som ljublade. När jag log tillbaka, vinkade och med andra handen signalerade med kupad hand bakom örat växte ljublet till öronbedövande nivå. Jag blev dirigenten som förde en enorm symfoniorkester och nu spelade vi enbart i crescendo och Forte Fortissimo! New York maraton. Vilken grej.image

 

2:32.35. Mission: Unaccomplished!

Jag uppnådde inte mitt mål att komma under två och en halv timme. Sista milen var verkligen plågsam och tiden rann iväg alltför fort. Konstigt, för just då kändes varje minut som en oändlighet. Låren och fötterna värkte och min fart svajade upp och ner. Mest ner. Negativa tankar trängde sig på: ”Var är den där draghjälpen när man behöver den!? Över 50.000 deltagare och här kutar man likfan helt mol allena!”
Publiken noterade min desperation: ”Come on, man! You can do it! All the way! Pick It up!” Jag försökte suga in hejaropen, ta sikte på ryggar långt fram och fokusera på att plocka ytterligare några placeringar. En oändlighet senare, drygt två minuter efter planen, stapplade jag över mållinjen i Central park.
Den kuperade banan och min offensiva öppning tog ut sin rätt. What goes up must come down. Oftast är det så.
MEN jag blev 34:a i världens största marathon, 10:e europe, snabbast skandinav, slog nytt PR och fick mitt livs största löparupplevelse. Självklart är jag nöjd!

Tack alla som hejat och gratulerat! Snart ska jag på nytt ge mig på den här besten till utmaning. Marathon. Sub-2:30. Jag kommer att göra det! En annan dag. För nu kan jag knappt gå.

Nu Springer Vi! /Orre

 

 Dela på Facebook