Roadtrippen började egentligen i torsdags med ett lite längre stopp i Dalarna över helgen, men i måndags var det dags att ge sig ut på mer okända vägar. Norrlands inland. Norr om Falun hände det inte omedelbart något spektakulärt, mer än att skogen faktiskt såg annorlunda ut i jämförelse med söder om staden. Längre tallar. Mer mossa. Sandigt. Väldigt mycket skog. Kroken vi gjorde genom Ljusdal var fin. Huvudgatan kantades av trähus och man fick en slags svensk västernkänsla. I Ramsjö stannade vi för att fika. Det fanns inget fik. Vi frågade två inhemska pensionärer som befäste detta men meddelade att Tempo hade fika. Det hade de. Fast i form av att man i ett rum bakom butiken fick koka sitt eget snabbkaffe. I rummet fanns även en spelhörna och två tjock-TV som visade doktor Phil. En i svartvitt och en i färg. Men man fick gratis kexjätten och en mikro fanns till utlån. I sortimentet fanns värmeljushållare som såg ut som julgranskulor och T-shirts tryckta med I love Ramsjö. Vi betalade vårt egentillverkade kaffe och åkte vidare genom det fina men knappt bebodda landskapet.
Vid Kälarne svängde vi av. Det var dags för lunch. Kälarne var nästan lite ledsamt. Allt var nedlagt. Pizzerian. Astrids hälsobod. Torgnys radio och TV. På vägen tillbaka hittade vi stadens hotel på en avtagsväg som serverade dagens lunch. Entrén var mer lik den på ett sjukhus och utspisningen liknade en skolmatsal. När vi frågade tjejen i kassan var arbetsförmedlingen låg skrattade hon. Hon trodde inte på oss när vi berättade att det faktiskt fanns en sådan skylt på en lyktstolpe. Innan jag blev serverad min kycklingsallad som mest innehöll burkmajs och ananas och Tommy hade ätit upp nästan allt glasströssel som stod obevakat på en bänk träffade jag en pensionerad fotograf från NT. Hur sannolikt var det att träffa någon man känner i denna öde ort. Tydligen sannolikt. Med hjälp av hans tips gjorde vi avträde från vår färdrutt för att enligt honom välja en finare väg.
Vi åkte alltså inte som planerat mot Sollefteå utan istället riktning Krångede. Vi blev osäkra när det visade sig vara grusväg, men den var bättre än många asfalterade, och två mil var snabbt förbi innan vi svängde vänster runt kraftstationen. Längs vägen hittade vi bland annat Runars camping långt från civilisationen och tänkte att dit kommer rimligtvis ingen spontant förbi utan att ha förbokat.
I Skyttmon hände det grejer. Fantastiskt fina hus. Bland annat ett som mer såg ut som ett träslott målat i gult. I samma by låg flera bedårande hus med fin utsikt över sjön. Det blev flera stopp för foton vid vägen och över en äng. Vidare på vår färd kunde man spela matbingo vid en hembygdsgård och någon hade byggt ett djurhägn av trafikstolpar. Sådana där korta, vita med svart topp och reflex.
Nu kunde vi pricka av en sak på listan. Renar i solnedgång. Fint. De verkade rätt trötta på livet och klev inte av vägen trots trafiken. Nu är det inte så mycket trafik i norrlands inland, men just här var det några bilar. En vägskylt visade 4 km vänster till Verksamheten. Verksamheten. Där är där det nog verksamhet på riktigt. Oklart vilken typ. Kanske av all art och ett himla hullabaloo. Framåt kvällen kom vi till Dorotea. Vi var hungriga. Men det fanns inte så mycket där. Alls. Vi åt på Frasses i Vilhelmina istället. Det gör man i Norrland. Det är norra Sveriges hamburgerkedja. Det hade även ungdomarna som klämde in sig i en EPA utanför gjort. Alldeles för mycket. När det redan var tre stycken i förarhytten skulle en till in. Det såg omöjligt ut. Men det gick. Vilhelmina ligger vackert vid en sjö och har en kyrkby med timrade hus. Förr i tiden hade vissa så långt till kyrkan att de var tvungna att sova över en natt. Vi åkte vidare. Efter några mil visste jag inte var min plånbok befann sig. Sannolikt på bordet i Vilhelmina. Blått bord. Blå plånbok. Uteservering. Dålig match. Men den låg kvar. Puh. Vårt mål för natten blev Storuman. Det fanns ett rum kvar på ett av de två hotellen. Innan vi checkade in tog vi en sväng ut på de små öarna i sjön som var förbundna med sandbankar och små vägar. Det blev en fin kväll efter en lång och spännande dag i Norrland.
Frukost på terrassen med utsikt över en hyreshuslänga, men där bakom kunde man ana den vackra sjön. Åkte vidare mot Arvidsjaur. Ännu sämre internettäckning om möjligt. Passerade Sorsele och kom till Arvidsjaur. Där skulle vi springa långpass. Men var. Runt sjön verkade vara en plan. Men om det fanns någon bra väg visste ingen i personalen varken på Frasses eller macken. De verkade inte förstå varför man skulle vilja springa runt sjön överhuvudtaget. Ett par utanför svarade, verkligen inte, på frågan om de var från Arvidsjaur och kunde hjälpa oss vidare. Men på internet hittade vi info om en led som gick upp mot Vittjåkk. Det lät bra. Vi ställde bilen vid sjön och joggade upp genom lappbyn med små låga trähus, mer som kojor och förbi den bedårande fina träkyrkan. Leden skulle börja vid den gamla prästgården, men dit var det endast delvis skyltat. Tur då att det finns väldigt mycket pensionärer som är ute och går med sina rullatorer som man kan fråga om råd. Tur för oss. Värre för bygdernas återväxt. Vi hittade prästgården och sprang in i skogen. Det blev traillöpning över stock och sten, genom en mosse och i blåbärsris. Sista biten var uppför en slalombacke. Ett fantastiskt fint pass på över två och en halv timme.
Bad i sjön och lunch inne i centrum. Vi hade gjort Arvidsjaur. Vi hade gjort delar av vårt vackra inland. Fina dagar trots mycket bilåkande. Spännande ställen. Natursköna platser. Resan gick vidare genom Antnäs som stoltserade med att ha varit årets by. 2013. Hann registrera skylten, sedan hade Antnäs passerat. Bastuträsk. Kåtaselet. Sjöbotten. Gubbträsk. Man kan bo på roliga ställen här uppe. Vårt mål för kvällen var Luleå och kusten. Mer om detta inom kort. Keep you posted.
