Racereport Valencia

Redaktören har ordet  

Panikträning kanske inte är min grej, eller någons. De sista tio-tolv dagarna innan Valencia bestod av intervaller, intervaller och ett hårt testlopp, indelat i intervaller. Jag gick också till häxan för att få skön massage och jag tränade inte ända in i kaklet. Jag hade heller inte ont någonstans. Det borde ha funkat, men det kändes ändå inte helt okej. Oklart varför.

När konditionsfenomenet Kleist landade sin vackra Nissan utanför huset i svinottan så kändes det ändå kul. Det är ju alltid inspirerande att komma iväg och kuta ett lopp utomlands, blir lite landslagskänsla på något sätt:)

Det här var tredje gången jag var i Valencia, så börjar hitta runt lite. Kvällen innan loppet samlades Akele-gänget, där jag hade förmånen att vara en liten del under helgen, för att ladda inför söndagens kraftprov. De flesta skulle springa maran och var väl förberedda. Jag raljerade något om att min huvudmålsättning de närmaste åren är att klara av att springa under 40 minuter på milen så länge det går. Jag såg väl rätt många år framför mig.

Jo, tjenare. Den meningen skulle jag i alla fall nästan få äta upp.

img_0501

Viss optimism innan start tillsammans med Peter ”2.44” Hall.

Dags för raceday. Jag hade fått en bunt gel som jag skulle leverera till Anders under loppet. Den första vid 24 km. Inför den uppgiften var jag supertaggad, tänkte mer på det än mitt eget lopp.

Jag hittade en snäll kioskägare nära starten där jag lämnade min överdragsjacka med gelen. Baxade mig fram till rätt startgrupp och det kändes väl okej. Förra året öppnade jag på 3.30 på första kilometern, nu hade jag bestämt mig för en lugnare öppning. Det blev 3.45, perfekt för att slå pers med fem sekunder vid samma hastighet resterande nio kilometer.

Det gick förstås inte. Till tre kilometer fungerade det bra. Sedan var misären där och benen var som två tröga zombies som snart ska bli skjutna i sank och slaktade för gott. Inte kul att ha 3.59 på kilometern mellan tre och fyra och inte orka öka.

Självklart ville jag bryta och fokusera på Anders maratonlopp, men att åka så pass långt bara för att lägga sig och dö fanns liksom inte på kartan. Vid sju kilometer kom Hässelbys Karin Artursson och svepte förbi som vilken vårvind som helst. Jag försökte hänga på i tio meter, men det gick förstås inte. Härliga tankar just där och just då. Lovade mig själv att åka till Valencia även nästa år och jogga maran på 3.45.

img_0496

Målrakan i Valencia är riktigt läcker.

Jag blev hela tiden omsprungen under sista halvan och det var en skaplig befrielse att äntligen springa i mål under den läckra måltribunen. Tiden blev två minuter sämre än förra året. 39.36 gav en 25:e plats i min åldersklass av 616 deltagare, gott så. Men egentligen ointressant, det är tiden som räknas. Skönt ändå att jag klarade sub-40, får se om det går nästa år. 39.36 är två sekunder långsammare än vad jag hade när jag passerade första milen på Stockholm Halvmarathon – upplyftande.

Vinnaren i M 45 hade 33.36, hyfsat. Den totala segrarens 28.47 är också skapligt!

Efter att ha hängt mot ett staket och ulkat en stund tog jag sikte mot kioskägaren och min överdragsjacka med gel. Jag positionerade mig vid 24 kilometer där publiken kom otäckt nära löparna och skapade som en smal tunnel som de bästa måste komma igenom. En polis tyckte jag stod väl nära, men jag gav allt för att slutföra mitt uppdrag och inte svika Anders.

dsc00157

Han ville bli en sub-2.20 löpare men fick nöja sig med 2.23. Mycket bra så.

Helt fascinerande att vara så nära den första gruppen som tassade fram, knappt hörbart och ingen ansträngd andning någonstans. Anders kom i en bra grupp, han sprang med stolt hållning och härligt steg. Jag gav honom två gel, han tog den ena och kastade den andra. Efter den klockrena insatsen från min sida tog jag mig till 39-kilometerspasseringen. Dit hade mycket hänt. Ettan och tvåan såg relativt fräscha ut, men det var dåligt med klungor och en hel del av de som var i täten vid 24 km hade brutit loppet. Var höll Anders hus? Hade han också brutit? En snubbe som var efter honom vid 24 km kom farandes och såg förhållandevis pigg ut. Jag höll på att ge upp, men så, där var han. Sliten som satan, men ändå med hyfsad fart i benen. Jag sprang med en bit och vrålade så mycket jag kunde. ”Bara tre kilometer kvar”. ”Bit ihop, kämpa!!!” Anders sa något ohörbart och fortsatte utan att ta gelen.

När jag kom tillbaka till hotellet, fick jag överraskande snabbt ett SMS från Anders där han sammanfattade sin insats: ”Fy fan, vilken jävla dag”.

img_0507

Att bo nära Mestalla Stadium och se Valencias hemmamatch mot Granada var en kul bonus.

Ett SMS jag inte räknade med så tidigt efter målgång. Efter att ha sett tidigare målgångar i till exempel Lidingöloppet för några år sedan så vet jag hur bra Anders är att veta var mållinjen är, för att tiondelen senare däcka ihop helt. Men den här gången gick det bättre än andra gånger. Jag fortsatte mitt hjälpande uppdrag med att ordna huvudvärkstabletter och snabbmat åt en frusen Anders Kleist.

2.23 måste han tillåta sig vara nöjd med, även om så inte riktigt var fallet. I natten i gamla stan bland all god mat och dryck gav han sig själv en fyra av tio i betyg, lite hårt.

Journalistiskt var det ett perfekt upplägg i Valencia. Jag bodde tillsammans med Peter Hall, som länge agerade farthållare åt Lisa ”2.40” Ring och Lisa bodde i samma hotellrum som Anders som jag dessutom reste ihop med. Inte svårt att få ihop en artikel om deras starka insatser.

img_0513

Szalkai, Wiker och Grip efter ett grymt pass på Bosön.

Känns som jag behöver mer långdistans nu i ett ganska lugnt tempo för att nollställa kroppen och komma in i rätt löpmode igen. Lugnt tempo var det inte på Bosön i onsdags morse. Ska inte avslöja för mycket här, men inte ofta jag gör 3.19 på 1 000 meter strax efter 07.00. Vill du läsa om 24-timmarsreportaget med Louise Wiker så glöm inte att gå med i Springklubben.

 Dela på Facebook