#runforannie 31684 kr och bästa löparbloggen

Frida Södermark  

Vet ni. Jag har fått en oerhört fin utmärkelse. Min blogg rankas som en av de tio bästa löparbloggarna i Sverige. Jag är oerhört glad att du och många andra läser det jag skriver. Det berör mig här och nu när jag sitter och skriver detta blogginlägg. Det värmer att jag kan vara en inspiratör för många och är tacksam för alla fina ord jag fått genom åren. Att skriva är ett sätt för mig att reflektera och att ni läser motiverar mig massor. Så tack. Tack till er. Jag hoppas ni fortsätter följa mig.

Jag förstår att ni läser detta för att mina ord intresserar er. Men jag passar ändå på att ställa några frågor. Är det något ni saknar bland allt jag skriver om? Finns det några önskemål på saker jag kunde ta upp? Maila mig eller kommentera här nedan så kommer jag ta till mig det. Bloggtoppar och listor i alla ära, men det är för er jag skriver.

En sak som gör mig extra glad är att trots uteblivna pulsslag, framhållande av superklockor, skor eller vad det nu kan vara och detaljstudier av intervalltider med allt vad det innebär klassas min blogg som en av de bästa inom området. Det gör mig glad på riktigt. Löpning behöver inte vara svårt.

Så om vi ändå skulle ta och prata lite löpning. Det här med pers. För de som inte vet vad ett pers är så är det en kortning av ordet personbästa. I detta fall den bästa tiden man har gjort på en vedertagen löpdistans. Det som är det fina med min sport är att alla tävlar mot sig själva. Utefter egna förutsättningar. Med egna mål. Såklart är det roligt att hamna på pallen och ibland få ett pris. Men man kan vara minst lika glad över att ha vunnit över sig själv. Det är för mig större. Sedan kan pallen vara en fin tröst om man just den gången förlorade i tävlingen mot sig själv.

Jag har sprungit runt i dryga tio år. I början slog jag mig själv nästan hela tiden. Faktum är att jag aldrig riktigt haft någon svacka. Men det blir svårare och svårare att bli bättre. Det finns en gräns och att knapra minuter och sekunder kan aldrig bli en linjär funktion i all evighet. Min ståndpunkt är därför att det är dumt att persa för mycket för då blir det svårare nästa gång. Men plötsligt kan ett genombrott komma.

Som detta år. Jag har tränat mer löpteknik. Jag har droppat några kilon. Jag har tränat bra under vintern. Jag är inte skadad. I januari kom jag äntligen under 3h på maran igen. Inget pers men en bra formcheck. Sedan kom de. Ett efter ett. Nästan 1 minut pers på milen i Mantorp. Nästan 4 minuter pers på halvmaran i Berlin. I torsdags, 5 sekunder pers på 5000m i Linköping. Hurra.

Jag trodde inte det om onsdagens lopp. Seriematch med Tjalve. Man åker med ett lag där en atlet ska ställa upp i varje gren. Det är många grenar. Det ska kastas, springas och hoppas. Ni förstår själva att det är inte lätt att få ihop ett fullt och helt lag. Jag som inte är en fena på 5000m skulle ta den distansen. Tjejer 10 år yngre än jag själv. Några av dem rätt fina tider i bagaget googlade vi fram i bilen på väg dit.

Vad kan man göra. Sitt bästa såklart. Jag körde på skrämseltaktiken. Tog på mig en magtopp, planerade att gå ut starkt, leda från början, och sedan fick jag se hur längde det skulle hålla. Var inget sugen på min energibar. Åt ett ballerinakex. Min taktik höll. Trots att en liten bristning i baksida lår gjorde sig påmind. Jag var först genom hela loppet. Några tappade vi rätt snart, men två starka tjejer höll i nästan ända till slutet. Jag vände mig aldrig om. Ville inte få dem att tro att jag var trött eller tvivlade på att jag skulle vinna. Det är mycket taktik inblandad.

Snart är det lördag. En av dagarna D denna säsong. Stockholm marathon. Alla distanser upp dit är persade. Teoretiskt sett kan det bli ett på maran också. Men sådant kan man aldrig veta. Det viktigaste är att gå dit med en bra känsla. All träning är gjord. Alla hårda pass. All tid man lagt ned på träning ska nu upp till bevis. Det är detta man har sett fram emot. Jag hade en bra känsla i helgen. Den ska jag konservera. Förvalta. Bevara. Och så lite sömn, vila och andra roliga saker som ger energi på det. Kan knappt vänta.

Vet ni, förutom att ni motiverar mig till att fortsätta skriva, finns det en sak till ni kan göra. Hjälp mig att hjälpa. Insamlingen till min systerdotter Annie och andra drabbade av diagnosen FOP är öppen fram till den 1 juni. Den oerhört ovanliga diagnosen som i övrigt inte får så mycket forskningsanslag. Diagnosen som succesivt låser fast de drabbade i ett fängelse av ben utlöst av trauma, yttre fysisk påverkan eller kroppsligt ingrepp. 15 är drabbade i Sverige. 900 i världen. Annie är en av dem. Hjälp mig att inte släcka hoppet till att jag och hon kan få springa ihop hela livet. Mitt mål är 44000 kr. Nu har vi tillsammans samlat in 31684 kr. Ända in i kaklet nu. Häng på.
Info om FOP och insamlingen: https://donate.ifopa.org/fundraiser/971554

 Dela på Facebook