Racerapport från Barcelona halvmarathon och pers, om än med 1 sekund dock ett pers!

Johanna  

Efter denna halvmara känner jag hur svårt det verkligen kan vara att vinna sekunder när man redan tycker man ger och gett allting vid ett tidigare lopp. Varje liten millimeter är viktig för att inte tappa fokus och flyt och för att fortsätta behålla den jämna farten som är A och O vid en halvmarathontävling.  Det spelar ingen roll hur fort du springer om du efter 10 km inte orkar hålla din fart. Det spelar heller ingen roll om du springer bra på slutet, om du tagit det för lugnt i början. Men allt det där kommer med erfarenhet och här har jag mycket kvar att lära. Däremot har jag visat för mig själv att jag är i form och jag känner mig fantastiskt taggad att fortsätta med långdistanslöpning.

Jag känner mig nöjd med loppet jag gjorde i Barcelona, men det är ändå inte den känslan jag hade hoppats på.  Jag har passerat 6 mållinjer totalt när det gäller distansen halvmarathon och jag brukar vara upprymd och slut, men nu var jag inte det på ett sätt som jag brukar.

Det började med att jag ramlade 4 dagar före Barcelona och i princip hade räknat bort det här loppet. Det gjorde fruktansvärt ont i min bröstkorg dagen efter när jag gick till Akuten vid Stadsvikens vårdcentral och fick höra att jag hade en spricka i revbenet. Läkaren ordinerade Metadon till mig, som jag givetvis inte tog för att jag någonstans inte trodde att diagnosen stämde.

– Du sade jag. Hur ont jag än har så kommer jag aldrig stoppa den medicinen i min kropp.

Dagen före loppet kändes smärtan mer och mest då jag rörde armen, men jag bestämde mig för att ta det för vad det blev och låta kroppen bestämma tempot på loppet. Innan jag ramlade har jag haft några veckor av problem med både vad och säte på grund av det knöliga underlaget och de många minusgrader i kombination med min fysik och Skolios som ni nu känner till.. Endast några snabba fartpass har det blivit i en inomhushall som fått en massa kritik på grund av det utslitna betongen som inte är riktigt optimalt för ben och muskler. Vintern är en tid som inte gör det lätt för oss löpare.

wpid-DSC_1741.jpg

På morgonen innan loppet. Redo?

Jag tänker nu ge en liten återblick av mitt lopp, för det är ändå flera faktorer som faktiskt för att jag fortsätter att springa och älskar att göra det.  Barcelona har fått och har en plats i mitt hjärta . Loppet var FANTASTISKT och jag är stolt över loppet. Låt mig berätta.

Vi landade omkring kl 16.00 lokal tid på Lördag. Förväntansfulla och glada.

wpid-DSC_1714.jpg

Men irritation blev synlig då vi  fick genast veta att våra väskor var borta och inte hade hunnit komma med flyget på grund av att vi endast hade 40 min att ta oss till gaten på Frankfurt flygplats, som är en av de största i Europa. Jag hade packat ner vissa saker i ett handbagage med bland andra skorna så jag visste ju att jag skulle kunna delta i loppet i vilket fall.

Taxin till hotellet visade ett mysigt område alldeles i närheten av Arc de triumf, där start och mål skulle äga rum dagen efter.

wpid-DSC_1723.jpg

Vi promenerade till starten och hämtade ut nummerlapp, åt sedan middag på en restaurang som verkligen visar att maten i Barcelona ger termen medelhavskost ett namn. Gott, nyttigt och vi rullade därifrån tillbaka till hotellet efteråt.

Eftersom att starten gick så tidigt på morgonen så gick jag upp klockan 06.00 och åt först en egen frukost bestående av mjölk och havregryn som Anna hade med sig. Efter detta gick jag ut och kände på temperaturen och sedan var det dags för att äta frukost på hotellet. Jag vräkte i mig, som jag alltid gör på hotell, så det blev bland annat en tallrik med mjölk och musli med nötter och aprikoser, bröd med smör, äggröra, frukt, kaffe och Apelsinjuice. Frukosten var okej, inte bra men heller inte dålig. Dock alldeles för söt för min mage som mådde lite oroligt timmen före start.

barca4barca5

Innan starten. Mattias, Anna, Klas och jag spexar!

Eftersom att det var varmt men ändå mulet valde jag att springa i T- shirt och mina nya shorts från det Italienska märket Kalanji.

wpid-DSC_1729.jpg

Det var en frisk luft där ute som gav syre och trots att de lovat regn så var det istället solen som kom fram och gav värme till min kropp medan jag sprang.

barca4

Väl framme vid starten så var det otroligt mycket springsugna människor och vädret kändes fullkomligt optimalt. Pirr i magen men ändå en dov känning i revbenen och en oro över att det skulle göra ont att springa. Jag stod i röda gruppen och hade startnummer 727, vilket var långt fram men ändå tillräckligt långt bak för att det skulle gå lite mer långsamt i början och jag förstår inte hur jag efter endast 1 km var tvungen springa om säkert 2-3 stycken personer som inte alls verkade höra hemma i det ledet. Varför vill de inte springa där de hör hemma istället, är min fråga? Själv borde jag ha stått lite längre fram, men det var kanske bra att det gick lite mer långsamt första hundrametrarna för att jag inte ska förivra mig. De första stegen visade att jag var stark. Efter 3 km kändes det som om jag fortfarande var fylld av adrenalin och att det inte ville lägga sig. Jag  njöt av varje steg och varje anblick av den vackra staden trots att jag var fokuserad och sprang fort, bra mycket fortare än jag gjort.

Jag tyckte det kändes lätt och bra från starten och jag fick aldrig någon känsla under loppet av att inte orka . Jag höll en fart på 3.45 när jag tittade på klockan och varvade 5 km på under 20 (19.56) och 10 km på 40.05.

Vid något tillfälle bromsade jag farten för att jag tyckte det gick för fort och det kan jag bli irriterad över. Det var som m jag bestämt mig för att jag skulle ligga på 4.10 min per km och sedan när det gick fortare så var inte det bra, trots att jag kände mig stark.

Jag drack några klunkar från vattenflaskan de serverade. Lyxigt att man fick i flaskor för det skvalpar inte lika mycket som när man får det i muggar. Solen började pressa sig genom molntäcket och jag kände att jag hade optimala väderförhållanden.

Efter 5 km och vid 15 km och vid 14-15 km kände jag att det var lite segare i kroppen och jag såg att jag låg runt 4.09 min per km men tror faktiskt aldrig att jag kom över 4.10 på hel loppet och det är jag mäkta stolt över. Jag var helt ensam också och såg inte en enda kvinna förutom de sista 2 km då jag blev passerad . Om jag analyserar mina tider kan jag se att jag tappar några placeringar totalt efter 15.

Dock var det bara män och killar som sprang om och inga damer, så där höll jag min plats, i kön =)

Det var magiskt att se alla vackra byggnader, springa och ta del av stranden och känna solens strålar mot kroppen och jag fylldes av ett lyckorus över att just jag blev en sådan springälskande individ.

stranden

Den långa raksträckan var en vändpunkt så det var det tyngsta partiet i loppet och då såg man de som var först på ena sidan och sedan då jag vänt och kommit över så såg jag de som låg efter mig. Jag försökte kolla efter Anna men det fanns massor av blå tröjor.

Anna min vän fixade 1.40 .40 och nytt personbästa även för henne.

barca

När jag passerat 15 km så började jag tappa fokus och så även fart och såg att jag låg runt 4.09 min per km .  Dock kom det aldrig någon känsla av att inte orka utan jag känner verkligen att jag förbättrat mig rent konditionsmässigt. Det som däremot kändes var mitt lår som ömmade och kändes slitet då det återstod 3 km. Det var också då som ballongen för 1.25 (färdvisare) kom i kapp mig och förbi mig och jag pallade inte rent mentalt att hänga på utan fick ett avstånd till ballongerna som jag önskar jag inte fått för då hade jag lyckats springa in på under 1.25.

När det var 2 km lade jag på en liten ökning och plötsligt kom den målraka som jag längtat efter. Jag borde ha börjat åka tidigare, men jag fick för mig att det var längre kvar än det var så jag vågade inte riktigt.  Jag hörde att jag närmade mig målet och jag såg alla människor där framme och förstod att jag skulle springa in på mitt livs bästa halvmarathon. Återigen så gör jag det efter en skada och en tung period vilket visar på att jag, om jag tränar rätt här efter skulle kunna komma ner i tid om kroppen håller vill säga. Jag spurtade i mål och när jag såg klockan på displayen visa 1.25.44 så trodde jag inte att jag hade lyckats med ett pers, utan det var först någon timme senare när resultaten kommit som jag ser att jag förbättrat mig med 1 sekund och slutade på 14e plats bland damer med tiden 1.25.32

Det är ändå många, många damer med ska ni veta.

Om du klickar på den blå länken kan du se mina tider och mellantider.

wpid-received_m_mid_1392547097111_aae866e79af1ddfe67_0.jpeg

Jag trodde att jag sprang ojämnt men det verkar som om jag höll bra tider med jämna intervaller ändå.

barcabarca2

Myller av glada löpare och deras anhöriga och vänner som ville fira prestationen.

efter

Nu har vi alla kommit i mål. Klas från Solvikingarna sprang på 1.22 och Mattias från Lulekamraterna på 1.42 och så Anna på 1.40.44. Tyvärr missade jag de andras målgång.

Efter målgång tog jag igen mig lite, åt en banan och drack lite energidryck. Jag fann Karin Arthursson från Hässelby där, som också sprungit fantastiskt bra dagen till ära och slutade på 18 plats i loppet.  Många svenskar som deltog och det var till och med ett världsrekord i damklassen, samt en fjärdeplats av en svensk löpare vid namn Charlotte Karlsson. Mer om detta på Löpning för alla här: (haha, jag står också omnämnd)

På kvällen efter loppet så var vi trötta och firade med god mat och Champagne i form av Cava. Det har verkligen blivit några glas av både det ena och det andra och Barcelona har bjudit på så mycket glädje att jag lever på detta nu när jag kommit hem igen. Dock väntar nu en fin tid för oss med den vackra vårvintern. I allafall uppe i Norrbotten.

Världsrekord sattes under Barcelona halvmarathon. Men då hade jag själv några km kvar =)

Kiplagat of Kenya reacts after winning the 40th Berlin marathon

Foto från http://www.euronews.com/

Nu har jag siktet inställt på 1.24. Jag tror och hoppas att det är möjligt att kunna förbättra mig mer och jag känner mig så tacksam över att kroppen svarat på vinterträningen, om än benen och i synnerhet låren känns ömma idag. Det är inte länge kvar nu till jag åker iväg på träningsresa till Spanien. Men först ska jag njuta av lite härlig skidåkning här uppe i den norra delen av landet och njuta av att formen är där den borde denna februarimånad.

barca6

Foto Klas Östbye.

Fantastisk mat har vi ätit och blivit bortskämda med grönsaker, protein, kolhydrater, vitaminer, mineraler, bröd och dryck i alla de färger en Johanna kan önska. Jag avslutar det här blogginlägget med att uppmana er alla att aldrig ge upp trots att ni ställs inför motgångar. Många gånger kanske man tror att, nu ä det kört, men sedan plötsligt vänder det och man får någon slags extra kraft som bara får en att komma genom stormen och anta den utmaning man kanske aldrig trott att man skulle ha gjort för en tid sedan. Jag är glad att jag inte agerade impulsivt och slutade ut att åka till Barcelona för att vara med i det här loppet och jag är glad att jag vann mot mig själv. Jag är också glad över alla de andra som sprang, stapplade och joggade i mål på detta lopp och som fick uppleva glädje och stolthet när den kan vara som bäst. Mest glad är jag över att jag hittat kärlek till löpning och att jag vet att det är en saga utan slut.

There are more to come.

ADIOS!

wpid-DSC_1779.jpg

 
 
 
 
 
 

 
 
 Dela på Facebook