Rörligt mål

Gunnar Durén  

Det är både lätt och svårt att träna. Det gäller även löpträning. Lätt för att den alltid finns så nära till hands. Bara att sätta den ena foten framför den andra i lite högre takt än vanligt. All träning är bättre än ingen träning. Kör på tills du blir trött, ät och sov. Repetera. Kan varieras i det oändliga. Ju mer man tränar desto bättre blir man på det man tränar, i alla fall till en viss gräns, sedan blir man övertränad, överansträngd eller skadad. Har man tur får man ändå möjligheten att lära av sina misstag. Och av erfarenheter blir man förhoppningsvis klokare.

Det svåra är att när man väl lärt sig hur det fungerar, så har förutsättningarna förändrats. Den kropp man hade när man satte igång är inte densamma. Delvis är det ju själva målet med träningen – att utveckla och förbättra prestationsförmågan. Och när kroppen har utvecklats gäller det att kalibrera träningsverktygen. Problemet är att vissa saker med åldern även försämras. Kroppen är helt enkelt på flera sätt ett rörligt mål. De mål jag själv sätter upp måste därför också vara rörliga och minst även verktygen för att nå dem.

Ett problem i sig kan vara svårigheten att iaktta och bli medveten om förändringarna. Det påminner lite om ett sådant där avlägset brak inifrån garderoben, där plötsligt paraplystället har vält efter att ha stått där i flera år utan att någon har rört det. På något sätt har det skett en förflyttning av lägesenergi, i princip omärkligt till dess att tyngdpunkten har förskjutits så långt att paraplystället tippar över. De förändringar jag märker av idag i kroppen har många gånger inte skett igår eller ens i förra veckan, utan har pågått under lång tid: Den successiva försvagningen av muskler som inte utsatts för tillräcklig styrketräning för att bibehålla den styrka som krävs för att hålla trycket i ett löpsteg med full kraft. Den nästan omätliga kontinuerliga åldersrelaterade försämringen av aerob kapacitet som stulit en handfull sekunder per kilometer av tröskelfarten eller petat upp hjärtfrekvensen några kämpande extra slag per minut för att hålla löpmaskineriet igång.

Men genom att ta hjälp av kompetenta, objektiva och inte minst professionella bedömare har jag blivit varse var jag befinner mig just nu och kan vidta rätt justeringar med utgångspunkt från det. Det kan låta som självklarheter, men distanspass ska springas på en ansträngningsnivå som motsvarar just det, inte i samma fart som jag har sprungit dem några år tidigare. En hjälp för mig här har varit att kalibrera om systemet och utgå från en identifierad aerob arbetspuls. Och istället för att kasta ett getöga på pacen, sneglar jag nu ner på den aktuella pulsen. På så sätt har jag flyttat mitt fokus under de passen. Distanspassens lugnare tempo gör att jag sparar på krutet till kvalitetspassen.

När jag började med min löpträning hade jag tränat styrketräning kontinuerligt under flera år. Det hade jag stor nytta av under de första löparåren, mer än jag kanske insåg då. Nu har tillgångarna på styrkekontot börjat sina och jag måste börja göra nya insättningar i form av tuff och funktionell styrketräning för framför allt baksidor och säte. Men eftersom varje muskel har en antagonist, så måste jag även träna dessa för att bibehålla en muskulär balans. Bålstyrkan behöver också tillskott.

Och apropå tillskott, så behöver jag även tänka extra mycket på näringsinnehållet och tajmingen i den mat jag konsumerar. De som känner mig vet att jag inte direkt har slarvat med detta, men det handlar om att optimera förutsättningarna att fortsätta träna och tävla på en förhoppningsvis fortsatt relativt hög nivå. Då räcker det inte med spalttipsen om att minska på fikabrödet, ligga lågt med midsommarspriten och gå några raska promenader. Här handlar det om näringsbehovet efter åldersrelaterat väldigt tuff träning.

Även rörligheten i muskler, senor och leder kräver aktivt underhåll för att ens bibehållas. Men helst ska jag undvika att dra alltför mycket i mina nu lite torrare och mer ömtåliga muskler i anslutning till kvalitetspassen. Istället får jag avsätta tid för separata rörlighetsfrämjande yogapass.

Den allra svåraste justeringen är kanske ändå återhämtningen, som på något omärkligt sätt blivit aningen sämre. Det tar helt enkelt längre tid för kroppen att tillgodogöra sig den träning jag utsätter den för. Den justeringen handlar ju om att avstå från att göra något. Mentalt kan att ta bort ett träningspass här och där kännas som att vika ner sig. Något som har fungerat för mig är att inte sitta just med ett gammalt program och just plocka bort träningspass ur det, utan istället börja med ett tomt blad och i tur och prioritetsordning lägga dit saker som jag behöver för att utvecklas. En smörgås börjar alltid med en skiva bröd med smör i botten. Jag kan inte bara börja med att lasta på pålägg på ett salladsblad. Stabiliteten i brödskivan avgör mängd och typ av godsaker som kan läggas på. Distans, styrka, rörlighet och grundläggande aerob kapacitet är basen i min macka. Därefter får jag kombinera de målinriktade påläggen.

Men ingen plan hur bra den än är innebär en vaccination mot framtida förändringar. Jag måste fortsätta att betrakta min utveckling och min kropp som ett rörligt mål för att kunna sätta nya mål för min egen rörlighet. Årets mål är alltjämt att genomföra ett bra Berlin Marathon. Nästa år får jag hjälp med min målkalibrering genom att jag går upp i en ny åldersklass – M55. Jag ser fram emot att återigen bli minst i klassen.

 

 Dela på Facebook