Ny bok av Dekius Lack!

Ove Haugen  

 

Man vet att det har varit dåligt med långpass på sistone när man tar fram vätskebältet och konstaterar att flaskorna har möglat på insidan. Det hände mig idag. Jag insåg att de användes senast på Stockholm Marathon; jag måste ha slängt dem in i förrådet då jag kom hem och var för trött för att ta hand om grejorna. Diska dem kan jag göra imorgon, tänkte jag troligen. Nu låg de där, med rester av nån sorts energidryck som bildat svartmögel och påminde mig om brustna ambitioner. Men nu ska det – för att låna ett ålderdomligt uttryck – bli ett annat ljud i skällan! Nu ska jag minsann börja räkna mil igen istället för kilometer!

Att inspirationen och lusten har kommit tillbaka kan jag tacka Lundaförfattaren Dekius Lack för. I hans roman ”Springa med vingar” (som jag har skrivit om i bloggen och på Göteborgs-Postens kultursida) springer fyra vänner från Lund till Aten för att delta i Athens Authentic Marathon. En av huvudpersonerna har en närmast zenbuddhistisk attityd till löpningen medan en annan drivs av ett kliniskt intresse för vad som händer i kroppen när den utsätts för stora fysiska påfrestningar. Laddningen dem emellan skapar en perfekt mix av löparfilosofi och fakta i berättelsens form.

För att säga det på ett annat sätt var alltså ”Springa med vingar” en injektion av ren löplust, och häromdagen plöjde jag – med lika stor behållning – de sista sidorna i uppföljaren, ”När natten kommer är vägarna mina”. Den här gången är målet Salzburg, och trots att berättarjaget Kristoffer springer ensam är vännerna från förra boken närvarande på olika sätt.

Mycket känns med andra ord igen, men samtidigt är ”När natten kommer…” allt annat än en trött upprepning. Det till synes bekanta, inom oss så väl som i omgivningen, är förstås i ständig förändring, och Lack vet mycket väl att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger. Att läsa boken känns snarare som att möta den där vännen med vilken du återupptar ett pågående existentiellt samtal som om ingen tid har förflutit. Det är ett samtal endast liemannen kan sätta punkt för. Om ens han.

Även i år har alltså Dekius Lack fixat den perfekta julklappen till löpare och deras närmast sörjande. Och jag, som redan har läst boken, kan ju önska mig ett nytt vätskebälte.

(Texten i det här blogginlägget har även publicerats i en
förkortad version på Göteborgs-Postens kultursida 25/11, 2017.)

 Dela på Facebook