Ner i Fraggelberget

Frida Södermark  

Varför inte ställa till med ett riktigt löparäventyr sådär en tidig söndag i september. Sagt oh gjort. Dessutom under Östgötadagarna.  En bra dag för att utforska närmiljön bland pärlor på landsbygden. Åkte mot Finspång och vidare bortåt. Genom byar och skog. Mest skog. Idyllen Godegård var en highlight längs sträckan. Där förvärvade och utvidgade Louis de Geer ett redan befintligt järnbruk i mitten av 1600-talet. Han som även gjort mycket för Norrköping och vars staty numera är utgångspunkt för mitt event – Den stora juljoggen. Att så skulle bli fallet visste han inte när han kom till Finspång för fyra hundra år sedan. Herrgården och omkringliggande små hus var en fröjd att passera. Men vi skulle till Zinkgruvan. Dit var det långt. Så långt att vi inte var i Östergötland längre utan i Örebro län.

Till Zinkgruvan åker man inte utan anledning. Men en sådan hade vi. Den pågående gruvdriften firade 160 år och det skulle vi fira genom att springa ned i underjorden. I samband med nummerlappsutdelningen fick man kvittera ut en hjälm. Likt dozers joggade folk runt och värmde upp. För ni kommer väl ihåg. Dozers var små ingenjörer som byggde byggnadsställningar som Fragglarna åt upp nere i Fraggelberget. Hjälmen var bekväm och snart gick starten. Mest meriterad var tydligen jag enligt speakern men en annan tjej satte iväg i en rasande fart längs den lilla sjön och in på industriområdet. En snabb första kilometer men jag tog inte in på henne. På hennes tröja hann jag se att det stod Atlas Copco. Jobbar inte de med gruvor hann jag tänka. Hon hade nog varit nere i en gruva förr. Ett stycke innan två kilometer hade passerats gick bansträckningen ned i mynningen.

Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå. Läs: springer.

Ner i en tunnel. Det fanns lysen på väggarna men ögonen behövde ändå vänja sig. Vi sprang brant nedför längs en enfilig grusväg. Det var fuktigt. Skum belysning. Nedför är min superkraft men jag var lite rädd för att halka på gruset som på vissa ställen blivit till lera. Två löpare passerade. Fyra. Attans. Uppför är jag inte bäst. Skärpte mig och hämtade in en placering. Jag trodde det skulle vara lite platt nere i gruvan. Men det var det inte. Dryga 3 km rakt nedåt i tunneln. Mysigt och lite läskigt på samma gång.

Upp ur gruvan kom killarna. De hade startat 15 minuter innan oss. En del gick men de flesta sprang. En del gruvarbetare stod längs banan. Ingen hejade. Det var helt tyst där nere förutom steg och andetag från de andra löparna.

Sedan var det uppför. Bokstavligen. 15% lutning. Så brant att det om det hade inträffat utomhus skulle ha varit skyltat därefter. Mitt mål var att springa hela vägen. Det gjorde jag om än med myrsteg. Efter någon kilometer hörde jag ekot av andra tjejers röster där nere som hade passerat och nu också skulle vända. Upp. Upp. Upp. Precis när jag såg dagsljuset hämtade jag in en placering och visste att den skulle hålla. Utanför gruvor är jag stark. Kul att komma i mål som tvåa i det första gruvloppet. Sprang i mål påhejad av speakern som påtalade min härkomst från den anrika och fina klubben Tjalve. När Lina kom in i målområdet springandes för sin blogg World of Skandevall blev den också klassad som en anrik löparklubb. Intressant. Tyckte i synnerhet hon själv. Vi fick en sten från gruvan som pris. Såg ut som man kunde bryta loss lite mineraler ur den. Laddade om. Detta var inte dagens enda lopp.

Valde de små vägarna genom Finspångsskogen för att ta oss till Rejmyre. Det var delvis grus. Stannade till vid Regnaholms herrgård. En magnifik byggnad som tyvärr delvis förstördes i en brand detta år. I Rejmyre åt vi först lunch och inspekterade sedan glasbruksområdet. Det var förvånansvärt lite folk trots pådraget i Östergötland. Men det visade sig att själva hyttan inte var öppen. Intressant grepp en dag som denna. Kollade in museet med glas i olika storlekar och former. Tog några lotter. Vi vann inget. Fanns även några små butiker med tveksamt innehåll. I en av bodarna hade enligt uppgift en vävnad fått liv och gått på egna ben ut i världen. Tre vittnen hade skrivit under på detta. Men den lokalproducerade glassen var god och såldes till viss del ut till halva priset på grund av säsongsslut. Vi åkte vidare.

Nu regnade det rejält. Men inte hindrar något sådant ett pågående löparäventyr. Vårt mål var Krokek med dess Krokekslopp som gick av stapeln för fjärde gången. Ett lopp där alla intäkter går till Cancerfonden. En anledning om någon att vara med. Innan starten 5 km skulle barnen springa 2 km. Vi kunde lika gärna vara med och gav oss iväg tillsammans med alla regnkappsklädda barn. Det var kul att heja på och se kidsen, stärkta av våra hejarop, kuta ifrån sina föräldrar innan de gick in i väggen efter 100 meter. Men de kom snabbt igen och tog sig glatt in i mål och fick en chokladmedalj runt halsen.

Strax skulle vi kasta regnkapporna och ge oss ut i kampen mot cancer. Go girls.

Hoppade runt i vattenpölarna en stund till innan den något oklara starten av vårt lopp gick. Nu blev det lite mer tempo. Väldigt skönt springväder. Låg i ledning fram till två kilometer där jag i avsaknad av flaggvakt eller andra indikationer sprang fel. Detta blev jobbigt att hämta upp. Faktiskt omöjligt. Men vad spelade det egentligen för roll. Loppet var för en god sak. Vi springer runt i världen, Sverige och Krokek för att det är kul. Dessutom, vad är denna pärs i regn och lite felspring i förhållande till den mot cancer. Ingenting.

Vi hade haft en bra dag, i och utanför Östergötland. Många skratt. Mycket spring. Mycket äventyr. Men duschen efteråt. Den där varma, sköna. Den var en fin belöning i sig.

 Dela på Facebook