Rädd men snabb

Ove Haugen  

Under gårdagens runda i Änggårdsbergen höll jag som vanligt blicken fokuserad på stigen framför mig för att slippa snubbla på en björkrot och få en flygtur i stället för en löptur. Alltså lade jag aldrig märke till varelsen som kom springande ur buskarna. Inte förrän han/hon korsade stigen mindre än en meter ifrån mig.
– Hey! ropade jag spontant och en smula aggressivt till den brutala terränglöpare som inte hade vett att ta hänsyn till sina medtrafikanter. Han/hon var ju så nära att jag skulle kunna ha fällt krokben på honom/henne om jag hade velat.

Men i samma sekund som jag ropade såg jag att det inte var en löpare … eller jo … han sprang ju, men det var inte en sådan med stötdämpande skor och funktionskläder – det var en älg.
Och innan jag hade hämtat mig från förskräckelsen kom en till. Och en till.
Det var inga vuxna djur utan kalvar, och de stannade några meter utanför stigen, där de stod kvar och betraktade mig lika nyfiket som jag betraktade dem.

moose
Alla likheter med den älg som figurerar i texten är högst tillfälliga

Jag förbannade det faktum att jag inte hade med mig kameran, och lovade mig själv att hädanefter alltid ha med den. Jag förbannade också det faktum att alla små svarta flugor som älgarna haft i släptåg nu tydligen hade bestämt sig för att byta fokus:
”Aha, en svettig löpare! Attack!”

Flugorna var en större orsak till rädsla än älgarna. De kanske biter, tänkte jag, och man blir snabb när man blir rädd. Det som skulle ha varit en lugn återhämtningsrunda blev plötsligt snabbdistans i fyraminuterstempo, men det hjälpte inte. De var på mig som … som flugor. I nacken, i håret, under tröjan, överallt!
Återstod bara att stanna vid en bäck för att skölja av sig och skaka tröjan, där säker fyrtio småkrypklamrade sig fast på ut- och insidan.

flugor
De var på mig som flugor!

En bekant säger att älgarnas närgångna beteende nog var en medveten taktik för att bli av med flugorna: ”Kolla! En svettig joggare – äntligen en chans att bli av med skiten. Han ser ju dessutom ut som om han behöver få upp farten!”
Hursomhelst kom jag hem med hälsan i behåll, och en upplevelse rikare. Ingen har mer fel än de som påstår att löpning är en tråkig och händelsefattig träningsform.

Resten av kvällen användes till netsurfning och framför allt fastnade jag vid Midnattsloppets hemsida för att gräma mig över att jag glömt anmäla mig. Loppet i Göteborg är fullsatt förutom några platser i maskeradklassen.
Apropå att löpningen är full av överraskningar så skulle man kanske överväga att skaffa fram en Lille Skutt-kostym. Efter gårdagens händelser inser jag att en sådan förmodligen är helt rätt för mig.

Lille Skutt – rädd men snabb.

lilleskutt
Rädd men snabb!

 Dela på Facebook