#runforannie – Laddar inför lopp i Guadalajara

Frida Södermark  

Till Mexico är det en lång flygresa. Om man dessutom ska till Guadalajara. Ännu längre.  Natten mellan torsdag och fredag åkte jag och min bror till Arlanda. Fem kilometer lopp i benen från kvällen innan. Kompressionsstrumporna på. Kokta ägg i väskan. Äventyret kunde börja.

Två timmar flight till Paris. Flygplatsen gigantisk. 11 timmar flight till Mexico city. Elva timmar. Kollade på filmer, läste bok och gjorde tåhäv med hjälp av mitt nyinköpta gummiband. Åt mat. Bra flygplansmat. I mitten av flygplanet. Glass, kakor, chips och dricka. Magen i uppror. Men benen hölls i schack. Transfertåget i Mexico city till nästa terminal gick på en lång räls som liknade en bergochdalbanas. Trots ännu en flygning på en timme till Guadalajara var benen inte ens märkbart svullna och ej heller stela. Tack för det gummibandet och kompressionsstrumporna. Trötta i taxi genom stan. Fredagskväll och de mer tveksamma haken vid motorvägen övergick i mer lockande uteserveringar fulla av folk. Hotellet där Wings for Life hade bokat in oss var lyxigt på riktigt. Gick runt och tryckte på alla knappar och kollade in finesserna. Men somnade strax. Däckade. Bokstavligen. En lång resa som i dagsljus skulle visa oss var den tagit oss.

Hade ställt klockan på strax innan sju för att ge mig ut på morgonjogg. Men eftersom det fortfarande var mörkt ute sköt jag upp den något. Sprang till en park i närheten. Där var jag inte ensam. Det verkade vara stället man tränade på i detta område. Parken var väldigt stor och hade många vägar av olika art. Asfalt. Grus. Sågspån. Ojämna stenar. Alla gick kors och tvärs. Höll mig i kanten för att inte överdriva antal kilometer. Benen var oväntat pigga. Sprang förbi utegym, minizoo och vattendammar genom något som liknade en torr djungel. I gathörnen på vägen tillbaka såldes bröd och kokt majs.

Träffade resten av de inbjudna atleterna vid hotellets frukost. Eller jag vet inte om de var inbjudna. En kille åt flera tallrikar med mat och sysslade med obstacle race. Två killar från Costa rica påpekade att de egentligen inte tyckte löpning var speciellt kul utan mest var här för att uppleva Mexico. En man satt i en stor orange regnkappa och såg inte alls ut som han skulle starta i något race. Men en tjej sa att hon sannolikt var min tuffaste motståndare. Imorgon får vi se. Jag ska ge henne en match. Frukosten var av rang. Det fanns allt och lite till. Högg först in på en stekt gul liten paprika. Det skulle jag inte ha gjort. Det var någon slags väldigt stark peppar och sedan smakade allt därefter.

Hämtade min jetlaggade bror på hotellrummet och gick till shoppingmallet där nummerlapparna skulle delas ut. Det låg vid  starten som är 200 meter från hotellet. Perfekt då starten går klockan 06:00. Först hittade vi en matmarknad med lokala produkter. Man fick smaka på allt. Blev kvar där ett tag. Nu hade det blivit varmt. Solen stod mitt på himlen och utdelningen var på en överhettad takterrass belagd med konstgräs.

Redbull hade fattat grejen med vad man behöver en solig dag och tillredde svalkande alkoholfria cocktails åt oss uppe på taket.

Gick till en gigantisk mataffär efteråt för att köpa mellanmål och frukost. Där inne jobbade många med smakprover. Överallt träffade man på folk med lådor på magen med godsaker. Ost, glass, bröd, hummus, chips, nötter, praliner, fruktcoctail. You name it. De i princip jagade en. En annorlunda upplevelse. Sedan inte många knop. Resorb, bokläsning och surfande på hotellets terrass.  Gick ut en sväng på kvällen för att äta. Mycket folk i rörelse. Visade sig att de firar sin Mors dag med att hänga länge i extraöppna butiker. Hittade ett ställe för pedikyr. Medan hon fick bort min liktorn på vänstra lilltån och annan barlast i form av död hud fick jag se Harry Potter på TV dubbad till spanska. Senare på kvällen. Ja ni vet redan. Fix och trix med nummerlappar, energiplanering och sådant. Försöka sova.

Klockan 06:00 imorgon söndag går starten. 13:00 svensk tid. Loppet jag och min bror springer för de som inte kan springa. Inte bara till förmån för ryggmärgsforskningen dit alla intäkter i loppet går, utan även för vår systerdotter Annie. Hon är drabbad av den ovanliga diagnosen FOP. Mitt mål är att hinna 50 kilometer och att samla in 100 dollar för var och en av dem. Det blir 5000 dollar. Insamlingen är nu uppe i 10300 kr och genom allt fint stöd ökar summan hela tiden. Imorgon gäller det på riktigt. Jag hoppas ni är med oss längs vägen.

Info om FOP och hur man bidrar till insamlingen:  https://donate.ifopa.org/fundraiser/971554

Med denna känsla springer jag imorgon. #runforannie
Foto: Mikael Grip

 Dela på Facebook