Nytt år och förra årets sämsta pass

Elmar Engholm  

Nytt år. Inte mycket har förändrats, förutom att man kommer sitta fram till ungefär april och fortfarande skriva 2015 på diverse arbeten, underskrifter och prov. Vi gillar att låtsas som att vi ska förändras oss efter att klockan slår midnatt den 31 december varje år. De flesta brukar påbörja den förändringen med en ordentlig brakfylla, sen blir det inte mer med det. Nej, så nyårslöften skippar vi. Jag hade kanske kunnat lova att blogga mer, men det skulle ändå skita sig tillslut. Bättre att skriva när man känner för det och när man har något att säga. Finns inget som är så tråkigt att läsa som bloggar som tvångsuppdateras varje dag. ”Idag har jag käkat frukost, varit i skolan, sen hann jag med att shoppa lite innan jag skulle träffa finis bla bla bla”

Jag är inte heller superförtjust i att läsa om/skriva om träningspass. Speciellt inte sådana här inlägg som bara radar upp pass och tider utan intelligent reflektion. Jag personligen skiter fullständigt i om du har gjort 3:13 på den 5:e tusingen i ditt pass. Jag skiter också i om du gör 2:25 på samma intervall. Det viktiga är ju vad man försöker få ut av det och i vilket sammanhang det sker. Jag kan springa tusingar på 2:50 utan att det är mer relevant än när jag springer de på 3:00 beroende på vart jag ligger i säsongen. Sen känner man väl också till de som kan sitta och tjata om olika fantastiska pass som de kört, men presterar aldrig därefter:

”Fan jag drog en mils tröskel på 31 min!”

”Men hur gick loppet?”

”Nej, förfan, det gick åt helvete, men vilket jävla pass va!? Det kommer se bra ut i träningsdagboken!”

Nej, hellre leverera bra resultat på tävling än att sitta och gotta sig åt massa pass man kört. I den andan tänkte jag också fortsätta genom att presentera, inte det bästa, men det sämsta passet under 2015!

Det sämsta passet under 2015 genomleds den första tisdagen i oktober. Bara några dagar efter att ha gjort ett riktigt starkt terränglopp över 8 km skulle det springas ”mile-repeats”. 6 st var målet. Första två sprangs på väg, och resten på bana. Första två flöt på bra tillsammans med mina lagkamrater. På den tredje intervallen började jag ana oråd då min brittiske träningskamrat, som lider av kroniskt dålig form mellan september och april, andades lättare än vad jag gjorde. När jag började imitera en trött Paula Radcliffe på den fjärde intervallen rang alla varningsklockor. På den femte intervallen blev jag passerad av en av våra ”förstaårare” och fick rapporterar om tjejintervaller som tydligen gick betydligt snabbare än mitt tragiska försök till banlöpning. Med andnöd och ett lätt tryck över bröstet var det bara att ta sig hem och slicka såren (vilket i det här fallet betyder att äta Cherioos-flingor och planera hur man bäst skjuter på läxorna). Diagnos? Förkylningen som skakades av dagen innan förra veckans lopp hade antagligen lett till en lite väl utsliten kropp och knopp. Medicin? Dubbelpass, totalt 29 km, dagen efter. Oklart, men mådde bättre efter det och levererade istället ett av de bättre passen någon dag senare. Kroppen är besynnerlig.

I övrigt så har träningen sedan EM flutit på rätt bra. En del banpass har blivit av redan innan avresa till USA nästa vecka. Förra året hade jag noll banpass innan jag kom till USA, vilket gjorde att jag kanske låg något efter när inomhussäsongen började. Nu har jag t.o.m. hunnit med att köra ett syrapass, så vi får se vartåt det barkar. Medans jag kan uppskatta vintern i små doser ska det bli skönt att slippa snön och kylan i Sverige snart. Nu är det förvisso inte helt sant eftersom det är lika jävla kallt och dant i New Mexico just nu, men jag tar först en veckas tillflykt till södra Tyskland där termometern iallafall kryper över nollan.

På återläsande!

 Dela på Facebook