Rekord i tävlingar på en vecka

Redaktören har ordet  

Äntligen dags för summering. Det har varit en intensiv och fantastisk rolig vecka, med projektet att tävla så mycket som möjligt.

Varför? Vet egentligen inte. Men kul att testa.

Det blev fem lopp på sju dagar. Utan att hålla igen i något av loppen. Allt som fanns i kroppen skulle kramas ur vid varje tillfälle.

Vi tar det från början. Det hela började förra söndagen. Istället för att springa ett långpass valde jag 15 kilometer i Vretaloppet. En riktigt tuff och kuperad terrängbana, som sprangs två gånger 7,5 kilometer.

När till och med Linus Rosdal, bästa svensk i Lidingöloppet 2015, säger att det känns som att han kan gå i vissa backar istället för att springa, då förstår ni på ett ungefär vad det handlar om. Linus slog förresten banrekord med 52.58.

Själv öppnade jag som vanligt optimistiskt. Vid en brant uppförsbacke vid fyra kilometer tog jag ett ”smart” beslut att öka farten något och sprang om alla i gruppen jag befann mig i. Detta tilltag gjorde att gruppen passerade mig direkt efter krönet och sedan såg jag dem inte mer. De var två-tre minuter före mig i mål.

14192637_1084418894928856_9204342997002213494_n

Första loppet på den tuffa veckan var en riktigt hård historia.

Jag hittade ändå en slags hygglig grundfart och avverkade backe efter backe i den tryckande värmen. Med tre-fyra kilometer kvar susade Micke Ceder från Nocout förbi mig. Jag lyckades hitta lite krafter och hängde på honom. Med 500 meter kvar var han ändå fyra-fem sekunder före mig. Avslutningen handlade faktiskt om mycket nedförslöpning. Jag laddade på så mycket jag kunde och kom före Micke i mål. 23:e plats av 114 deltagare och tiden 1.06 blankt. Helt okej.

På måndagskvällen blev det ett lugnt joggingpass, den lugnaste dagen under veckan. På tisdagskvällen var det dags för Krokeksloppet på hemmaplan. Ett lopp som startade för tre år sedan för att samla in pengar till cancerforskningen. Jag hade på förhand lovat att betala in 100 kronor extra för varje löpare som besegrade mig. På uppvärmningen såg jag inte speciellt många vassa löpare, vilket gjorde att mitt statement kändes något löjligt.

Klubbkompisen ”Tummen” och jag drog iväg i tät och följdes åt till tre kilometer, då han fick en lucka. På slutet plockade jag meter för meter, men kom inte ifatt. ”Tummen” vann på 17.47 och jag tvåa på 17.50. Banan var inte fem kilometer, snarare 4750-4800 meter.

Bro 4

Sista Broarna Runt av fem möjliga resulterade i årsbästa med en sekund.

Avslutningen av klassiska Broarna Runt ägde rum på onsdagskvällen. Fem kilometer där det inte riktigt lossnat i år. Jag öppnade på 3.27 på den första lätta kilometern för att skaka liv i kroppen. I mål blev det årsbästa 18.46 och en tionde plats. Otroligt kul att denna serietävling har funnits sedan 1981 och fortfarande lever vidare.

Kvällen efter var det dags för ett lopp byggt på samma tema som Krokeksloppet. Sofialoppet i Norrköping. Till minne av sin arbetskamrat som gick bort i cancer ville arbetskamraterna på Stadium göra något med sin sorg och startade eventet, där det viktigaste inte är att vinna. Jag gjorde samma sak här. 100 kronor extra till Cancerfonden per löpare som besegrade mig. Ett betydligt mer kaxigt uttalande i ett lopp med närmare 1 000 deltagare.

Benen kändes förvånansvärt pigga och jag kunde till och med jaga ifatt täten efter att ha startat lite lugnare. Första kilometern på 3.25, andra på 3.26. Vid vändningen på Himmelstalund efter cirka 2,8 kilometer blev det jobbigt i motvinden. ”Tummen” var med även i det här loppet. Jag väntade bara på hans närvaro och den kom i den sista jobbiga backen innan mål, där han susade förbi. I mål blev det 18.53 och en sjätteplats på den fem kilometer långa banan. Lite stort att vara tre sekunder före Kung Leif Edman från Kimstad för första gången.

På fredagen blev det många mil i bil, till Klippan i Skåne, där jag träffade Sarah Lahti för nästa 24-timmarsreportage till Magasin Spring. Som tur var så hade hon vilovecka, men vi joggade ändå sju kilometer i hygglig fart i den tropiska värmen. Skapligt inspirerande att få förmånen att intervjua henne. Varför låter det alltid så enkelt när de bästa berättar om sin träning?

Efter att ha gubbsovit ett par timmar i bilen på en bensinmack i Småland så var jag hemma för att ladda för veckans höjdpunkt, lördagens Stockholm Halvmarathon.

_23A0254

Sarah Lahti och jag själv på friidrottsovalen i Klippan. Foto: Richard Johnsson

Tur att starten var 15.30. Inte jättepigg på lördagsmorgonen efter 80 mil i bil. Upp till huvudstaden, parkerade som vanligt vid Stockholms Stadion och gick de drygt två kilometerna till start-och målområdet.

Träffade Götalöparna Ekholm och Klingebrant innan start. Vi bestämde oss för att slå följe. Det var i Stockholm Halvmarathon förra året jag satte mitt pers 1.23.16. Även om jag inte är i samma form i år, så finns alltid perstanken där innan start.

14315829_10210809955303892_139333579_o

Lätt att vara taggad innan start. Foto: Deca Text&Bild

Det började hyfsat lugnt med första kilometern på fyra minuter. Ökade lite och hade 3.42 på den andra. ”Ta det lugnt, det är lätt att förivra sig i början” ropade Ekholm och jag försökte att sänka farten.

Det rullade ändå på i en fart som skulle kunna räcka till pers fram till fem kilometer som jag passerade med 19.26. Jag öppnade hårdare förra året, men nu kändes det ändå kontrollerat.

Sedan Pang! Vid åtta kilometer, där 1.03-etiopern Tola, satt på trottoarkanten och begrundade sitt öde började det bli jobbigt. Kilometertiderna tickade in strax över fyra minuter och det var inte så att jag hade mycket krafter över.

Milen passerades på 39.34 efter en ”femma” på 20.08. Nu började tankarna verkligen enbart handla om att stiga av och skita i allt vad löpning heter. Jag var helt slut och halva loppet kvar i den tryckande värmen.

14285000_10210809955743903_500492381_o

På väg mot Riksdagshuset vid 13 kilometer. Vill bara bryta, även om löptekniken ser förvånsvärt bra ut på bilden. Foto: Deca Text&Bild

Klingenbrant hade bestämt sig för att jogga och Ekholm, som gjort 1.16 på halvmaran, försökte  peppa mig så mycket det gick. ”Du låter inte ens hälften så trött som vissa andra”!

Nä, men jag är helt orkeslös svarade jag. I backarna mellan 17-19 kilometer höll jag knappt styrfart. Kilometertiderna var uppe på 4.30-4.40.

20160910_162614

Ekholm, i vitt bredvid mig, peppar allt vad han kan. Framför mig har jag dam-tian Lona Justesen som jag tappade en minut på från 14 kilometer och in till mål. Foto: Veronica Nord

Förra året hade jag runner´s high sista lätta kilometern till mål som var min snabbaste i det loppet som gick i 3.38-fart. I år blev det 4.11-fart.

Väl i mål var jag hyggligt nära att tuppa av. Sluttiden blev 1.26.57 och en 184:e plats av 7750 herrar. Jag kom på 14:e plats i M 45 av 956 deltagare och är faktiskt snabbaste löpare född 1967.

I efterhand såg jag att curlinglegenden Peja Lindholm landade på sekunden samma tid som mig. Stort!

14285326_10210809409810255_1779987229_o

Jag har inget emot fotograf Thomas Windestam, det här är mera ett uttryck för känslan i kroppen efter att precis ha sprungit i mål i Stockholm Halvmarathon och avverkat fem lopp på sju dagar. Likblek och fin  i värmen. Foto: Deca Text&Bild

Men framförallt var jag supernöjd att jag överhuvudtaget nådde målet vid Slottet. Jag såg en hel del betydligt bättre löpare än mig som bröt loppet. Mötte ”Musse” för en snabb segerintervju. Karln såg oförskämt pigg ut, men han sprang ju i och för sig bara i 64 minuter och 51 sekunder. I snitt sprang ”Musse” en minut och tre sekunder snabbare än mig på varje kilometer. Eller 6,3 sekunder snabbare än mig på varje 100 meter. Hisnande!!!

Vad drar jag då för slutsatser av mitt mastiga tävlingsprogram? Att kroppen pallade, men att mer vila förstås är att föredra för att optimera insatsen. Att jag alla dagar i veckan kan springa fem kilometer på 18.45.

Nästa vecka är det bara en tävling. DM 10 000 meter på onsdag kväll. Med tanke på förra veckans upplägg känns det på förhand inte så jobbigt med 25 varv på ovalen i Linköping. 37.30 är perset, bara att satsa mot det.

 Dela på Facebook