Rapport SMIR 2018

Aktuellt  

Du har säkert hört talas om SMIR via de sociala kanalerna. I nästa utgåva av Spring blir det ett reportage om SMIR. Men redan nu kan vi bjuda på en rapport från en av deltagarna, Mikael Engqvist.

 

Micke & Janna efter målgång

Det hela började egentligen i januari när jag såg ett inlägg på FB om ett helt tokigt lopp där man skulle springa i lag om 2 över 8 öar i Stockholms skärgård och åka båt däremellan, totalt 75 km. Man skulle skicka in en ansökan och sen skulle 35 lag tas ut. Kriterierna var dels kvalifikation men också att ”man var en skön lirare”. När jag kollade i kalendern så tyckte jag det låg för nära Stockholm marathon så det blev ingenting med det. Två kompisar Fredrik och Kristian ansökte och kom med. Därefter glömde jag helt bort detta tills i juni när Fredrik delade ett inlägg att SMIR fått 2 återbud. Jag blev eld och lågor och kollade med Jaana som direkt nappade. Vi skickade snabbt in en ansökan och kom med direkt. Vad i hela %/%#%&/ har vi gjort? Jag hade under ett års tid haft lite problem med ryggen och ljumskarna. Vad skulle vilan mellan öarna göra med min kropp? Skulle den stelna till helt? Jaana och jag tränade inte specifikt för SMIR mer än ett pass som vi delade på 3 sträckor och där vi satte oss och ”tvångsvilade” med fika.

Dagen innan loppet satte vi oss på tåget, som ingick i anmälningsavgiften, till Stockholm. Vi var framme vid 16-tiden och gick direkt och checkade in på hotellet för att sedan reka var bussen skulle gå ifrån kl 06:00 dagen efter. Jag hade överpackat något enormt och var nu tvungen att plocka ut det jag verkligen behövde. Vi skulle bara få ha med oss det som fick plats i en 45 liters plastback. Denna skulle vi dessutom dela på 2 personer. På kvällen gick vi ut och käkade med några andra deltagare som jag kände till från Instagram och Facebook. Efter presentationerna som gjorts löpande av deltagarna så kändes det som att alla bestigit Mount Everest medan jag klättrat upp för Tinkarpsbacken i Helsingborg. Vi hade en avslappnad kväll och snackade lite om vad som skulle kunna hända dagen efter på loppet. Sen var det dags att gå till hotellet och sova.

Klockan ringer kl 05:15 och jag är inte en morgonpigg människa! Ändå nästan studsar jag upp ur sängen och börjar ta på löparkläderna som ligger framlagda. Ett par snabba drag med tandborsten och sen är Jaana och jag på väg ner för att checka ut och plocka på oss frukost att ta med oss. Vi tar oss bort till SJ:s huvudkontor där en buss står och väntar. Vi hälsar på de som redan kommit och tar sen plats på bussen. Det ska ta 2 timmar till Kapellskär. Alla har sina egna rutiner; Jaana tittar runt lite och somnar sen direkt, några sitter och snackar och en kille drar i sig kall lasagne som hade räckt till ett mindre land. När vi kommer fram till Kapellskär så ser man de stora Finlandsbåtarna. Men vi kryssar mellan bilarna som står i kö och kör in på en liten grusväg som tar oss till m/s Viggen som vi ska spendera en stor del av dagen på. När vi hoppar av så står det plastbackar med nummer på, i dessa ligger även våra nummerlappar. Upp med alla grejer som vi vill ha tillgång till och resten ska stuvas undan.. Efter ett tag så beordras vi på båten och vi hittar en plats långt bak där både vi och vår plastlåda får plats. Puh, vi fick plats med allt i backen. Även om den är rejält toppad och mina extraskor står på golvet.

Båten lägger ut och Nicholas informerar att vi nu är på väg till Arholma. Pga vinden kan vi inte köra varken plan A eller B utan vi ska lägga till på östsidan istället. Panik! Kolla kartan och se hur vi ska springa. Det både Jaana och jag missat när vi anmälde oss var att det ingick ett visst orienteringsmoment vilket vi var rätt oroliga över. Speciellt Möja och Ornö skulle bli en utmaning där det på vissa delar inte fanns vägar. Eller rättare sagt vägarna skulle ta för lång tid att springa på för att klara cutoff-tiderna. Nu såg vi direkt att Arholma inte skulle bli något problem. Knappt 5 km löpning och vi hade 30 min på oss. Jag tänker passa på och gå på toaletten innan vi kommer fram. Då visar det sig att toaletten gått sönder. 66 löpare + funktionärer utan toa. Jippie! Men det är bara att gilla läget. När vi kommer fram och ska ställa upp för start., rusar hälften ut i skogen för att lätta på trycket. Märkligt hur nervositet kan krympa en blåsa. Efter någon minut står vi uppställda och Nicholas mässar något som jag knappt hör. Sen ljuder tutan och alla börjar springa. Äntligen är vi igång! Jaana och jag har bestämt oss för att vi inte tävlar utan tar dagen som en upplevelse och kan vi komma in på cutofftiden minus ett par sekunder så är det perfekt. Vissa lag drar iväg som illrar med tomtebloss i häcken medan andra tar det lite lugnare. Vi hamnar någonstans i mitten och springer och snackar. Vi kommer fram till en checkpoint efter ca 2 km och läser ordet vi ska ha med oss. Vänder sen och springer mot målet. Vi passerar ett par lag som förmodligen dragit iväg för fort. Efter ett par km till på ”Astrid Lindgren-vägar” så är vi i mål på 22:56 mot de 30 min vi hade på oss. Vi står kvar och klappar in de lagen som kommer efter innan vi går på båten och beger oss mot nästa ö som inte är en ö. Rådmansö är nämligen en halvö och tillhör fastlandet. Redan nu börjar jag fylla på med Snickers och Tailwind. Det kommer att bli en lång dag och jag lär behöva energin. När vi kommer fram till Rådmansö har vi bestämt oss för att inte ta den närmsta vägen genom terrängen utan följa vägen som blir något längre. Vid starten ser vi lag som svänger höger, vänster eller springer rakt fram i första korsningen. Vi tar höger och har följe med ganska många lag. Planen är att hålla 5:30-tempo så att vi ska ha lite marginal för felspringning. Vi springer förbi bondgårdar och små minisamhällen medan vi pratar. Jag ser att farten ligger strax över 5:00-tempo men det känns bra. Och tur är väl det för vi missar avtagsvägen till checkpointen trots att Nicholas varit ute och satt en karta där vi ska svänga. När vi kommer till nästa korsning så tänker vi fortsätta ytterligare en bit innan vi ska svänga. Då hör vi från laget bakom ”Är ni riktigt säkra på det där?” ”Ehhhhh NÄ!” svarar vi. Efter lite pallaver så konstaterar vi att vi sprungit ungefär 1 km för långt och vi måste vända rakt österut på en liten stig. Vi förbannar oss själva och börjar springa. Vi fortsätter prata om hur korkade vi varit. Jag märker att det är lite svårare att svara. När jag tittat på klockan så inser jag varför. Adrenalinpåslaget har gjort att vi utan att märka det skruvat upp tempot till 4:15/km och de två andra lagen ligger en bit bakom. Vi springer rätt på checkpointen och fortsätter därefter mot målet. Sträckan skulle varit 10,6 km och vi hade 70 min på oss. Vi passerar mållinjen på 60:53 och har sprungit dryga kilometern för långt. Men vi är långt ifrån sist i mål så vi får vänta tills alla kommit innan vi går ombord igen.

En stund senare går vi iland på Yxlan och ännu så länge känner jag inte av någon stelhet efter pauserna. Jag har försökt stretcha så gått det går på båten och det verkar hjälpa. Yxlan är för oss en av de lätta etapperna. Minimal orientering och asfalt nästan hela vägen. Vi hamnar ganska snart tillsammans med ett annat mixpar. Vi springer och snackar och hjälps åt att hålla farten……nere. Vi passerar små samhällen där det står lite publik. Jag gör highfive med några småkillar innan vi springer vidare. När vi närmar oss slutet av sträckan så har jag kollat på kartan att man ska kunna snedda för att spara 500 m. Attans taggtråd! Men den är inte högre än att det går att klättra över och vips kommer vi före två lag som låg före oss. En kort grusväg och så är vi i mål. 57:53 mot de 70 min vi hade på oss och vi har tagit igen hälften av det vi sprang fel tidigare. Jaana firar med ett dopp medan jag tar en Cola. Så här långt är alla lagen kvar i tävlingen när vi tar oss mot Möja. Här är det orientering som gäller. Både Jaana och jag har parabolerna ute för att höra hur de andra lagen resonerar. Vi (läs jag) bestämmer att vi ska försöka ta rygg på paret vi sprang med på Yxlan vilket jag också berättar för dem. Eftersom vi inte tar detta som en tävling så tycker jag att det är väl ok. När starten går på Möja så springer alla omedelbart förbi avtagsvägen in i skogen. Men vi ligger en bit bak så vi hinner parera i tid. Hur gick det med att hålla rygg? Jo, tjena!!! Jag säger bara svensk juniormästare i orientering. De drog iväg så att vi bara såg ryggen på dem i 2 min. Men som tur var det flera lag som tog samma väg. Ett par gånger hamnar jag en bit framför Jaana och jag stannar så vi kan springa tillsammans. Då hör man hennes röst genom skogen utan att jag ser henne ”Stanna inte. Jag ser din orangea tröja jättebra” Alla sprang i de gula SMIR-tröjorna. Men jag hade bytt på Möja pga skav. Så efter att ha sprungit på en ganska kuperad skogsstig ett bra tag så kommer vi ut tillsammans med ett helt gäng lag på en utmärkt naturstig som vi hade rekat på kartan. Denna tar oss hela vägen ner till checkpointen. Nu går det fel på riktigt. Vi hade bestämt oss för att ta grusvägen till målet. Men de 10 lagen vi springer med viker av upp i skogen för att ta närmsta vägen mot mål på en trailstig. Snabbt beslut och vi springer efter. Hela gänget gör 2 felspringningar när stigen delar på sig och jag börjar tycka att det tar orimligt lång tid innan vi kommer ut. Farten börjar bli ganska hög trots den knöliga stigen i takt med att vi får panik för att vi ska komma försent. Helt plötsligt kommer vi ut på vägen vi skulle tagit från början. Efter att ha fått tips från lokalbefolkningen att vi var på rätt väg så körde vi för fullt. Vi springer rätt genom uteserveringen på ett värdshus och så är vi i mål. 8,3 km blev 9,6 km och vi klarade cutten med 3,5 min. 3 lag klarade inte cutten på Möja. När vi sitter på båten och pratar med Jenny från det finska mixlaget så är hon lite nere för hon tror inte att de ska fixa nästa ö. Hon har fått känning i ett knä och är rädd att tiden inte ska räcka till. Jaana och jag försöker peppa henne och säger att det kommer att gå bra. Precis då kommer Nicholas och säger att vi får 5 extra minuter på nästa ö Runmarö. Jenny skiner upp

Nu var det dags för två öar med mindre orientering vilket kändes skönt. Jaana spänner ögonen i mig och säger att från och med nu följer vi planen utan att följa efter några andra lag. Detta ska visa sig väldigt viktigt på Ornö längre fram. Innan start på Runmarö får vi tipset att från en viss korsning så kan vi följa skyltningen för halvmaran som går på ön. När starten gått så hamnar vi någonstans strax framför mitten av alla lagen. Vi har ganska bra koll på vägvalet och ser snabbt den sjö vi ska passera på väg ut mot andra kusten. Vi hittar snabbt stigen vi ska följa längs kusten……PANG…… stortå möter sten. Stortå förlorar striden. Men jag fortsätter springa. Först känns det inte så mycket men efter en stund så börjar det bulta rejält. Jag försöker koncentrera mig på vägvalet (och på ölen jag ska dricka vid målgång). Det hjälper faktiskt och vi tar oss snabbt fram till checkpointen. Strax därefter är vi på väg ifatt ett annat lag. När de springer rakt fram i en korsning så ropar jag att det sitter en skylt för halvmaran att vi ska svänga vänster. Precis då kommer Nicholas på cykel. ”Hmmmmm, den där skulle jag tagit ner. Det är rakt fram som gäller.” Jaana och jag passerar 2-3 lag in mot mål och vi klarar cutten med god marginal. Vi lyckas också att korta sträckan från utsatta 11,6 km till 9,8 km. Flera lag har hoppat i vattnet i väntan på avgång. Men jag känner mig låg på energi så jag sätter i mig två burkar Cola, 1 liter tailwind och 1 Vitamin Well.

 

Nu är det dags för Nämdö och endast 6,9 km. Vi har 45 min på oss efter ytterligare 5 min bonus från Nicholas. Direkt efter start så springer de främre lagen fel. Men vi hittar stigen över ängen direkt. Vi springer och snackar med övriga deltagare och livet känns helt ok. Vi sneddar över ett fält och får klättra nedför en klippa. Men det gör att vi får en genväg på 0,5-1 km. Vi hittar checkpointen och springer vidare mot mål. Skönt att veta tidigt att vi kommer att fixa det. 6,1 km mot utsatta 6,9 km och 9 min till godo.

 

På båten och mata på energi för nu är det THE BIG BASTARD….. Ornö. Orientering i starten och sen har man ett vägval; väg eller obanad terräng. Denna ön står alltså mellan att klara det eller att snöpligt missa precis på slutet. På Utö är det gemensam defilering. Men bara de som klarat alla sträckorna får springa där. Jag hade räknat ut att vi skulle behöva hålla strax över 6 min-tempo för att klara oss. Hittar vi bara så borde vi fixa det. Jag har de senast öarna känt av kramp i ljumsken och baksidorna börjar bli trötta. Men jag tänker inte missa så nära målet. Starten går och det bildas ett långt pärlband på en trång trailstig. Jag tittar på klockan och ser att trots att pulsen är hög och det går rätt fort så håller vi bara 6:10 tempo efter 2,5 km. Jag frågar Jaana som kollat mer på kartan när vi kommer ut på grusvägen. Minst 1 km till. Hmmmmm, det börjar bli knappt med tid inser vi båda. Plötsligt kommer grusvägen men den är rejält ojämn med stora och små stenar. Trots det så går Jaana fram i täten och dra i 4:50-tempo. Jag försöker bromsa henne med tanke på att vi hört att det ska vara kuperat på slutet. Men det är bara min mun som vill bromsa för när hon saktar ner så glider jag upp och drar. Flera gånger sker detta samtidigt som vi ligger kvar i 4:50 tempo. Vi springer genom vad som verkar vara ett bröllop eller födelsedagsfest. Jag får erbjudandet om jag inte är sugen på en öl. Svaret blir ”Enormt, men det får vänta ett tag”. Nu kommer vi fram till vägvalet; vänster innebär väg hela vägen till mål och vetskapen att sträckan blir 14,5 km, höger innebär orientering, trail, obanad terräng och eventuellt en kortare okänd sträcka. Vi följer planen och svänger därför vänster. Vi kommer ikapp ett annat lag och vi bestämmer gemensamt oss för att hjälpas åt i mål. Med ca 6 km kvar så inser jag att vi kan hålla 7 min per km och klara oss. Men är vi verkligen säkra på sträckan? Hjärnspöken gör sig påminda. Nu börjar också vägen bölja upp och ned. I den andra eller tredje backen så kommer krampkänningen i vaderna och ljumskarna samtidigt. Jag blir tvungen att gå uppför delar av backarna. Men det passar ganska bra eftersom Jaana fått känning i sitt knä och hon känner bara av det uppför. Vi släpper iväg det andra laget och tuffar vidare. Konstigt nog ser jag att kilometertiderna ändå klickar in på mellan 5:35-5:20 trots gång uppför. Vi håller alltså schysst fart nedför och när det är platt. Med 2 km kvar så kollar jag på klockan och säger till Jaana ”Härifrån kan vi gå i mål och ändå klara cutofftiden” svaret kommer direkt ”det kan vi, men det ska vi inte” Ytterligare 1 km senare så råkar jag titta ut över havet som tidigare varit skymt av skog. SON OF A BITCH!!! Där ligger Viggen. Vi kommer att klara det. Farten skruvas upp ytterligare och snart går vi över mållinjen som finishers. Vi klarade det! Vi konstaterar att det är väldigt få lag i mål. Det visar sig att den obanade terrängen har varit tuffare än vad man trott och många lag hamnar under tidspress. Tiden tickar sakta ner och det börjar trilla in fler och fler lag. Jaana och jag står och pratar om hur kul det skulle vara om det finska laget med Jenny och hennes lagkompis skulle klara det. Även Jannica som varit sjuk hade varit kul att se. Först kommer Kenth och Gylle, Kenth hoppar över mållinjen som inget har hänt. Sen kommer fler lag däribland våra kompisar Kristian och Fredrik. Precis innan det är dags för Viggen att lämna så kommer både det finska laget och Jannica nedför backen. Jag tror att jag nästan blev mer glad för att se det än när vi själva gick i mål. Vilka kämpar!

Vi tar oss ganska fort till Utö för de sista 3,5 km. Det är sjukt bra stämning på båten där alla gratulerar varandra. Jag har inte känt av någon stelhet på hela dagen vid start. Men på Utö är det precis som kroppen har fattat att allvaret är över. Det känns som att jag har knutit ihop hängslena med gylfen. Kroppen går inte att räta ut. När jag tittar mig omkring så ser jag att det är likadant för de övriga. Det ser ut som årsmötet för pensionärer över 90 år. Men trots det är det bara glädje hos alla hela vägen. Det snackas och skrattas hela vägen i mål.

Backen upp till vandrarhemmet är inte lång eller så brant men det känns som man aldrig ska komma upp. Det blir en snabb dusch följt av byte till människokläder innan jag går ner för middag i hamnen. Maten och ölen smakar magiskt bra. Efter maten blir det prisutdelning till de tre främsta i varje klass. Vi klarade oss ifrån hederspriset ”Mest vilse”. När Nicholas säger att det sista priset är till ”Gladast laget på banan” så tittar jag mig omkring och tänker att det kan gå till vem som helst. Verkligen en samling med sköna lirare. När han sen säger att priset går till Team Löparglädje så tappar jag hakan. Jaana och jag studsar (nåja) upp på scen och tar emot vårt pris. Fri ToR resa med SJ i hela Sverige. Undrar vad för tokigheter vi ska hitta på nästa gång. Ännu gladare för priset blev jag när flera lag kom fram efteråt och sa att det var rätt lag som fått priset. Vi klarade vårt mål! Vi besegrade alla öarna, vi var inte så mycket vilse (är man kvar på kartan är man egentligen inte vilse) och vi njöt och hade kul hela dagen.

Förmodligen det roligaste loppet jag deltagit i!

Bilderna är tagna av Christer Schapiro

Magasin Spring!

Vill du läsa Spring? Fram till den 13 augusti har vi två erbjudande:

Teckna en prenumeration här: https://spring.prenservice.se/

Mejla din bekräftelse till bg.nilensjo@springlfa.se så erhåller du boken ”Springa med vingar” som bonus.

Du kan även testa en utgåva, http://springlfa.se/losnummer/

 

 

 

 Dela på Facebook