Springtime 2015 – 36:24 och laddad inför CPH Marathon

Nyheter  

Hejaropen tilltar och jag sträcker upp armen i luften och ger tummen upp. Publiken jublar och vrålar när jag ensam rundar kröken upp mot sista tuffa backen på banan. Jag spricker upp i ett stort leende och när publiken inte slutar utan snarare ökar trycket känner jag känslorna välla upp. Jag har sällan känt mig som mer av en vinnare och rockstjärna som i denna stund, trots att 21 löpare redan passerat samma ställe. Tack alla ni i publiken, framförallt i Långvinkelsbacken, som gjorde Springtime 2015 till det roligaste lopp jag sprungit.

Springtime 2015 7

Förberedelserna hade fallerat. Två veckor innan loppet gör jag ett av mina i särklass bästa pass, själv på lunchen och utan att känna att jag behövde ”ta i”. Allt pekar på att satsa på sub 35 på den kuperade milen. En vecka innan loppet är jag tjock i halsen, har ont och känner mig allmänt risig. Helt plötsligt tänker jag inte ens på start i Springtime, jag oroar mig över hur det ska påverka det stora målet två veckor efter. Köpenhamn Marathon. Jag tog fet säkra före det osäkra och det blev löpvila måndag-torsdag (ovant när man i övrigt ligger på 10 mil och 6 pass/vecka). På fredagen kände jag mig något bättre och stack ut 5km på kvällen med några fartökningar. Bestämde mig på kvällen innan att dyka upp vid starten och se hur det känns. Men fartdjävulen hade redan bestämt sig…

 

Inför starten på lopp brukar jag vara tidigt in i målfållan, dock inte på Springtime. På Helsingborgs egna stadslopp är jag en av de sista in bakom repet. Anledningen är enkel, det handlar om atmosfären. Springtime är ett roligt lopp på många sätt och vis men det absolut häftigaste är att man känner 90% av startfältet längst fram och stämningen är grym. Alla vill prestera på hemmaplan och prestigen är ryslig på denna kuperade mil i stan. Jag fullkomligt hatar att jag älskar det. En ytterligare rolig detalj med dagen är att man själv som egenskap av arrangör av ett lokalt lopp känner väldigt många runtomkring, och många i publiken ger extra hejarop då de har koll på vem man är (och vet vad man förväntas göra för tid – ingen press!).

Strax efter starten, glider upp jämsides med idolen Anders Szalkai. Foto: Robert Almqvist

Strax efter starten, glider upp jämsides med idolen Anders Szalkai. Foto: Robert Almqvist

Stadsdirektören Palle Lundberg ger mig tummen upp strax innan starten, som han skjuter startskottet för, och vi är iväg! Hade bestämt mig på förhand att ha jäkligt kul och ta ett beslut kring ambition gällande tid vid kilometer 4, när man kommit upp för backen som ger en ca 45 höjdmeter fördelat på 1,5 kilometer. Jag ser snabbt Anders Szalkai och glider upp jämsides bara för att få glänsa några hundra meter och njuter när vi springer längs havet på hemmaplan. Jag misstänkte innan starten att det fanns en risk att jag skulle hamna själv på loppet eftersom man har bra koll på löparna och vilka tider de gör. Eftersom jag inte tänkt köra en fullblodad satsning mot sub 35 men samtidigt inte tänkt mig glida över 37 så visste jag att här fanns ett vakum. När jag kollade startlistan fanns där många som gör runt 35, och många som gör runt 37. Inte så många däremellan. Jag fick rätt i sak redan efter 800m när jag helt plötsligt låg själv mellan två klungor. Tur att jag inte visste då att det dröja till kilometer 8 innan jag fick bestående sällskap igen.

På väg in i backen och starten för sololöpning. Foto: Fredrik Wahlgren

På väg in i backen och starten för sololöpning börjar på allvar. Foto: Fredrik Wahlgren

Första två kilometer går i medvind innan den stora backen börjar. Jag nötte av dessa i bra fart på 3:25, 3:32 och började klättringen. Redan här hade jag sett, ropat och high-fivat med några vänner längs med banan och jag hade en god känsla i kroppen att jag skulle få träffa många fler längs med vägen. Tryckte på bra uppför backen och hade 3:52 på tredje kilometern. Låg prick på plan för sub 35 men anade här att kroppen började kännas seg. Benen var fräscha men känslan i kroppen var inte riktigt med. Fler hejarop och pepp och jag passerade 4 kilometer på totalt 14:33, i princip exakt samma tid som förra året (2014 med sluttid 35:32). Men här kom vägvalet. Jag kände mig inte helt hemma i tempot och tankarna om bakslag inför Köpenhamn Marathon, det stora målet, började spinna runt i huvudet. Jag tog ett snabbt beslut och saktade ner farten en aning och ”bara flöt”.

Kilometer tre och uppe på toppen av backen. Foto: Carl Larsson

Kilometer tre och uppe på toppen av backen. Foto: Carl Larsson

Klungan framför gled iväg när jag i regnet blev omsprungen av klubbkompisen Erik i villaområdena på Tågaborg. Jag kastade ur mig ett ”bra jobbat” och hakade på ryggen en bit. Halvvägsmarkeringen passerades på 18:07 och nu kände jag mig nöjd med farten, låg runt 3:40 per kilometer och kunde ta in omgivningen och atmosfären. Jag visste att min kollega och svåger Andreas väntade (agerade ypperligt bra flaggvakt under loppet) strax efter kilometer 6. Minns att jag tänkte ”han står säkert med mobilen i högsta hugg och filmar”. Rundar hörnan vid muren efter 6 kilometer och möts av.. Andreas med mobilen i högsta hugg! Blev glad och fick lite ny energi när vi susade nerför ett flackt parti bort mot ”sluttampen” på banan. Springtime må vara ett 10km lopp men när man väl kommit upp för sista tunga backen vid 7,8km så har man en ruskigt skön back nerför vid 8,2 och därifrån är tempot högt hela vägen in i mål. Loppet känns således som 8km, resterande 2 klarar man alltid. Nya hejarop strax innan markeringen för kilometer 7 och nu hägrade den. Sista backen – långvinkeln.

Lite slitigt är det alltid i Långvinkelsbacken. Foto: Tina Johansson

Lite slitigt är det alltid i Långvinkelsbacken. Foto: Tina Johansson

Jag flyger nerför den flacka sluttningen och får pårop av en äldre dam med en ettrig liten hund. Känner lyckan och glädjen i att få ha en kropp som är hel och ben som bär en i hög fart. Jag vet av erfarenhet att där brukar vara mycket folk i den tuffa sista backen och jag ser på avstånd att där står MYCKET folk i regnet. Och bättre än det, de låter HÖGT. På väg ner mot kröken ger jag tummen upp, publiken ger tillbaka – ”Kom igen nu Simooooon!” ”Heja Maraton!!”. Jag har ingen aning om vem det är som ropar för nu går det undan. Jag kommer ner i kurvan och vevar med armarna för att få igång publiken, gensvaret blir helt galet! Jag känner mig som världens rockstjärna när jag fokuserar blicken i toppen av backen, kortar ner stegen och ökar stegfrekvensen. Sista nu…

På väg nerför mot kilometer 8 och äntligen sällskap i löpningen. Foto: Magnus Steen

På väg nerför efter långvinkelsbacken, mot kilometer 8 och har äntligen fått sällskap i löpningen. Foto: Magnus Steen

Kommer äntligen upp för backen och benen är aningen sega efter klättringen, ser Linn från Helsingborg Marathons träningsgrupp Runners Club och får mer energi. Kommer ner mot Slottshagen och kärnan och då… ÄNTLIGEN hinner klubbkompisen Lucas ikapp mig. Jag har sprungit själv större delen av loppet och känner äntligen att jag får ta lite rygg. Hejar på honom rejält tills han gått om mig och lägger mig sedan i rygg. När vi kommer över asfaltsvägen vid kärnan, överst på landborgen, står det mycket folk längs båda sidor av vägen. Väldigt tysta… Nu behöver vi en boost känner jag och vrålar till ”Kom igen!” och vevar med armarna. Publiken vaknar till ur dvalan och jag och Lucas får energi och ökar farten. 1,8 kvar och grannen skriker ”Kom igen sub 34:50!”. Tack för peppen Ylva men det tåget gick för 5 kilometer sedan. Men snabbt sista biten ska det gå, allt annat är ointressant… Fram tills att vi börjar löpningen nerför och jag ser min mamma, min fru och min son. Då slutar allt runtomkring att betyda något. Jag hade hunnit ikapp Lucas och var på väg om men glider istället upp på trottoaren, stoppar upp stegen en bit innan så jag inte glider på bakdelen i backen och stannar till vid min son. Han är OTROLIGT glad och hejar för fulla muggar. Jag sträcker fram handen och får en high-five och laddar sedan om och kör igång inför sista kilometern. Vilken jäkla lycka!!

Strax innan jag passerar, ivrig supporter av alla löpare men framförallt de i blåa IS Göta linnen

Min son Elliot strax innan jag passerar, ivrig supporter av alla löpare men framförallt de i blåa IS Göta linnen

En snabb high-five i backen

En snabb high-five i backen

Upploppet är obeskrivligt. Lika fantastiskt och häftigt varje gång. Upploppet på hemmaplan är en känsla som måste upplevas och det är framförallt denna stund som jag ser fram emot varje år. Jag springer över mållinjen i hög fart och sträcker upp händerna och ler. Den känslan. Stapplar fram och möts av Anders Szalkai som jag utbyter några ord med om loppet och snackar med några klubbkompisar. Sen ursäktar jag mig för jag har en viktig sak kvar att göra. Peppa mina löparkompisar och framför allt min ”adept” Phillip inför sista kilometern på loppet (kilometer 9 passeras bara 50m från målet där man sen springer bort och vänder tillbaka för upploppet). Jag klappar in och peppar många kända ansikten under de nästkommande 10 min. Alla lika glada att se en och få en sista boost inför sluttampen. Sen ser jag honom. Målinriktad, fokuserad och lång som fan. Phillip. Jag springer med honom 100m och peppar honom med ord och energi. Phillips stora mål var att klara den kuperade milen under 45. Ett tufft mål som vi senaste 5 veckorna specialtränat inför. Han har sprungit till och från sedan sent 80-tal men inte hittills gjort denna tid. När jag sedan träffar honom i målet visar han klockan – 44:56 med de två sista kilometer på runt 4:00/km-tempo. Jag tror nog att jag var gladare än vad han var just då. Vilken hjälte.

Ett stort leende på läpparna vid målgång. Den känslan. Foto: Roger Wilhelmsson

Ett stort leende på läpparna vid målgång. Den känslan. Foto: Roger Wilhelmsson

Med adepten Phillip, vilken kämpe!

Med adepten Phillip, vilken kämpe! Foto: Ylva Alpheim

Ser tillbaka på detta fantastiska lopp och känner en stolthet i att ha kommit så långt som att kunna ”glida igenom” Springtime på 36:24 och uppladdningen inför Köpenhamn Marathon känns mycket bra. Jag har 10 dagars nyckelträning framför mig och är grymt motiverad. Jag hoppas att jag har lika mycket glädje och goda minnen när jag skriver den Race Reporten som jag haft med denna. Hoppas den ger några av er inspiration!

Vi ses i spåret,

Han med skor

 Dela på Facebook