När löpglädjen finns kan allt hända!

Johanna  

Vinterkvällen är vacker som få och det gnistrar och glimmar så.

Jag känner hur jag vill få låta den fuktiga och kalla luften fylla mina lungor och låta mig bli ett med naturen, mörkret, natten och se röken komma ut från min mun för att det är iskristaller i luften och månens sken är vacker igen så som jag alltid tyckte att den varit när jag är där jag ska vara!

Suget efter att få springa med pannlampan efter de vita stigarna har jag inte känt sedan 2015 då jag kom hem från New York maraton med ett personbästa och fick en formtopp i dec 2015 som höll i sig nästan till mitt pers i Sevilla som jag har från 2016 i februari. Då var jag verkligen i fas och allting stämde och löpningen var rolig, nyfiken och lekande lätt för det mesta.  Ibland måste vi få längta!

 

Idag har min kropp och mitt psyke har en stor lust att springa och jag ska förvalta den lusten väl. Jag har gjort precis rätt för att stå här jag står idag. Måste göra allt för att få behålla den är känslan i 2,5 veckor till.

 

Löplusten är absolut viktigast för att utvecklas och för att motivera sig att träna. Har du inte löplusten kommer inte resultaten.  Det är vad jag tror.

 Fokus: Hur negativt och tufft livet än kan verka så finns det alltid positiva saker, det gäller bara att hitta dessa saker. Se dig omkring och fokusera på det som fungerar bra och gör dig glad och låt dina tankar kretsa kring det. Kan du absolut inte hitta något positivt att fokusera på så gör en medmänniska glad eller gör dig själv glad och var tacksam för att du har den förmågan.

 

När jag kom tillbaka från Kina hade jag absolut noll lust att överhuvudtaget springa ett nytt maraton. Säsongen var över för min del kände jag och jag var tacksam över vad jag fått uppleva denna höst. Samtidigt var jag motiverad att få fortsätta men jag var trött mentalt och urlakad,  efter tre långa lopp  i form av Ultravasan 45, Lidingöloppet och Fuxian Lake Highland ultramaraton 50 k alla från 20 augusti till 30 september.  Jag besegrade mina demoner, återhämtade mig (tacksam över min snabba återhämtning) och kom tillbaka med ett leende som sedan växt allt eftersom.

Jag lät kroppen träna vad den ville efteråt och om den inte ville träna så lät jag den vila istället,   för jag hade inte alls någon riktig lust att springa.  Varför göra det då?

Jag minns att jag var på spinning 1 gång veckan efter . Helgen efter sprang jag inget långpass utan det kom två veckor efteråt och det var då som jag började känna att jag kom tillbaka. För varje vecka. Glädjen bara exploderade och den här motivationen över att springa känns nu väldigt rolig.  Plötsligt en dag var det lätt igen och jag var tvungen att fråga mig själv om jag drömde eller om det var på riktigt. För mig är det över 1 år sedan jag känt den lättheten på träning så givetvis är det för mig fantastiskt.

 

Jag känner mig i väldigt bra löpform nu och kroppen svarar på träningen.  Hur vet man om man är i bra löpform? Jo men för det första känner man att det är kul att träna. Man har ideer för hur och vad man ska träna för att det ska bli så bra som möjligt.  Viljan att planera finns, viljan att lada och ibland känner jag en pirrig känsla innan passen jag ska göra som en längtan. Man väljer bort vissa pass för sitt mål och tror på sin plan och väljr man och när och OM man ska lyssna på andra och då väljer man på vem och vilka.  Vidare är  träningen är inte bara slentrian utan faktiskt något fint som man vill ska bli en fin stund på dagen. Så är det för mig.

 

Jag känner att jag alltid har lite mer att ge när jag slutar  träna samtidigt som jag vet att jag har gett nog när jag tittar på resultatet. Senaste två veckornas mängd har legat på 12 mil och det har ändå varit en intensitet på mina hårdare pass som gjort att jag inte känt mig sliten när det varit dags att köra igen. Inga maxintervaller utan med Polar M400 och pulsbälte på har jag hållit mig runt 145 till 150 i puls och inte velat slita onödigt  utan bara behålla en lätthet i steget samtidigt som jag givetvis fått anstränga mig .

 

 

Det som är fantastiskt är , att det går att vända om och få medvind,  när man tror att man aldrig ska komma fram för att det sliter, river, piskar och drar i en. Det går att komma framåt när det känns som om man kört fast och det går att hitta den rätta vägen när man minst anar det. Mina två senaste intervallpass har jag tjoat på bandet för att jag är så lycklig  och hög över hur lätt det känns fast jag ligger i en hög fart. Min armpendling är som den ska vara igen och låsningen i min rygg är inte påtaglig längre.  Jag är fullt fokuserad mot att jag ska löpa med glädje och kraft både inre och yttre den 19 november och den största segern för mig är känslan. Visst vågar jag hoppas på pb  (personbästa) som det känns nu men hur som helst blir det pb eftersom det är första gången för mig på den banan  .

 

Sjukgymnast Anna tog bort  låsningen i ryggen  för 3 veckor sedan och efteråt var det som om jag blev pånyttfödd.  Oj vad detta måste ha besvärat dig sade hon. Om det har?

Men eftersom att benen är mitt instrument har jag inte valt att fokusera på ryggen lika mycket utan trott att min dåliga armpendling och stela nacke har berott på stress, för lite sömn och oro runt min hud som varit sjuk Nu har jag inte varit till henne på 2 veckor så därför bokade jag idrottsmassage igår och tog bort lite spänningar i min axel och min Tescor Fascia (muskel på höften som kan bli spänd ibland)  och idag gick bandintervallerna bättre än de gjort på över 6 månader och min skakade skuldra börjar också med rätt hjälp bli normal igen och då kommer jag ju in på det rätta spåret som jag tappat i det skedet av livet när A blev Ö.

 

Idag körde jag uppvärmning 2 km i 5 fart till 4.50 fart och sedan 400-500 m i 3.50 till 3.42 fart tills jag var framme på 10 km då jag joggade ner 3 km. Efter varje etapp med snabb löpning i 3.45 min per km så pausade jag och hade vila i 30 sekunder innan jag startade om och passerade på detta vis milen på 38 minuter utan att egentlige  känna mig trött. De kortare pauserna tog ner pulsen till ca 118 och jag hann egentligen aldrig pressa upp den förrän på de sista intervallerna vilket också är positivt.  I början låg jag i 3.45 fart men pulsen var 135. Kan inte minnas när jag kunnat köra ett sådant här pass och kunde tänka, titta på tv och också hålla koll på  Dan, en gammal bekant som kom och sprang på bandet bredvid mig. När passet var slut var jag inte sliten, mest nöjd och hade lätt kunnat och velat pressa mig mer men jag valde att stanna här idag för att jag vet att jag precis kört 15 km med 10 km i 3.45 fart och i morgon väntar lugn lättdistans på stigar i skogen med Anna som kommer och hälsar på. Det är min teori.

Hur gör då jag för att hålla fast vid detta för hur vet jag ens att jag kommer göra det? Det återstår 2,5 veckor till Valencia och det är inte nu jag ska vara i toppform.

-Jag försöker välja de dagar vädret är bättre för utelöpning  så jag kan njuta av det vackra, dofter, färger, underlag och sällskap. Har löpt en del med Niklas och det är perfekt att springa med han på de lugnare passen och långpassen för han drar inte upp tempot utan låter mig bestämma. och sedan försöker jag  pricka in det sämre vädret för bandlöpning . Förutom detta pass har jag mest matat på i halvmarafart , (fart jag har på en tävling i 21 km)  för att hitta flowet i marafarten som ofta innebär att man tappar sin halvmarafart sista km)  .Jag hoppas innerligt att jag lyckas behålla denna känslan till Valencia maraton som går om 2,5 veckor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Glöm inte gilla mig på Facebook  för att få tips om hur jag lägger upp min träning, vägledning, motivation och pepp i med och motgång.  Glöm heller inte  att följa på Instagram under Johanna-Vinden mot kinden.

 

Adios

info@vindenmotkinden.com

 

www.vindenmotkinden.com

 

 Dela på Facebook