Rock’n Roll Marathon i Las Vegas

Aktuellt  

En av Springs medlemmar har precis kommit hem efter ett minnesvärt lopp i crazy town, här får ni en tävlingsrapport signerad Catarina Fryland från Båstad.

Ska man någon gång springa ett helt galet lopp, och då menar jag inte prestationsmässigt som Kullamannen 100 eller Badwater Ultra Run 135miles i Death Valley, utan galet i bemärkelse just galet. Då är staden Las Vegas helt rätt. Mer crazy lär det inte bli. Tänk er att man stänger en av USA mest trafikerade innerstadsgator enbart för 45 000 springande neonlysande löpare.

Jag tror aldrig att jag sett så många ’Elvisar’ på en och samma gång. En klass i loppet var Bröllopsklass, dvs par som gifte sig samtidigt. Jag med mina blå och gul målade naglar, löpartights med svensk flagga och ’pimpad’ Magasin Spring t-shirt var nog en av de mest normalt utstyrda löparen.

Wow vilka tröjor…

svensk?

Vi går tillbaka ca ett år. Vintern 2016/2017 fick min man en idé. Han hade läst om Rock’n Roll Marathon serien med lopp över hela USA och även några i Europa. Det skulle vi göra.

En något försenad bröllopsresa då vi gifte oss i San Francisco 2013. Sonen skulle dessvärre få stanna hemma pga skola. Biljetter bokades och anmälan registrerades. Vi skulle tillsammans springa en halvmara utmed the Strip i Las Vegas.

Jag som helst springer på backiga Bjärehalvön eller på Kullaberg, gärna ensam, skulle nu ladda för 2,1 mil raksträcka på asfalt o betong med 45 000 andra. Vad hade vi gett oss in på? Dessutom blev min man skadad på vårvintern med en envis hamstring. Fram till avresa lyckades han springa som mest 6-7km per löppass. Ingen bra förberedelse med andra ord.

Vi anlände till Vegas några dagar innan loppet. Besökte den tillhörande hälsomässan som bjöd på en hel del intressant. Jag tipsade en säljare för Hooka att komma till Sverige och springa Kullamannen. Så ser ni en lång blond amerikanska på Kullaberg 2018 så vet ni vem som tipsat.

Dagen D började vi med att avnjuta tidernas dyraste frukost på anrika Hotel Bellagio. Ni vet det där hotellet med den berömda fontänen. Frukosten grävde djupt i plånboken men det var väl värt. Här fanns allt man kunde tänka sig. Ett gigantiskt bord med enbart krabba. Ytterligare bord men andra skaldjur. Frukt och bär i alla former, det var här jag gick loss som en nästan äkta amerikan. Givetvis en kock som gjorde omelett á la minute.

Nu var vi laddade inför kvällen. För naturligtvis startar loppen, både halv och helmara, på kvällen. Annars syns ju inte alla neonljus. Lite förvirring blev det också innan då vi dessvärre tappade bort vår släkting Kathy från Kalifornien. Kathy (60+) som tillsammans med två väninnor besökte Båstad 2015 och sprang Bjäre halvmaraton.

 

Starten ska snart gå ….

Halvmaran var lättsprungen. Inte bara för otroliga  37 meter i höjdskillnad utan för musiken. Musik både live och DJ utefter hela sträckan. Plötsligt satt där en Elton John och spelade och vid nästa vätskekontroll spelade typ Kizz. Vätskekontrollerna var täta, vi befinner oss ju faktiskt i ökenlandskap. Temperaturen var perfekt och löpvänlig. Tidigare i veckan hade vi 20-25 på dagtid med något svalare kvällar. Just denna dag var det ”bara” 17-18 och just när vi stod vi startfållan kände jag hela två stycken regndroppar.

Hur gick det då? Första 1/3 flöt på väldigt bra. Som vanligt lite trångt i starten. Mikael, min man sa vid 7km/4,4miles, det här var skoj, det gör vi om med Wilmer (sonen). Men vid 15km/9miles började hamstringen göra sig påmind och sista sträckan fick bli ömsom jogg, ömsom pw, men vi kom i mål. Vi fick vår tunga bling-bling medalj :)

Vad är väl en häftigare målgång än vid hotel Treasure Island och dess alldeles egna vulkanuppbrott? Sa jag att det var en galen stad?

Säkerheten var rigorös inte minst med minnet av det hemska attentatet i början av oktober. Starten skulle egentligen varit just på den konsertplats där attentatet var men flyttades veckan innan några km norrut vilket gjorde att vi först sprang några km söderut mot flygplatsen för att sedan vända norrut men hela tiden utmed the Strip.

Dagen efter loppet tillbringade vi i hyrbilen och besökte den beryktade Death Valley och platsen för start till det mytomspunna loppet Badwater Basin Ultra, 86m under havsytan. Nej, vi funderar inte ens på det loppet, eller?

Men till Vegas lär vi nog återvända, och gällande Rock’n Roll Marathon så finns det ju även på närmare håll….kanske rentav blir en tur till Dublin i vår.

Mvh

Långsamskogslöparen även kallad springnjutarfotorundalöparen

 Dela på Facebook