Myrsteg

Andreas Almgren  

Hallå hallå!

Det har gått ca två veckor sen jag skrev senast. Då var jag nere i botten men nu, MEN NU… är jag strax över botten. Båtbenet är ett ben som tar väldigt lång tid att läka (ett antal månader) och därför får man glädja sig åt alla små framsteg man tar. Just nu tar jag fortfarande inga fysiska steg utan måste fortfarande förlita mig på de %£&*#$¤ kryckorna, men inte länge till. Nu är det nämligen inte speciellt många dagar kvar innan jag kan köra ner dem i en köttkvarn, kasta ner resterna i en bilpress, smälta klumpen, smida en ring, åka till Mordor och kasta ner dem i ”Mount Doom” . Jag har nämligen inte tänkt att jag ska behöva använda dem igen.

För några dagar sedan kunde jag bocka av den första perioden av min väg tillbaka. Jag fick nämligen ta av mig mitt gips i tisdags, på dagen två veckor efter min operation. Nu hoppar jag istället runt på kryckor med en fotortos som läkarna kallade för ”walking boot”. Och ja, jag ser ironin i att jag fortfarande inte får gå. Den ska jag ha på mig i fyra veckor, men efter en vecka skulle jag så smått få börja belasta foten med gång igen. Jag är alltså bokstavligt talat snart på gång. Jag är så rolig. Man kan undra varför gipset togs av nu när jag ändå inte får börja belasta foten förrän om ytterligare en vecka. Jo, de ville nämligen kolla att stygnen inte hade blivit infekterade och de tyckte att ortosen var tillräckligt bra. Jag klagar inte. Nu får jag nämligen ta av mig den när jag ligger still. Känslan när gipset rök och jag fick klia mig går inte att beskriva. Eller jo, det gör det. Det var skönt. Men ni förstår grejen. Man kan tycka att två veckor med gips inte ska vara så farligt, men vissa dagar kändes det som om hela Sollentunas myrpopulation hade sitt årsmöte därinne.Jag behöll dock alltid lugnet och var aldrig påväg att göra något överilat.

Okej, så vad har jag kunnat göra de senaste veckorna nu när jag inte ens har kunnat gå? Jag trodde redan innan skadan att jag var en mästare på att ligga i soffan och döda tid, men jag har ytterligare förfinat den konsten. Netflix har varit min bästa vän under dagarna. Sen är det väl ett litet ljus i mörkret att operationen skedde i samband med fotbolls-EM, för det har räddat många kvällar. Dock är det ju väldigt synd att det är slutspel nu med max en match om dagen. Jag gillade melodin med match kl 15.00, 18.00 och 21.00 men det är ju dumt att klaga. Det gör jag ju ändå hela tiden.

Träningsmässigt har jag helt enkelt fått göra det som har varit möjligt. Till en början skulle jag undvika träningsformer som gav mycket svett eftersom det ökade risken för infektioner. Jag fick därför helt enkelt ägna mig åt styrketräning. Bålstyrka har varit prio nummer ett, men har även unnat mig lite överkroppsstyrka. När tävlingssäsongen gick ut genom dörren fick beachsäsongen kliva in istället. När jag får börja med min riktiga alternativträning har jag många månader på mig att konditionsträna bort dessa överflödiga muskler. Nu har ju såret från operationen läkt så jag kan börja svettas igen. Eftersom jag fortfarande inte får belasta foten har jag fått ägna mig en del åt armcykling. Jag kan lugnt säga att jag inte är skapt för denna träningsform, men det är bättre än inget.

Avslutningsvis vill jag nämna två saker:

1. Sjukt kul att det går så bra för svensk 1500m-löpning just nu. Jag var på Sollentuna GP och 1500-loppet där gav mig gåshud i flera minuter. Grattis Johan Rogestedt, Jonas Leanderson och alla andra svenskar som sprang grymt där. Årsbästalistan ser bättre ut än någonsin, men jag tror att många har sina bästa lopp kvar att springa den här säsongen.

2. Vänner, familj och fans har betytt otroligt mycket för mig under de senaste veckorna. Jag har utan konkurrens haft den värsta perioden i mitt liv men det värmer mitt hjärta något enormt att det finns så många som bryr sig om mig därute. Tack så jättemycket! Verkligen. Det hjälper mycket på min väg tillbaka, för tillbaka och framåt ska jag!

Ha det bra!

 Dela på Facebook